Spurs hakar på i ligatoppen

Tottenham tog idag emot Hull City AFC på hemmaarenan White Hart Lane. Då de flesta av konkurrerande topplag både spelat och vunnit sina matcher för omgången dagen innan så var Spurs piskat att vinna. Poängtapp och man skulle ha blivit kvarlämnade på perrongen när övriga topplag seglat vidare mot Champions League. Matchen slutade också 1-0 till Tottenham efter ett straffmål av Soldado och laget kan nu ladda batterierna, utan den press ett poängtapp hade gett, inför kommade matcher.

Tottenham inledde matchen med att, som brukligt på White Hart Lane, dominera bollinnehavet. Hull koncentrerade sig mest i inledningen på att ligga rätt i försvarsarbetet vilket tillät Tottenhamspelarna att rulla vidare med samma långsamma passningstempo som man hade mot West Ham och Sheriff. Det dröjde till den 13 spelminuten innan det hettade till på riktigt, efter en frisparkslyftning av Holtby som styrdes över av Paulinho. Efter frisparken började intensiteten i matchen att öka lite mer. Spelarna stod inte still och passningarna gick lite snabbare. Det kändes inte lika krampaktigt som i föregående matcher även om man för den sakens skull inte lyckades knyta upp motståndarförsvaret för att göra mål. Hull börjar så småningom att flytta upp och våga gå på kontringar där Lloris hinner testas både en och två gånger. Matchen har börjat väga och lagen byter halvchanser med varandra och efter ca 30 minuter började Hull mer och mer se ut som det, för dagen, vassaste laget. I slutet av halvleken kom Tottenham tillbaka med en del kvicka kombinationer. När domaren blåser för halvtid känns det sisådär i bröstet men ändå inte helt hopplöst.

Tidiga byten, blandade resultat
AVB har fått en del kritik på sig att vänta några minuter för länge med sina byten. I dagens match gjorde han tvärtom där han hade utnyttjat alla sina byten innan halva andra halvleken var spelad. Sandro hade ingen lyckad dag och blev utbytt mot Dembélé redan i halvtid. Ett lyckat drag då belgaren genast stabiliserade upp defensiven samtidigt som han "länkade" upp i anfallen. Femton minuter senare hade det trots det inte blivit någon signifikativ förbättring på den sista tredjedelen vilket gjorde att AVB bytte ut en godkänd Holtby mot Eriksen som kom in och gjorde...tja, inte mycket.

När Villas-Boas insåg att det fortfarande saknades något i anfallsväg så bytte han istället ut Lennon för Defoe som skulle komma att bilda ett tvåmanna-anfall med Soldado. Intressant kan tyckas, men det kändes märkligt att göra den taktiska förflyttningen då man antingen skulle lämna hela vänsterkanten fri, låta Eriksen spela i en position långt ifrån optimalt för honom eller låta Defoe vara någon form av hybrid mellan anfallare och inverted winger där han förväntas att både täcka av vänsteflanken i försvarsarbetet samtidigt som han ska hamna i målgörande situationer. Det blev det sistnämnda alternativet och det märktes att det inte var någon bekväm situation för Defoe då han knappt var involverad i spelet någon gång på 20+5 minuter.

Det som borde ha stått skrivet i stjärnorna, gjorde inte det
Tiden trummade på och även om det mesta talade för att det skulle sluta 0-0 så låg det också i luften att om något lag skulle göra mål så var det Tottenham. Hull-spelarna hade vid det här laget sprungit sig enormt trötta efter allt bolljagande. I den 79 minuten skickar Vertonghen in ett inlägg som studsar på El Mohamadys arm. Straff. Soldado. 1-0.

För första gången på åtta år fick Huddlestone beträda White Hart Lane som en bortaspelare. Under sin sista säsong i Spurs hade han startat ett vad som gick ut på att han inte skulle klippa håret förrän han gjort mål på fotbollsplanen, pengarna som samlades in skulle gå till välgörande ändamål. Säsongen gick och Huddlestone misslyckades med att göra mål. Sedan kom sommaren och han lämnade. Det var väl självklart att då skulle göra mål idag, mot klubben han spelat i åtta år, mot fansen som fortfarande älskar honom. Det stod skrivet i stjärnorna att målet skulle komma mot oss. Det var ödet och så vidare...

När tiden så hade runnit upp till 95 minuter och Huddlestone missat sina chanser (ett hemskt farligt volleyskott i första) så började man andas ut. Men då fick Hull en frispark precis utanför straffområdet. Huddlestone klev fram och tiden stannade. Skottet susade förbi kryssribban stenhårt i renaste Zlatan-hastighet och domaren blåste i pipan. Matchen slut. Tottenham upp på fjärdeplats i ligan.

Krampaktigt, men varför?
Många har vi varit som har funderat över varför det ser ut som att det saknas stora delar i Tottenhams grundspel ur en offensiv synvinkel. Många teorier finns där ute att läsa reda på. Brister det hos AVB, spelarna eller är det något annat som lurar? Idag såg spelet likadant ut som det många gånger gjort. Frustrerat både på och vid sidan av planen. De offensiva initiativen tas antingen av en spelare från backlinjen eller en formtoppad Townsend, passningarna går bakåt eller i sidled i en triangel som alltid återupprepas, djupledslöpningarna lyser med sin frånvaro osv. Men när man summerar matcherna, nästintill varje match, så äger Tottenham bollinnehavet, chanserna (de rena såväl som diffusa) och oftast även resultatraden. Vad är det då som saknas? Statistiken och tabellen säger att allt står härliga till, spelarna som finns i truppen är tillräckligt skickliga för att allt ska stå härliga till och AVB ser ut att vara en manager tillräckligt skicklig för att allt ska stå härliga till. Så vad är det då som saknas?

Kanske handlar det om lagkemi. Jag märker att det är den teorin jag börjar landa i. Spelarna ser ut, att på fotbollsplanen, ha svårt att förstå varandra. Misskommunikation och missförstånd är vanliga ting i Tottenhams matcher nu för tiden. Teorierna och frågorna kommer fortsätta att finnas, men svaret får vi vänta på. Åtminstone till nästa vecka och nästa match.

Mål:
1-0 Soldado (79 min, straff)

Spurs elva:
Lloris
Walker, Dawson, Chriches, Vertonghen
Sandro (Dembélé, 46), Paulinho
Townsend, Holtby (Eriksen, 60), Lennon (Defoe, 70)
Soldado

Bäst i Spurs
*** Townsend
** Chiriches
* Soldado