Tänk vad lite fotboll kan göra
Tottenham är något att samlas runt. Många vägar bär till Spurs. Det här är Marcus Mårtenssons berättelse.
Säsongen 10/11 satt jag som mest försjunken i en sliten manchestersoffa ute i Stockholms nordligaste kommun och förundrade mig över denna besatthet som mina vänner kände över att lämna in ett stryk och spendera 100% av de lediga eftermidaggar en nio till 5 människa har att avvara, till vadå? en besatthet för ett lag? Kändes både sterilt och rent osympatiskt att sitta där och bejaka den nidbild som min estetiska bakgrund byggt upp. Fotboll, fyfan! Lite samhällsnytta tack!
På ren autopilot hade jag haft Spurs som mitt lag sen liten. Dels för att min far höll på Arsenal och dels för att jag kände vissa sympatier till mr Gazza och hans eftermäle den dagen då Winnie Jones gav uttryck för en annan form av sterilt uppvaknande. Osympatiskt beteende för den delen med.
Men som jag sitter där och bekräftar mina egna teser så sker något ytterst besynerligt på mittplan. En liten man med långt hår springer runt i åttor, med som utan boll. Ja han sprang nog hela multiplikationstabellen upp till algebra kapitlet utan att de fick tag på han. De där lockarna svepte lika enkelt genom luften som han genom West Hams första, andra, tredje. Låt oss säga att pressarna stoppades i dubbel bemärkelse.
Här ställdes jag nu inför ett av livets topp tre stora vägval. Att avslöja min okunnighet inför manchestersoffans garde kring vem denna fantastiska spelare var eller dra på vettigaste gissning jag kunde.
Än idag får jag tyvärr höra att Ginola inte var aktiv säsongen 2010/11. Än mer osympatiskt när det stäms upp i; My Name is Luka, i live on the second floor.
Jo visst Luka Modric och där var en fast. Fast mellan förhoppningar och förtvivlan. Topp 4 är det möjligt? Håll Harry borta från taktiktavlan, Vi kom fyra! Chelsea vann på straffar! Sälj inte Modric, Sälj inte Bale, vi sålde Modric och Bale, AVB?, totalpress en i taget?, Ska vi verkligen ställa med Dawson och Kaboul ovanför halvplan?, Varför får Parker alltid bollen i huvudet?,Nej Kyle du ska inte ta frisparken, låt oss ta in den gode tacticstim.
Och när äktenskapet med denna underbara liljevita fresia stod på sin brantaste drabant och all form av tillhörighet eller igenkänning var som bortblåst kom då vändpunkten. I samma manchestersoffa mot samma lila-blåa motstånd men denna gång från Birmingham. 1-1, slutminut, frispark. Var är Eriksen? Nej Kyle gå bort från bollen, Kane? Vem är d... KANE!!!
Sen dess har vi både förlorat och vunnit. Blandat bra med dåligt men en sak är och förblir konsekvent, spelar du i Spurs så springer du. Du springer av bara helvete. Och just det gör att det inte finns en större ynnest än att få vara supporter till Spurs. Om vi så en vacker dag harvar i tredje serien så kommer det väga tyngre än City och Manchesters miljarder. För vi har fått tillbaka våra karaktärer. De som förenar och får oss att känna. De som springer.
En Kyle Walker som gång på gång stegar upp i skottposition trots att resterande del av jordens befolkning är mer än medvetna om att denna frispark inte kommer läggas av någon annan en Eriksen. Men så länge Kyle älgar sina meter där ute på högerflyern så får han mer än gärna stega upp vid varje frisparksläge. En Dembele som liknar fotbollens svar på Peter Forsberg. Mannen som uppfann den offensiva tacklingen. Lika mycket bollvinnare som speldirigent. Sätt grabben vid en flygel så får han Mozart att framstå som renässansens Mark Noble. En Townsend vars beslutsfattning kanske inte helt är i parallell med Nikita Chrusjtjovs men så länge han bär den mustaschen med samma värdighet som Magnum så vill jag inte ha han på någon annan bänk än våran. På toppen av detta kommer dem upp en efter en ur de egna leden och springer, springer, springer tills de blir en av dessa karaktärer som ger oss den tillhörighet som gör Spurs helt underbart att vara en del av.
På söndag tar vi emot Chelsea och förhoppningsvis kommer alla dessa miljarder från stamford mötas av ett jävla springande. Men främst en sann tillhörighet,
Sommarns tips; Mygga av Glenn för en stund. Dra på ett rostigt saxsolo likt de när David Hasselhoff transporterar sin håriga bringa längst 90-talets baywatch-stränder och njut när Dembele springer hela multiplikationstabellen upp till algebra-kapitlet på söndag. Inget annat än ren samhällsnytta!
