Vad hade hänt utan Edgar Davids?
Tottenhams avancemang till semifinal i Champions League har fått många att tänka lite extra på Spurs just idag. Måns Ljunggren berättar hur han fastnade för Spurs. Han passar även på att hylla alla Tottenhamsupportrar.
Året var 2005 och jag hade precis fyllt 13 år. Vi stod i en kö i en livsmedelsbutik för att handla inför mitt födelsedagskalas och jag hade all tid i världen att döda. Mina ögon vandrade rastlöst över tidningshyllans outforskade bredder. Från fisketidningar till biltidningar till proffsigt och rutinerat tjuvkikande på den förbjudna och mytomspunna översta hyllan. Det var väl där blicken hade stannat för många, men inte för mig. Istället var det något i min ögonvrå, långt mycket längre ner på hyllan, som drog till sig mina vandrande tonårsögon. Det var fotbollsmagasinet "Goal" och på omslaget var det en bild på något av det häftigaste jag någonsin hade sett. En fotbollsspelare som jag snabbt lärde mig namnet på, Edgar Davids iklädd en liljevit tröja och orangea glasögon. Affischerna åkte upp på mitt pojkrums väggar omedelbart. Sen den dagen var jag fast. Jag läste passionerat allt jag hittade om Tottenham, jag kollade på alla matcher, jag drömde om att en dag stå och vakta buren på White Hart Lane, jag drömde om att få träffa Edgar Davids och Jermain Defoe, mitt hjärta hade blivit liljevitt. Jag hade blivit Tottenhamsupporter.
Om jag bara visste vad jag hade gett mig in på...
Efter det osannolika avancemanget mot Manchester City i Champions Leagues kvartsfinal där vi både förlorade, spelade oavgjort och vann i samma match, så har vi fått glädjen att få läsa många supportrars kärleksförklaringar och historia som supportrar. Jag känner mig nästan ovärdig att ens kalla mig supporter efter 14 år när majoriteten av de berättelser jag får ta del av handlar om personer som överlevt detta många gånger självdestruktiva förhållande med Spurs i 30, 40 och till och med 50 år. Jag är självklart obeskrivligt glad för min egen skull, för att jag får uppleva något såhär stort. Det är det överlägset största i modern tid och kan mycket väl vara det största som många av oss kommer få uppleva som Tottenhamsupportrar.
Som en person skrev på Shelfside kan man jämföra Tottenham med en fru som är otrogen gång på gång, men som man alltid förlåter. Igår trodde vi dessutom att hon skulle glömma bort vår födelsedag men det slutade med att hon kom hem med den största, finaste och mest glädjande presenten vi inte ens kunnat drömma om.
Den egentliga anledningen till att jag skriver denna lilla text är för att hylla de som hyllas bör. Alla fantastiska Tottenhamsupportrar. För att ni aldrig har gett upp, för att ni alltid har vetat att Tottenham innerst inne är godhjärtad och vill väl men helt enkelt har saknat verktygen. För att ni har låtit era hjärtan vara exponerade och sårbara för att ge Tottenham den tillit, kärlek och värme som behövs för att våga misslyckas och våga utvecklas. Det här är ett tack för att ni inspirerar mig både inom fotbollens vackra ramar men även utanför.
Kärlek och förlåtelse övervinner allt.