Getafe - Espanyol0 - 0
Spurs utmanövrerade i säsongens andra NLD
Arsenal besegrade under lördagskvällen Tottenham med 2-0 i en match där hemmalaget var numret större än gästerna. Tottenhams hybridliknande 4-4-2 rullades upp efter noter och bortalaget hade förtvivlat svårt att få till tryck mot Fabianski i Arsenals mål. Statistiken berättar om en jämn match – men den ljuger. Arsenal var helt enkelt bättre än Spurs och 2-0 var snarare i underkant än tvärtom.
Inför matchen låg fokus på Tim Sherwoods och hans Spurs, och särskilt deras nya galjonsfigur Emmanuel Adebayor. Mycket ansvar lades vid togolesens fötter att fortsätta sin fina form och bära laget framåt. Med 1-2 viktorian på Old Trafford i färskt minne så valde Sherwood att spela till stora delar samma startelva som sist, med undantaget Nabil Bentaleb som ersatte Etienne Capoue och därmed gjorde sin första match från start i liljevitt. Med tanke på det digra skadeläget i Spurs såg bänken oroande svag ut och möjligheterna att förändra något under spelets gång var därmed begränsade. I övrigt saknade derbyt den hetta som annars utmärker ett riktigt klassiskt hatmöte och bortsett från en liten match i matchen mellan Wilshere och Dembélé så saknades den rätta glöden. Vid sidan av planen märktes det att matchen betydde något, och båda lagens supportrar tog ton och bjöd på en fin inramning till ett relativt lugnt NLD.
Hemmalaget lägger i växeln
Avsaknaden av en defensiv städgubbe skulle göra sig påmind i en match där Arsenal var i numerärt överläge centralt, och utnyttjade det övertaget. Spurs hängde inte alls med när Arsenal ställde om och Theo Walcott – för dagen striker – var en nagel i ögat på Spurs mittbackspar från avspark till dess att han rullades ut på bår i matchens slutskede. Bortsett från ett slumpartat friläge signerat Eriksen i matchinledningen så var det Arsenals match, och hemmalaget tog tag i taktpinnen. Tottenham hade svårt att behålla bollen inom och laget och endast Hugo Lloris kattlika reflexer höll ställningen nere inledningsvis. Med tiden så stabiliserades matchbilden lite men då slog dem till. I ett anfall signerat unge Gnabry så fick Cazorla oceaner med yta i boxen och ensam med Lloris gjorde spanjoren inget misstag, 1-0 efter dryga halvtimmen var helt rättvist.
De få gånger Spurs hotade så var det via en annan spanjor, Roberto Soldado, och dennes fina länkspel mellan mittfält och anfall. Dessvärre saknades kvalitén där det betyder som mest, nämligen i avslutslägen. Annars var det genom snabba – nästan stressade – kontringar som Tottenham stack upp. Bortalaget lyckades dock aldrig få något egentligt tryck, i stället var det Arsenal som tvingade gästerna till frisparkar runt boxen eller hotade i djupet. 1-0 i paus var helt och hållet rättvist, om inte i underkant.
Forceringen som aldrig kom
I andra halvlek så visade Spurs på en marginellt bättre rörlighet, och framför allt Eriksen blev mer verksam i speluppbyggnaden. Dessvärre för Spurs så tvingade hemmalagets presspel ofta Spurs till chansbollar och ett allmänt slarvigt passningsspel. Samtidigt fortsatte Arsenal att ständigt hota i djupet och nätta, röda ben dansade runt stabbiga Spursare. Det som slutligen kom att avgöra matchen var ett klassiskt juniormisstag signerat Danny Rose, där vänsterbacken som sista gubben på mittplan bestämde sig för att försöka dribbla Tomas Rosicky som tackade för fikat – stal bollen – och ensam med Lloris chippade in dödsstöten för Tottenhams inhemska cupäventyr 2013/14.
Direkt efter målet plockades Roberto Soldado av till förmån för Nacer Chadli och Spurs gick över till ett tydligare 4-3-3. Detta hjälpte föga då Wenger snabbt svarade med att täta ihop mittfältet genom att slänga in Flamini, och Spurs forcering mynnade ut i intet. Inte ens när Theo Walcott tvingades lämna planen med dryga 10 minuter kvar och tvingade Arsenal att spela med en man mindre så skapade Tottenham något egentligt tryck. Ett välmående och självklart Arsenal var helt enkelt ett nummer för stort för Sherwoods Tottenham som nu får rikta in sig på ligaspelet och Europa League.
Skäl till oro
En tränare kan aldrig gardera sig mot individuella misstag likt Danny Roses misslyckade finter på mittplan, och ibland förlorar man mot ett bättre lag. Så enkel är fotbollen. Det som oroar är hur lite spelarna tycktes bry sig om utgången i matchen. Stoltheten och passionen lyste med sin frånvaro och ingen verkade beredd att gå över lik för tröjan, något som är ett krav i ett NLD. Tydligast av alla märktes det på Emmanuel Adebayor, som idag påminde alla om just hur ineffektiv han kan vara när fokus saknas. Togolesen var absolut inte sämre än någon annan i Spurs, men med hans brännheta form på senare tid färskt i minnet så stack hans ointresse ut mer än övrigas. Tim Sherwood får nog börja fila på en plan för hur laget ska hantera de matcher Adebayor inte orkar bära laget.
Mål: 1-0 Cazorla (31), 2-0 Tomas Rosicky (61)
Bäst i Spurs:
*** Hugo Lloris
** Roberto Soldado
* Kyle Walker
Startelvan:
Lloris
Walker Dawson Chiriches Rose
Lennon Bentaleb Dembélé Eriksen
Adebayor Soldado (Chadli 62)
