Watford måste hitta sin identitet igen efter nedflyttningen.
Martin Klinteberg, tidigare skribent, fattar nu på nytt pennan för att ge uttryck för sina känslor efter det att nedflyttningen är ett faktum.
Vi må ha tre matcher kvar, av årets säsong, men sex ynka segrar talar sitt tydliga språk. Watford har inte i Premier League att göra. Men det handlar inte bara om nivån på spelatruppen utan problemet sitter djupare än så. Klubben, och dess ägare, måste rannsaka sig själva och inse att det krävs ett rejält omtag, på samtliga nivåer, när Watford åter måste förbereda sig för en säsong i The Championship. Det står klart efter att man drösat ur Premier League för andra gången på tre år.
Det har gått knappt 10 år sedan familjen Pozzo klev in över tröskeln på Vicarage Road. Där, och då, kändes det som en skänk från ovan. Klubben stod på ruinens brant och hade hamnat i händerna på skojare Laurence Bassini som skapade den ena skandalen efter den andra. För familjeklubben i norra London var steget in på den internationella arenan något nytt. Giampaolo, och hans som Gino, lovade att styra upp finanserna, skapa stabilitet och slagkraftighet, men att det inte skulle bli på bekostnad av den familjära känsla och den öppenhet, som präglat klubben under alla år. Man anställde Gianfranco Zola, som tränare, och fyllde på med spelare från de två andra ”Pozzo-ägda” klubbarna – italienska Udinese och spanska Granada. Plötsligt behövde inte Watford leta spelare på de lägre hyllorna och in kom istället namn som Almen Abdi, Matej Vydra, Joel Ekstrand och Gabriele Angella. Detta i kombination med ett gäng inhemska spelarprofiler och en ung Troy Deeney som själva hjärtat i det lag som skulle komma att etablera sig som en utmanare till en Premier League plats. Man investerade stora pengar i iordningställandet av Vicarage Road och köpte även loss träningsplaner, på Shenley Sports Grounds, från Arsenal. Man stärkte upp organisationen på de övriga planen, skapade en proffsigare produkt som, för varje dag som gick, blev mer och mer redo för att ta klivet upp i den engelska högstadivisionen.
Att Pozzos affärsmodell är uppbyggd på att tjäna pengar på spelartransfer var, initialt, inte så tydlig men allt eftersom åren gått så har det blivit mer uppenbart att det inte handlar om någon form av hjärta utan snarare att Watford har blivit ett skyltfönster för alla de spelare som ingår i familjens stall. Nu är jag givetvis inte så naiv att jag inte förstår att den moderna fotbollen, numera, nästan uteslutande handlar om pengar men någonstans på vägen gäller det ändå att balansera alla de känslor, som supportrarna investerar i sitt lag, med möjligheten att generera intäkter. Och där verkar nu allt ha gått åt pipsvängen. Och efter årets säsong så blir det allt mer tydligt att familjen Pozzo tappat kontakten med det allra viktigaste man har – sina supportrar. Det är nämligen fler och fler som vänder klubben ryggen allt eftersom rubrikerna mestadels handlar om missnöje, dålig struktur och tränarskifte. Som supporter har du ett visst tålamod och initialt gick allt som på räls och efter säsongen 2018/19, där Watford tom nosade på en Europaplats under en period och nådde en FA cup-final, fanns känslan av att klubben nu skulle ta ytterligare ett steg. Istället har man, trots avancemanget efter nedflyttningen 2019/20, fallit hejdlöst och numera befinner man sig mest i ett vacuum utan en tydlig målsättning
Under åren har där funnits ett antal fanbärare i klubben. Spelare som vunnit supportrarnas hjärta och där följarna alltid lyssnat på vad de haft att säga. Har de hållit ägarna, och ägarnas planer, högt så har man nöjt sig med det. Ben Foster, Heurelho Gomes, nämnda Troy Deeney och kanske även en spelare som Tom Cleverley är några av spelarna som ändå fungerat som truppens hjärta och lunga. Men allt eftersom spelarnas karriärer börjat falna så har även distansen, och klyfta, till klubben ökat och under de senaste säsongerna har man, sakta men säkert, börja tappa förtroendet för ägarna i Watford. För egen del kändes det som att Deeney flytt, till Birmingham, var spiken i kistan. Troy Deeney var en kultbärare utan dess like. I Watford kretsar så når han givetvis inte upp till Luther Blissets nivå men efter närmre 400 matcher i den gula tröjan blev Deeney synonymt med den resa som klubben gjort under Pozzo-eran. Att man släppte Deeney är full förståeligt då han inte längre hade samma förmåga att bidra på planen. Men utanför planen var han en fanbärare, en person man respekterade och lyssnade på. En person som alltid satte klubben främst och när han seglade ut genom dörren så kände det också som att den sista livlinan, mellan ägare och supportrar, kapades. Watford var/är inte längre en familjeklubb, med närhet till sina supportar, utan enbart en av alla klubbar, ute i den stora fotbollsvärlden, som styrs av en påse pengar och fylls, inför varje ny säsong, med 30-talet legoknektar. Man spelar inte längre för klubbmärket på bröstet utan enbart för att kunna landa ett ännu bättre kontrakt i den nästkommande klubben. Det har signats spelare som man aldrig sett röken av på The Vic. Det har signats mittfältare när bristen finns i backlinje och målskytte. Det har tom signats rutinerade namn som Dan Gosling, och Danny Rose, som plötsligt hamnar i karantän och inte ens får en plats i Premier League-truppen. Klubben lider en enorm brist på uthållighet och långsiktighet. Något som definitivt även kännetecknar de tränare som hamnat i klubben under de senaste åren. För det är ju några stycken…
Få har ju missat den tränarkarusell som omgett Watford sedan Pozzo tog över. Nämnda Zola fick stanna drygt en säsong och tog klubben till en tredjeplats i The Championship. När italienaren kastade in handduken dök en annan italienare upp, Beppe Sannino. Trots att laget presterade väl, och låg på en andra plats, fick Sannino bara sex månader och så har det rullat på sedan 2013. Oscar Garcia, Billy McKinley, Slavisa Jokanovic, Quique Sánchez Flores, Walter Mazzarri, Marco Silva, Javi Gracia, Nigel Pearson, Hayden Mullins för att bara nämna några som passerat revy. Vad gäller Quique Sánchez Flores så har han tom lyckats få sparken två gånger från samma klubb. Ett svårslaget rekord med tanke på att det bara hann gå tre år mellan gångerna. Under 2020/2021 hann klubben avverka fyra managers då även Vladimir Ivic och Xisco Munoz kan läggas till listan. När spanjoren åkte ut så dök plötsligt Claudio Ranieri upp. Här andades man plötsligt, trots hans ålder, lite framtidstro och stabilitet men Leicesters förre guldtränare höll bara ut i 14 matcher innan han tvingades bort. Plötsligt stod klubben utan tränare och ett självmordsuppdrag som ingen normalt funtad tränare är beredd att hoppa på. Hur gör man då? Jo, man lyfter luren till en fd mästartränare, och förbundskapten, som, mentalt, redan gått i pension och ber honom om ett sista ryck. Att valet föll på Roy Hodgson var kanske inte konstigt då han verkligen är en person som inte har något att förlora på att ge sig i kast med en klubb i det prekära läge som Watford befann sig i redan då.
Utåt sett så har Hodgsons intåg inte inneburit ett skvatt. Två segrar är detsamma som Ranieri mäktade med på, i stort sett, lika många matcher. Med andra ord så misslyckades, åter igen, Pozzoz schackdrag. På insidan så har det kommit rapporter om missnöje i truppen och, det faktum, att en redan ”pensionerad” tränare har svårt att motivera spelarna. Medan andra menar att det var extremt rörigt, innan Hodgsons ankomst, och att man numera åtminstone vet hur man skall spela. Istället har fokus hamnat på spelatruppen och ryktet om att merparten bara ger 60-70% i matcherna och, vid minst motgång, tar bränslet slut för att man inte har motivationen till att jobba sig tillbaka. Droppen, för Roy Hodgsons del, blev väl just senaste förlusten, på Selhurst Park, där han, efter slutsignalen, lät sig hyllas av Palacefansen likt Sören Cratz hyllning när han, som tränare för Helsingborg, vände åter till Söderstadion, åkte på förlust, för att sen springa ärevarv inför sin förra klubbs supportrar. Det slutade med en omgående avgång något som, för Hodgsons del, inte är aktuellt då det inte finns en anledning att låta en ny tränare spela in sig under säsongens tre sista matcher.
Vad händer nu då? Ja, klubben får ta en ny vända i andradivisionen med målsättningen att ta sig tillbaka illa kvickt. Truppen kommer rensas men förhoppningsvis kan man behålla en stomme att åter börja bygga laget kring. Det talas om att den förre spelaren John Eustace, som numera är assisterade tränare i såväl QPR och Irländska landslaget, ligger bra till för jobbet som ny manager. Personligen så tror jag att det kan vara rätt väg att gå för att åter kunna blidka supportrarna (eller de få som fortfarande orkar slitas mellan hopp och förtvivlan) med tanke på Eustaces historik i klubben. 42-åringen blev extremt populär under sina fem säsonger i den gula tröjan och agerade såväl kapten som röstades fram till Player Of The Year. Oavsett vem man nu väljer så hoppas jag, om man återvänder till Premier League, att den tränaren får fortsatt förtroende att jobba vidare. Vad klubben nu behöver är stabilitet, och långsiktighet, för att åter kunna hitta tillbaka till att skapa den andan som Watford symboliserade under många år.
Hör du det Mr Pozzo?
