En svenne i Watford
Premier League är en av världens största fotbollsligor. Varje helg lockas rikligt med turister till Englands alla arenor för att bevittna kulturen och fotbollen. ”Svensklag” som Arsenal, Liverpool, Tottenham och Manchesterlagen tilltalar väl de flesta. Men jag har en kärlek som få förstår sig på.
Jag har följt mitt Watford FC sedan 2005 då jag bodde sex år inte långt från Watford. Valet av favoritlag var självklart. ”You support your local team”, fick jag höra. Watford FC it is. Sen min första match, hemma mot Crewe Alexandra, har jag varit såld.
Jag hade även turen att uppleva den första sejouren i Premier League 2006 och jag minns speciellt en match mot Everton när flintskallige Andy Johnson filmade till sig en straff varpå hela hemmaklacken mobbade honom ordentligt under matchen. Johnson var då på gränsen till en plats i engelska landslaget. ”YOU’LL NEVER CHEAT FOR ENGLAND”, sjöng vi för full hals och jag älskade varje minut.
Med åren har jag hunnit flytta tillbaka till Sverige och behövt följa Watford på distans. Men det hindrar mig inte från att en helg ta mig ned till Londons utkanter för en hemmamatch. Den här gången föll valet på hemmamötet mot Stoke City, då delar av de grabbgäng som gjorde mig sällskap är inbitna Swedish Stokies.
”Vilken skitmatch!”, kan en tycka. Resultatet kanske inte gick vår väg. Men för mig var matchen och hela upplevelsen ren njutning.
Allt var så bekant. Promenaden bland radhusen som leder till Vicarage Road. Matchprogrammen som såldes utanför i små bås. Lukten av majonnäsdränkta pommes frittes. Låten som spelas vi spelarnas inmarsch.
Ni vet den känslan av att komma hem till sitt gamla rum hos föräldrarna när man flyttat hemifrån? Så var det att återvända till Vicarage Road.
Den moderna fotbollen med stenrika ägare som vill göra business av fotbollsklubbar håller på att stycka isär ligor och inte minst Premier League. Men det finns saker som pengar inte kan förstöra. Den engelska matchupplevelsen.
Allt från att de ramsor som sjungs oftast är stela och tråkiga, till att kiosken bakom läktaren tog slut på pajer i halvtid.
När jag väl hade trängt mig hela fram till kassan fick jag helt enkelt nöja med mig en ljummen ”sausage roll”. Kassabiträdet räckte över den smördegsinbakade korven utan varken förpackning eller servett. När jag frågade om det sistnämnda skakade han på huvudet. Servetterna var också slut.
Men när jag lunkade därifrån med min smaklösa korv, ner till min plaststol, så spelade det ingen roll att vädret var grått och brittiskt. Eller att Watford inte slog en korrekt passning på 90 minuter eller att Heurelho Gomes gjorde självmål. Det som betydde något där och då var att jag fick uppleva och se min kärlek spela fotboll igen.
