" Vi tror på truppen , vi tror på sammansättningen och vi tror att vi kommer att nå framgång"
Det brukar heta att bara för att du var en fantastisk fotbollsspelare så innebär det inte att du blir en fantastisk manager. Efter helgens utökade förlustrad så är det många röster som höjts gällande Gianfranco Zolas vara eller icke vara. Att avskeda en manager som, vi denna tiden förra året, avgudades i klubben är kanske inte rätt väg att gå men jag är nog ändå benägen att ställa mig bakom den falangen som kräver den 47-åriga italienarens avgång.
Att sparka en tränare kan alltid vara kontroversiellt men sanningen är den att man kan inte leva på gamla meriter. Ett av de färskaste fallen är den före detta WBA managern, Steve Clarke, som i veckan fick lämna sin post.
Förra sommaren fick Clarke sitt första riktiga manager jobb när han tog över West Bromwich. Tidigare hade den 50-åriga skotten, genom sin roll som assisterande manager, stått i skuggan av storheter som Ruud Gullit (Newcastle), Jose Mourinho (Chelsea), Kenny Dalglish (Liverpool) och, en viss, Gianfranco Zola (West Ham) innan han fick chansen att leda sitt eget lag.
I WBA blev Clarke genast en populär manager. Valdes till Manager Of The Month i november och styrde klubben till deras bästa placering, i den högsta ligena, sedan 1981. Åttonde placeringen innebar att Clarke, inför denna säsongen, fick helt andra krav på sig från både supportrar, spelare och media. Det var denna säsongen som klubben skulle ta det verkliga klivet tillbaka till de fornstora dagarna.
Säsongen började uselt och laget lyckades inte göra ett enda mål på de inledande tre matcherna i ligan. Även om man sedemera besegrade Manchester United på bortaplan (2-1) så blev det bara en enda seger till för Clarke. En 2-0 vinst mot bottenkollegan Crystal Palace följdes av två oavgjorda och fyra förluster innan ledningen fått nog av förra årets frälsare. Den 14 December var det tack och adjö för Clarke efter att laget inkasserat en 0-1 förlust mot Cardiff. Då låg man på 16:e plats i ligan, två poäng över nedflyttningsplatserna, och med ett facit på nio segrar under den senaste 41 matcherna.
Gianfranco Zolas historia i Watford är väldigt lik den resan som Clarke gjorde med WBA. Zola kom till Watford under förra sommaren och fick tillgång till en närmast gigantisk trupp (43 spelare) där merparten av den nya spelarna lånats in från Udinese och Granada. Att spela samman ett sådant gäng, i en ny miljö med ett nytt spelsystem, borde egentligen vara en omöjlighet. Men Zola lyckades fullt ut och tog klubben till en 3:e plats i ligan och med enbart en play off förlust mot Crystal Palace mellan klubben och Premier League.
Zola avgudades av supportrarna som hyllade den lille italienaren för hans sätt att hantera allt från spelsystem och offensiv fotboll till kontakten med supportrarna osv. Under första säsongen var Zola och ledningen tydliga med att man höll på att bygga för framtiden och att det var den kommande säsongen som man på allvar skulle kunna räkna med laget.
Efter fjorårets resultat så var det kanske inte konstigt att förväntningarna på laget höjdes till skyarna. Merparten av de inlånade spelarna erbjöds permanenta kontrakt och samtliga, som klubben ville ha kvar (förutom Matej Vydra), skrev på för Hornets och supportrarna myntade uttrycket "We sign Who We Want". Under försäsongen krossade man allt motstånd med sitt offensiva 3-5-2 spel och när väl premiären kom så var laget rustat till tänderna med självförtroende. Man inledde med fyra raka matcher utan förlust innan man gick på pumpen mot Blackpool. Omgående efter förlsuten tog man dock sig i kragen och levererade fyra raka matcher till utan förlust. Imponerande segrar mot Barnsley (5-1) och Bournemouth (6-1) spädde på känslan av att detta året cyklar vi hela vägen till Premier League.
Även om segrarna bärgades så fick man ändå inte riktigt igång spelet och förutom ovan nämnda matcher så var supportrarna långt ifrån imponerande. Saknaden av Nathaniel Chalobah (lån från Chelsea) och Almen Abdi (skadad) gjorde sig ständigt påmind och det märktes tydligt att övriga klubbar börjat läsa av Zolas taktik och i den nästkommande matchen, mot Blackburn, kom de första indikationerna på att något inte stämde. Låt vara att Rovers "bara" vann matchen med 1-0 men deras effektiva sätt att stänga Watfords så effektiva kantspel gjorde att bortalaget hade oerhört svårt att skapa några målchanser.
Fyra dagar senare kom, vad som plötsligt, skulle bli Watfords senaste seger när Huddersfield slogs tillbaka med 2-1. Detta var den 5 oktober och på de efterföljande nio matcherna har Watford inkasserat fyra poäng av 27 möjliga. Visst har skadorna spelat sin roll men även Zola har erkännt efter helgens match att han är tveksam till vad som behövs göras för att få ordning på sina styrkor igen. De tre senaste matcherna har han frångått sitt 3-5-2 spel och börjat spela 4-5-1 istället. Det gav poäng mot både Leeds och Burnley på bortaplan och tände en viss strimma av hopp hos supportrarna. När sen bottenlaget Sheffield Wednesday kom på besök i lördags så var förväntningarna stora på att man äntligen börjat hitta rätt igen. Trots en speldominans av Watford så lämnade Owls Vicarage Road med alla tre poängen. Deras första nolla denna säsongen och dessutom deras första bortavinst.
I en intervju i tidningen Watford Observer diskuterade man klubbens transferpolicy med ägaren Gino Pozzo. Han var tydlig med att det är deras ledning, med Zola i spetsen, som väljer ut de spelare man vill ha till klubben. Skillnaden numera är att om man tidigare haft 1-2 spelare att välja från så har man nu 4-5 potentiella värvningar på varje position. Zola lägger fram sina önskemål och ledningen förverkligar dessa.
Utgår man från vad Pozzo säger så innebär det att Zola fått de spelare han velat ha och då kan man ju undra varför man inte valt att varken låna eller köpa in en ny anfallare utan snarare fokuserat på mängder av mittfältare.
Watford fogar, denna säsongen, över mängder av landslagsmän och spelare som hade gått rakt in i flertalet av de andra klubbarnas startelvor. Problemet är att man inte lyckas att få alla dessa spelare att gå åt samma håll. Att tro på den fotboll eller det spelsystem som används. I mina ögon så är det managerns uppgift. På den viktiga punkten känns det som att Zola kört fast.
Gino Pozzo förklarar följande i slutet av intervjun:
“Hindsight is a wonderful thing. We really did think that we had the blend in the squad and the right players for this campaign. It is easy to look back now and say maybe we got that wrong.
“We did build the squad with the number of fixtures in the Championship in mind. It is our squad and we take the responsibility for where we are now.
“We believe in the squad, we believe in the composition and we believe we will achieve success,”
Man tror på laget, man tror på sammansättningen av truppen och man tror också att man kommer att nå framgång. Men man nämner inte när man kan förvänta sig att nå ända fram som ändå var det uttalade målet denna säsongen. Man vidröra inte förtroendet för den nuvarande managern vid något tillfälle i intervjun. Med andra ord så är väl den enda raka frågan att ställa till Mr Pozzo - Tror du på Gianfranco Zola?
Om svaret är nej så behöver man kanske inte gå så långt för att hitta en ersättare - eller vad säger du Steve Clarke?
