Watford firade avancemanget tillsammans med supportrarna
Man skulle kunna tro att de välbetalda fotbollsspelarna i Watford firade sitt avancemang på någon av Londons exklusiva nattklubbar. Så var inte fallet! Istället valde man att fira med de som hjälpt till att bära fram laget under hela säsongen - de trogna supportrarna!
Efter att Matej Vydra avgjort mötet med Brighton och laget gjort "vad man skulle" väntade några timmars ovisshet om laget skulle få hjälp på vägen av Rotherham och Fulham i sitt mål att nå Premier League. Samtidigt som spelarbussen närmade sig Vicarage Road nåddes man av rapporten att Rotherham kvitterat mot Norwich och några minuter senare att Ross McCormack, på övertid, gett Fulham ledningen mot Middlesbrough. Två resultat som innebar att Watford var klara för nästa års Premier League. Jublet i spelarbussen visst inga gränser!
I det läget förväntade man sig nästan att spelarna skulle bege sig till någon av de exklusiva nattklubbarna i West End där en flaska skumpa kostar lika mycket som en normal månadslön. Men spelar du i en klubb som Watford så är traditionen stark och alla i laget vet att ingen spelare är större än laget. Självklart skulle det festas men för Troy Deeney, Ikechi Anya, Daniel Tozser och resten av truppen var det en självklarhet att göra det med dem som alltid står bakom Watford i vått och torrt! Lagets trogna supportrar!
För alla er som besökt Watford och dess paradgata, Watford High Street, en lördagskväll vet att det är en otalig mixa av alla sorters människor och bakgrunder. Det var precis dit som spelarna begav sig efter den magiska segern mot Leicester i Play-Off kvalet för något år sedan - det var precis till kärnan av Watford som spelarna begav sig efter lördagens vinst mot Brighton för att fira avancemanget till den högsta serien. Otaliga filmer och bilder sprids, just nu, på nätet hur spelarna firar tillsammans med sina supportrar och glädjen har varit stor i den lilla förstaden till London. Polisen behövde inte ingripa överhuvudtaget under nattens firande och det mest uppseendeväckand måste varit att den skottske landslagsmannen, Ikechi Anya, efterlyste sin tappade plånbok på Twitter - helt omedveten om på vilken nattklubb han tappat den!
Watford har alltid varit en familjeklubb där är van vid att sätta sina supportrar främst. Redan tidigt 80-tal gav sig bla legenden Graham Taylor ut och sprang London Marathon med målsättningen att samla in pengar till en ny läktare som skulle husera vuxna människor - enbart i sällskap med ansvarsfulla barn! Öppenheten har alltid varit stor och upplsutningen från staden, kring laget, har alltid varit hjärtlig. I Watford är man stolt över sitt fotbollslag och dess historia!
Prövningarna genom åren har varit många - inte minst ur ekonomisk aspekt! När familjen Pozzo tog över Watford 2012, och lånade in en mängd spelare för att kunna fylla truppen, var det många som anklagade de nya ägarna för att vara "Everything thats wrong with football". Vad man inte nämnde var att Pozzos räddade undan klubben från en säker död efter att den förre ägaren, Laurence Bassini, försnillat bort alla pengar i olika bolag. Det gick tom så långt att polisen en morgon dök upp på klubbens kansli när en anställd vägrade lämna ut kassaskåpsnyckeln till Bassini.
Med familjen Pozzo kom stabiliteten till en klubb som under årtionde levt på gränsen och fungerat som en "feederklubb" till Premier League där man tvingades att skeppa iväg talang efter talang - oftast mitt under säsongen. Italiernarna sanerade ekonomin och lovade bla att rusta upp/bygga om den hårt eftersatta hemmaarenan som, under flera år, tom saknat fyra kompletta läktare och varmvatten i kranarna. Är man mån om en klubb ser man givetvis även till att hylla de som hyllas bör. När man, tidigare i år, invigde två nya läktarsektioner döpte man samtidigt om dem efter två legender som kanske förknippas mer med klubben än någon annan - Sir Elton John och Graham Taylor!
På tränarfronten slog man någon form av rekord när man avverkade fyra managers under innevarande säsong och skämten duggade tätt ocm hur länge näste man skulle klara sig kvar. Oddsen var lägst på någon vecka... Italienaren Beppe Sannino inledde men det var känt att varken spelare eller ledning hade fullt förtroende för mannen som ersatt Gianfranco Zola säsongen innan. Istället vändes blickarna mot spanjoren Oscar Garcia som precis tagit Maccabi till ligaguld i Israel. Garcia var kvar en månad på sin post innan hjärtproblem satte stopp för hans karriär i klubben. Ersättaren, Billy McKinley, fick en vecka på posten men troligtvis hann han aldrig uppfatta att han var manager överhuvudtaget. Istället hittade man en fd Chelsespelare, Slavisa Jokanovic, vars främsta meriter var ligasegrar i Serbien och Thailand! Jokanovic visade dock upp såväl fingertoppskänsla som proffesionalism och är, med sin ledarstil, högst delaktig i avancemanget och får, förhoppningsvis, även förtroendet att leda laget i högsta ligan.
På spelarsidan var kanske den avgörande pusselbiten när klubben valde att tacka nej till samtliga bud på anfallen Troy Deeney i somras. Fem-sex Premier League klubbar slogs om hans signatur efter att anfallaren gjort över 20 mål under två raka säsonger. I stället för att visa sitt missnöje accepterade Deeney läget och skrev istället på ett nytt avtal med klubben. I lördags gjorde 26-åringen sitt 21 mål för säsongen och skickade upp laget i Premier League!
I backlinjen hittar vi ändå själen i klubben - Lloyd Doyley! Den ende spelaren som finns kvar sedan det begav sig förra gången (2006) och den ende Watfordspelaren som varit med om att ta klubben till högsta divisionen - 2 ggr! Doyley har kanske inte fått spela så mycket denna säsongen men när han gjort det så har han gjort det med bravur!
Sist men inte minst måste jag också nämna Nic Cruwys, ett 44-årigt mjölkbud, som, på väg till tåget efter bortamatchen mot Wolves i Augusti, överfölls av motståndarlagets supportrar och slogs för sitt liv under några veckor. Hela staden, supportrarna och laget ställde sig bakom händelsen och fördömde det inträffade. Man startade en fond för att Nics familj skulle kunna betala för kommande rehabilitering och på läktaren knöt man näven under hashtaggen #forNicforPromotion och på såväl The Vic som på bortaarenorna applåderade man hejdlöst i den 44:e minuten för att ingen skulle glömma det fruktansvärda. På läktaren gick man samman och förenades och samma känsla spred sig på planen. Tillsammans skulle vi ta laget till Premier League - för laget, för supportrarna, för staden och, inte minst, för Nic!
