Vi vågar, vi är på väg
Dagens Tottenham är ett lag som producerar videos inför toppmöten som signalerar mod och självförtroende. Dagens Tottenham är ett lag som i varje led lever upp till det motto jag älskar.
Det händer att även jag ifrågasätter det här ständiga ekorrhjulet som man lägger så mycket känslor på att stirra sig blind på. 38 omgångar. Game over. Try again? Yes please! Livet är ju egentligen så mycket större än att följa ett gäng fotbollsspelare på groteska löner som försöker sparka in en läderboll i motståndarens nätmaska. Det kan nog de flesta föräldrar skriva under på.
Samtidigt är det ju så att också det vanliga livet rullar på. 8-17. Måndag till fredag. Lämna och hämta på dagis. Handla, göra mat, lägga barnen, somna med barnen, sömndrucket konstatera att man inte orkar städa upp röran. Och så nya tag nästa dag igen. Det är egentligen inte så konstigt att man vill ha det där extra som livar upp ens liv. Särskilt som Tottenhamsupporter är det här ekorrhjulet något alldeles speciellt just nu.
I söndags hände något som inte hänt sedan 1995. Det står klart att Tottenham kommer före de värsta rivalerna Arsenal. Självförsvaret från Arsenalfans på sociala medier och forum var väntad. Jag hade säkert reagerat liknande själv, i affekt. ”Kom tillbaka när ni kommit före 22 år på rad, snott lagkaptenen gratis, vunnit två gånger på vår arena” Etc. Etc. Som om historien är något som vi Tottenhamfan fokuserar på?
Vi vet mycket väl våra tillkortakommanden senaste årtionden. Men nu blickar vi bara framåt. Vi vill och ser så mycket mer framför oss just nu. Och mycket av framtiden speglades i insatsen i detta derby. Matchen slutade 2-0, men ett mer rättvist resultat hade varit åtminstone 4-0. Michael Oliver missade en solklar straff och lägen på lägen brändes av hemmalaget. Detta mot ett Arsenal som hade guldläge att ta in poäng på rivalerna i jakten på Champions Leaguespel och pengar nästa säsong. Men de var helt uddlösa. Hade jag haft sämre syn hade jag gissat att de rödvita tröjorna var Middlesbrough, kanske Bristol City? De hade inget att hämta. Medan vi just börjat hämta in framtiden.
Jag medger gärna att jag många gånger haft mina dubier kring Mauricio Pochettino. Varje säsong som manager har hans lag krackelerat sista tredjedelen av säsongen. Jag har sett honom som en Bamseversion av Marcelo Bielsa. Samma skrot och korn, bara lite mysigare och mer kramgo med sina spelare. När vi genomled den tio matcher mörka sviten i höstas när vi krackelerade i Champions League och gick 1-5-4 på tio matcher så kom tvivlen fram hos många, mig undertecknad. Skulle Pochettino överleva julen? Varför springer Eriksen och gömmer sig? Vad är det som händer med Tottenham? Om nu laget ska falla igenom, som vanligt, framåt våren så ser det här ju riktigt mörkt ut.
Men nu är vi här och bara njuter. Inte många placerade oss topp fyra med tanke på hur mycket konkurrenterna har spenderat under sommaren. Men Mauricio Pochettino och hans team har skapat det mest harmoniska Tottenhamlag jag varit med om. I dagarna har en bild cirkulerat som visar att vi är det bästa laget, poängmässigt, över de två senaste säsongerna. Och detta med bred marginal. Ja, det har inte gett några titlar och i slutändan är det allt som räknas. Second place is the first loser. Så är det. Men den här klubben är på väg någonstans. Matchen mot Arsenal var ingen darttävling där vi råkade pricka rätt och vann för en gångs skull och gick om i tabellen. Det här var konsekvensen av en lång och enträgen process där Tottenham sakta men säkert vuxit sig till en respektabel klubb som kan börja locka till sig allt bättre spelare. Talanger ser att unga spelare i Tottenham frodas. Snart har vi en ny arena som kommer att göra att vi växer exponentiellt som klubb. Derbysegern var ingen slump.
Sen har väl Arsene Wenger en poäng i att vi inte kan fortsätta att betala så låga löner som vi ändå gör. Hela startelvan skulle kunna dubbla eller trippla sin lön om de skulle tycka att de 600 000 - 1 000 000 i veckan som stjärnorna tjänar är för lite. En karriär är kort och summeras i titlar. Så varför skulle inte Toby Alderweireld ansluta till exempelvis Barcelona, trippla sin lön och dessutom vinna lite titlar? Vem kan klandra snart 27-årige Kyle Walker för att han, i alla fall enligt vad tidningar påstår, vill lämna och prova nya äventyr? Klubblojalitet är extremt unikt nuförtiden. Daniel Levy & Co kan bara arbeta för att skapa en så spännande miljö som möjligt och på så sätt se till att så många spelare som möjligt vill stanna och vara med på vår spännande resa. För klubben är i en otroligt spännande fas. Men fasen måste övergå i något annat. Men det är nog Daniel Levy mycket väl medveten om.
Dagens Tottenham är ett lag som producerar videos inför toppmöten som signalerar mod och självförtroende. "Här kommer vi! Så här gick det senast vi möttes!" Dagens Tottenham är ett lag som i varje led lever upp till det motto jag älskar.
Audere est facere. Att våga är att göra.
Arsene Wenger var så förbannad efter förlusten att han knappt ville ta i Mauricio Pochettino och tittade inte ens på honom när argentinaren försökte säga några ord. Han bara gick iväg. Så visst fasen fräter det här i honom. Arsenal är på väg att missa Champions League och alla miljoner det innebär. De är på väg att spela den där förhatliga torsdagsfotbollen som innebär resor till bortre Kirgizistan en torsdagskväll, hem fredag morgon och sen match igen innan matchtröjorna ens hunnit tvättas av materialförvaltaren.
Allt medan vår framtid är ljus, och alldeles underbart liljevit.
