svenskafans-logo
Lagbanner
”Tottenham, no history of winning”
En historisk bild för Tottenhamfansen.

”Tottenham, no history of winning”

Tancredi Palmieri säger förundrat att han inte sett en tränare gråta över att ha nått till en final. Men han förstår inte Tottenham Hotspur. Sånt här händer inte oss. Vi är Ajaxspelarna som ligger på marken och gråter. Vi känner varenda milimeter av deras smärta. För vi är kroniska semifinalsförlorare.

Det är söndag kväll. Imorgon blir jag 41 år. I mitt liv är det barnen, familjen som är det som ger livet mening. Mina texter här brukar oftast handla om det andra, det som bryter av rytmen, det som ger hopp, glädje och besvikelse. Tottenham Hotspur.

Ikväll somnade barnen sent. Jag tog ett glas vin, satte mig här i soffan. Hunden hoppade upp intill mig. Och jag satte på slutet av Ajax-Tottenham. Igen, igen och igen. Från ungefär 94.45. Ben Davies hinner före Hakim Ziyech och Heung-Min Son snappar upp bollen. Han stressar inte, utan passar bakåt till Moussa Sissoko. Den väldige fransmannen (vars förvandling är så otrolig så det säger så mycket om både honom och Mauricio Pochettino, men det är ju en annan historia) tjongar upp bollen. I en bar i Amsterdam räknar fansen ner sekunderna till domaren blåser av. Tio, nio, åtta, sju, sex, fem. 

Det är just fem sekunder kvar när Sissoko tjongar upp bollen med en tjusig backspinn på den. Fyra, tre. Fernando Llorente ser bollen komma, intar position som han så skickligt gjort hela halvleken där han vunnit varje boll och säkert några till utöver det. Bollen skarvas ner till vänster in i planen och jag tror att det är Ajaxspelaren som får sista touchen.

Två, ett. Dele Alli har haft en säsong som minst sagt lämnar mycket att önska. 23-åringen som på grund av lite vila efter VM och skador på det bara gjort sju mål och fyra assist mål på hela säsongen (13+11 förra säsongen) tar ytan framför straffområdet och spelar bollen till den enda lediga ytan som finns.

Noll. På klippet hörs en tjej jubla. Man ska givetvis inte döma henne. Hon kanske inte visste att en fotbollsmatch mycket sällan blåses av prick när klockan når fram till den stopptid som angetts av domaren. I samma sekund som hon jublar har en liten skallig brasse med de finaste duracellbatterierna i benen hunnit fram i den lediga ytan dit Dele Alli spelade den. Milisekunden innan Mathijs De Ligt når fram så får han en perfekt träff och bollen går in i Onanas vänstra hörn när klockan tickat fram till 95.01.

Total tystnad i baren. Arenan som levt om så underbart mycket ändrar tvärt ljudbilden. Ajaxspelarna sjunker ihop, förkrossade. Duracellbenen springer som om det vore matchens första minut och lyfter brassen minst fem meter upp i luften. Vad gjorde du när målet slogs in? Jag skrev senast om mitt tvivel mot Manchester City och hur jag stängde av efter alla defensiva missar av Kieran Trippier och Danny Rose och att jag inte slog på förrän på stopptiden igen. Mot Ajax slog jag förvisso av tv:n efter Kieran Trippiers horribla försvarsspel vid första målet. Men sen gick jag in i garaget, spelade upp matchen där istället via chromecast och ställde mig på crosstrainern, för att kunna tygla irritationen och ilskan. Jag fick trampa ännu hårdare när samme högerback slarvade vid 2-0 målet och inte ens jobbade hem.

Jag minns inte exakt när, men innan Jan Vertonghen får sin chans från en meters håll så har jag bett till gud i några minuter. Och det gör jag väldigt sällan:

“Ok, jag fattar att du har andra saker att bry dig om här i världen som är viktigare än det här. Men om du ser på det här, så snälla kan vi inte få en målchans till?”

När Jan Vertonghen nickar i ribban i den 85:e minuten så skriker jag bara “neeeej!”. Det där hade varit en miss som hade hemsökt honom resten av hans liv, ifall Tottenham inte hade gått vidare.

Tottenham, eller snarare Lucas Moura, har ätit sig in i matchen och kommit fram till 2-2 och 2-3 totalt. Dele Alli, Heung-Min Son och Christian Eriksen har alla bränt flera chanser som man bara måste sätta ifall man vill kunna vinna saker. Men det här laget har gått på knäna sista veckorna. Ett mål på fem matcher, förlust mot lag som man bara ska vinna mot som Bournemouth, West Ham, Burnley och Southampton. Det fanns egentligen inget som talade för detta Tottenham den här matchen.

Jag har klivit av min crosstrainer, dyblöt i svett. Jag knyter händerna och reviderar mina tankar uppåt:

“Ok, jag bad om en målchans, men jag vill ju såklart ha ett mål. Snälla, gode, gud ge oss ett mål”.

Vad jag gjorde när Lucas Moura gjorde mål? Klockan var 22.57. Som tur är ligger garaget en bra bit ifrån barnens rum. Jag bara skriker, i versaler. “JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!”. Om och om igen. Tårarna väller fram. Hunden vaknar till i andra änden av huset och kommer oroligt springande med svansen viftandes. Frun kommer också springandes och tänker väl att jag fastnat med skivstången över bröstet.

Tre timmar senare är jag fortfarande vaken. Tancredi Palmieri säger förundrat att han inte sett en tränare gråta över att ha nått till en final. Men han förstår inte Tottenham Hotspur. Sånt här händer inte oss. Vi är Ajaxspelarna som ligger på marken och gråter. Vi känner varenda milimeter av deras smärta. För vi är kroniska semifinalsförlorare.

Några dagar tidigare har Glenn Murray säkrat så att Tottenham inte blir passerade av Everton i sista omgången, såtillvida de inte klappar ihop totalt (vilket de flesta av oss såklart ändå var oroade för vid matchstart mot Everton). Jag hade varit ute i trädgården och grävt och fick feeling att Glenn Murray gjort mål. Jag gick in och kollade mobilen och mycket riktigt hade den gamle räven kvitterat. Jag fick dock inte upp hoppet, utan räknade  kallt med att Arsenal skulle göra mål. Så jag fortsatte att gräva en timme till och försökte förtränga betydelsen av matchen som just nu pågick i norra London.

Tillslut gick jag in och öppnade Livescoreappen. 1-1 FT. Glenn Murray, din hjälte! Tårarna vällde fram. Och det ska mycket till för att de ska fram i vardagslunken. Och konstigt nog är det så för många av oss, av döma av det som skrivs och visas på sociala medier. Man har sitt liv och sin familj som egentligen betyder allt. Men just denna sport, detta lag kan frambringa såna otroliga känslor av glädje och besvikelse. Twitter svämmar över av fans som lägger upp videos när de filmas där de firar vilt.


Steve Nash sitter i en amerikansk tv-studio och springer ur stolen och kommer tillbaka med tårar i ögonen. I en annan studio ställer sig Glenn Hoddle upp och man tror att han ska få en hjärtattack. Jermaine Jenas kommenterar matchen åt BT-sport och man hör hur han gråter, hulkar efter att målet gick in.

För oss som levt med detta lag i årtionden betyder det här mer än det går att beskriva. ENIC får, med viss rätt, mycket skit för att de inte stöttat Mauricio Pochettino. De senaste fem åren har han fått lika mycket netto som Manchester City lägger på en ytterback. I början av 2000-talet tog ENIC dock över ett mittenlag i Premier League och har sakta men säkert byggt upp det från grunden med ny träningsanläggning, ny arena, och nu ett lag och en tränarstab som - ifall de får lite ekonomisk hjälp för en gångs skull - kan lyfta det här laget så att det inte kroknar i slutet av varje säsong eftersom spelarmaterialet är så tunnt.

I flera dagar går jag som på moln på jobbet. Det har nu gått 12 dagar sedan semifinalen och de flesta av oss har sett målet fler gånger än det går att räkna. Sett det på andra språk, sett alla fans egna videoklipp från arenan. Lucas Mouras stolta tårar. Pochettinos okontrollerbara tårar. Den pressen som släppte från hans och alla våra axlar den kvällen kommer det att skrivas om i årtionden.

På ett sätt kändes det som vår final. I och med att det är så lång tid, drygt 3,5 vecka, mellan semifinalen och finalen så känns det nästan som att vi redan spelat finalen. Vi har redan vunnit och tagit ett gigantiskt steg i klubbens utveckling. Vi var uträknade i den tuffa Champions League-gruppen, men Lucas Moura räddade oss. Lottningen mot Borussia Dortmund kändes blytung, men vi avverkade dem enkelt. Vi avverkade maskinen Manchester City (tack, VAR!) och Lucas Moura räddade oss i Amsterdam. Och allt det där får mig att tänka på vad Pochettino sa efter semifinalförlusten mot Chelsea:

“Tottenham, no history of winning. Our glory, I watch the video about the glory, it’s with Nicholson. It’s black and white and I watch it nearly every week. To create again that feeling you need time. Four years, five years, that’s nothing in the history of the club.”

Inte ett nyförvärv sen januari 2018. (Istället släpps mittfältsankaret Mousa Dembélé för en spottstyver och som han saknas nu!) Hela truppen knäckt av en lång sommar, kort vila och obefintlig försäsong. Men i är i final. Audere est facere. Det må inte finnas kvar i klubbemblemet längre. Men den meningen har verkligen väckts till liv av en underbar man från den lilla staden Murphy, utanför Rosario.

Henrik Örtenvik2019-05-20 08:55:00
Author

Fler artiklar om Tottenham