Kan Watford ta sig tillbaka till fotbollens finrum?
Det är sju år sedan sist. Det är den 13 Maj 2007 och de 19 830 som denna dagen tagit sig till Vicarage Road står tårögda och uppgivna med blicken riktad mot resultattavlan. Deras älskade Watford har precis spelat 1-1 mot Newcastle och därmed hamnat på sista plats i den högsta divisionen. Att klubben skulle trilla ur har stått klart sedan någon vecka men när domaren blåser av bataljen så blir det liksom ”på riktigt”. Frågan som samtliga besökare ställer sig är - Kommer vi någonsin få se Premier
Då – just då var den frågan mer befogad än någonsin. Klubben hade under ett antal år lyckats undvika konkurs genom att sälja ut allt från arena till samtliga toppspelare. Ekonomin var sämre än på många år och det mest troliga var att nedflyttningen kunde vara spiken i kistan för en klubb som funnit i det engelska seriesystemet sedan 1896. I Januari hade klubben inte kunnat motstå Aston Villa i slaget om att få behålla guldklimpen Ashley Young. Transferpengarna gick rakt in i den tomma kassakistan och man lyckades hålla fogden borta ännu en säsong.
Sedan två år tillbaka blåser det nya vindar på The Vic. När familjen Pozzo tagit över klubben så behöver vi inte längre sälja för att överleva. Vi behöver inte sitta på Rous Stand och titta ut över ett öde och avstängt East Stand. Arenan rustas upp för miljoner och våra Italienska ägare fyller truppen med spelare som, i vanliga fall, aldrig skulle sätta sin fot norr om London. Landslagsmän, skyttekungar, VM-spelare – alla har dom valt att komma till Watford för att hjälpa klubben tillbaka till fotbollens finrum och de miljoner som kan garantera en ekonomisk trygghet en lång tid framöver.
Säsongen 2012/13 for laget fram som en löpeld i The Championship. Watfords nya ägare utnyttjade ett kryphål i reglementet som innebar att man kunde låna in hur många spelare som helst så länge de kom från utlandet. Halva truppen bestod av ”Udineses legoknektar” och andra lags supportrar spydde galla över hur Watford förpestade den engelska fotbollen och fuskade sig till en Play Off plats. I mina ögon så har klubben aldrig spelat en vackrare fotboll än den man spelade under Gianfranco Zolas första säsong i klubben. Vi som följer Watford på nära håll visst ju sanningen bakom lånen och varför detta var Pozzos enda möjlighet att kunna ställa ett lag på banan den säsongen.
Vi nådde en Play Off final på Wembley där Crystal Palace, tyvärr, drog det längsta strået. Visst skar det i hjärtat att vara så nära men ändå så långt borta. Men Zola och gänget hade ändå gett oss en underbar säsongen med Troy Deeneys, numera, klassiska mål som höjdpunkten på säsongen. Zola lugnade supportrarna med att ”detta var bara början på något stort” och ”vänta bara till nästa säsong”. Och som vi väntade…
Reglerna ändrades och plötsligt var det inte möjligt att låna in spelare på det sättet längre. Men för att återgå till ”inlåningarna” säsongen innan så var det ett sätt för Pozzo att kunna få spelare på plats så fort som möjligt. Spelare som man redan hade i sitt stall men som inte fick speltid i Udinese. Av de 15 spelare som lånades in under säsongen 2012/13 skrev 8 av dem på permanenta avtal inför förra säsongen. Plötsligt hade vi ett lag med spelare som Joel Ekstrand, Cristian Battocchio, Essaid Belkalem, Manuel Almunia mfl. På pappret ett lag som stod redo för att ta sig till högsta divisionen men också ett lag som saknade den rutin och efarenhet som spelare som John Eustace och Jonathan Hogg tagit med sig när de lämnade Watford för nya utmaningar. Hur det gick det vet vi ju!
Efter förra säsongens misslyckade 13:e placering så har klubbledningen inför årets säsong verkligen analyserat och insett vad laget behöver. Man behöver spelare med erfarenhet av engelsk fotboll. Av hårt spel och regniga planer. Av spel i den iskalla decemberblåsten på arenor och städer som Yeovil, Doncaster och Sheffield istället för Stadio Delle Alpi eller Stadio Olimpico.
Med nyförvärv som Lloyd Dyer, Craig Cathcart och Keith Andrews får man just den typen av spelare som Watford saknat de senaste säsongerna. Tillsammans har dessa tre herrar över 900 matcher i de engelska divisionerna. Kryddar du det hela med namn som Heurelho Gomes, Gabriel Tamas och Matej Vydra så finns där ännu mer erfarenhet från engelsk fotboll. Inte blir det heller sämre att Daniel Tozser återvänder från Italien eller att Odion Ighalo (anfallare från Udinese) vill prova på den engelska fotbollen. Dessutom har den Ecuadorianska VM-försvararen, Juan Carlos Paredes, anslutit till laget. Paredes spelade samtliga av Ecuadors matcher i VM och har jagats av flera klubbar i Europa.
Även om jag sett mitt älskade Watford en del genom åren så var jag inte där den 13 Maj 2007. Men jag vet människor som fanns där ibland de 19 830 som fick vandra hem genom Watfords slitna gator med en oro gnagandes i bakhuvudet. Skulle detta vara spiken i kistan för deras klubb? Skulle klubben ens överleva sommaren? Kommer vi någonsin få se Premier League fotboll på Vicarage Road igen? Svaret på de två första frågorna vet vi redan. Ja – klubben överlevde sommaren och mår numera bättre än på många år. Svaret på den sista frågan låter vänta på sig. Men förhoppningsvis får jag, och mina engelska kamrater, svaret när vi kisar upp mot resultattavlan, på The Vic, vid 18 tiden den 25 April nästa år.
Resan tillbaka kan börja…
