United v United
Hedonismen, en lära med rötter i antiken, menar att människans mål bör vara att maximera sin lycka då njutning och lust är det enda som i sig är gott. Denna moralfilosofi kan tyckas svår att kombinera med en passion för West Ham United men här hävdas motsatsen.
Nog är väl den som har söndagens gäster på Upton Park, Manchester United, som sitt favoritlag, väl förtrogen med lycko- och lustkänslor? Prisskåpet bågnar och inför varje ny säsong ställer de sig frågan ”vad ska vi vinna den här gången?” Laget har nämligen, bara efter kriget, tagit 26 stora titlar. Med stort menar jag FA-cupen samt det som numera kallas Premier resp. Champions League. Säger någon rätt och slätt ”United” är det Manchester-versionen man i regel syftar på, de är helt enkelt en institution och ett megavarumärke i hela världen. Halva Asien håller på ”United”, troligen också merparten av de amerikaner som vet så mycket att utespelarna inte får ta med hand i fotboll (kanske också många av dem som inte vet det, hur är det med Glazer förresten i det fallet? Fast han kanske å andra sidan inte har något favoritlag i fotboll...). Påven håller nog också på ”United”, Dalai Lama rentav, och hur är det med Sibel och Sebastian? Ulrika Jonsson lär visst göra det i alla fall. Somliga säger att i själva Manchester håller de flesta på City men jag tvivlar. ”United” drar över 65 000 gång efter gång och så många turister kan väl ändå inte vara på plats i staden varannan helg?
Jag hade kunnat vara en del av denna världsrörelse, och kanske – även när mitt liv i övrigt gått i baklås för att kvinnorna, cheferna, dörrvakterna jävlats med mig – varit en helröd lyckomaximerare i min tillvaro som fotbollssupporter. Det kunde nämligen ha börjat 1968. Jag hade två år innan på allvar tagit fotbollen till mitt hjärta i samband med VM-slutspelet och genom farsan, som för sin del höll på 20-talets engelska giganter – Huddersfield! – hade jag förstått att bestämma sig för ett engelskt favoritlag är ett av livets fundamentala uppgifter. 1968 mötte Man United Benfica i Europacupfinalen. Det stod 1-1 vid full tid men förlängningen blev engelsmännens som vann med 4-1 efter mål av Bobby Charlton, Brian Kidd samt mannen som tragiskt gick bort under fredagen – George Best. Han var dåtidens Beckham kan man säga, i alla fall vad gäller popstatus men till skillnad från Becks hade han tyvärr väldigt mycket Nacka i sig, om ungdomarna förstår vad jag menar. Han sökte tidigt, trots sin extrema talang för världens största sport, lycka och njutning på annat ställe än fotbollen. En underbar spelare var han hur som helst, jag rös i hela kroppen under Rapports minnesinslag fredag kväll (tar för givet att han blir ordentligt hyllad på Upton Park på söndag) och det hade inte varit konstigt om jag fallit som en fura när Man U blev europamästare i maj 68.
Men så blev det alltså inte. Det är frestande att säga att skälet att det istället blev ett annat United är min förkärlek för underdogs. Men när jag VM-sommaren 1966 njöt av ”min” första stora fotbollsfest, och fastnade för målhjälten Geoff Hurst, och Englands lagkapten Bobby Moore, och sen lite senare förstod att inte bara de, utan också Martin Peters, till vardags spelade i laget med det fräcka namnet och de snygga dräkterna, då hade jag knappast en aning om att klubben som så smått börjat äta sig in i min då nioåriga själ, allt som oftast tvingats slå underifrån. Det har jag å andra sidan blivit mer än varse senare under årens lopp... Vad den där Europacupfinalen 68 ändå gjorde tydligt var att känslorna som frammanats två år tidigare stod pall för trycket och därför är det just från den här delen av SvenskaFans-portalen som mina, troligen ganska förvirrade, tankar virvlar fram.
Så har man då framlevt nästan 40 år som Hammer. Titlarna har väl inte direkt duggat så tätt att man riskerar glömma någon av dem. Ska sanningen fram är de bara två om vi snackar stora, FA-cupsegrarna 75 och 80. Frågan är ändå om upplevda lyckokänslor och stunder av lust är färre eller mindre starka hos oss Hammers än hos Man U-supportrarna. Redan 1700-tals-hedonisten Jeremy Bentham slog fast att lycka är inget objektivt begrepp och när man genom åren bevittnat supportrar till lag av Man U:s kaliber, och hur de betraktat en andraplats i Premier League som en misslyckad säsong, eller när man lyckönskat dem till den senaste titeln och de närmast blasé svarat ”ja, det blev ju en pokal till”, då inser man att var och en formar sin egen värld som supporter. Själv har jag aldrig upplevt en sån fullständigt förtätad lyckostämning som den på puben i våras efter West Hams playoff-seger mot Preston. Vi var kanske 30 Hammers som alla fullständigt bubblade (klart att en Hammer bubblar!) av lycka och glädje. Vi nästan bokstavligen svävade en halv meter över marken – snacka om lyckomaximering!
När nu United ställs mot United på söndag känner i alla fall jag att vi från vårt håll egentligen har allt att vinna och inget att förlora. Om vi fortfarande är ett Premier League-lag efter 7 maj nästa år, och därmed kan bygga vidare inför framtiden, så är vår lycka gjord. På vägen dit kommer vi, om uppgiften klaras av, att få vara med om hyfsat många härliga segrar, fr a på hemmaarenan, men en sådan behöver inte nödvändigtvis komma denna helgen. Det är lag som Villa, Middlesbro och West Brom vi ska besegra på Upton Park och så här långt är det ju precis det vi gjort. Detta hindrar förstås inte att en förlust på söndag kommer att svida svårt medan en vinst sänder oss till en plats långt bort från vardagens vedermödor.
Historiskt är annars West Ham aldrig chanslösa på hemmaplan, oavsett motstånd. Och även om vi inte vunnit mot Man U på Upton Park sedan 1992 (1-0) blev det ofta oavgjort under 90-talet, det deccenium som var Man U:s stora tid. Lite överraskande har vi istället tagit två fina skalper på Old Trafford under nuvarande sekel. 1-0-segrar också de, vi Hammers minns med oändlig lycka FA-cupvinsten 2001 då Paolo Di Canio gör mål på Barthez, fransmannen tror att det är offside och både ser ut som Frihetsgudinnan, och är lika orörlig, när Di Canio rullar in bollen i mål. Typiskt nog har min kompis, ni vet han som är besviken när Man U slutar tvåa i Premier League, inget som helst minne av den matchen. Vi supportrar formar våra egna världar, som sagt.
I veckan har Man U spelat Champions League-fotboll. Jag började titta på deras match mot Villareal när 55 minuter var spelade och åtminstone under den senare delen av matchen blev de helt avväpnade av spanjorernas skickliga försvar. Men tyvärr har inte vi, trots en fyrbackslinje som uppträtt mycket starkt i höst, riktigt samma förutsättningar att neutralisera Rooney & C:o. Manager Pardew menar att något man mot man-spel ska hans mannar inte ägna sig åt, då springer vi bara bort oss utan det gäller att vara på rätt ställe när t ex Rooney får bollen.
En intressant match i matchen är förstås den mellan bröderna Ferdinand. Vår förlorade son Rio är mäkta stolt över lillebror Antons utveckling (det är vi Hammers också!) men på söndag, säger Rio, ”är det bröder i krig”. Vi får se om hemmapubliken får anledning att sjunga ”vi har den bästa Ferdinand” eller om gammal är äldst ytterligare en liten tid till.
I hemmaelvan kommer Reo-Coker att saknas på söndag (skadad) medan jag tar för givet att Pardew låter nu friske Roy Carroll vakta målet mot sina gamla lagkamrater. Vår fyrbackslinje blir den gamla vanliga medan det ska bli spännande att se om vår gaffer våga satsa på unge Noble på mittfältet igen, det gick ju hyfsat bra minst sagt mot Spurs förra helgen men möjligen känner han sig nödgad att ställa upp ett mer defensivt lag denna gång. Sen kan man undra om Man U tänker sälla sig till de Premier League-lag som väljer att underskatta vårt mittfält. Själv är jag rädd att Scholes tar det säkra före det osäkra och ger domaren anledning att leta efter det gula efter nån ful stämpling på Benayoun första fem.
Man U är klara favoriter och det beror inte minst på våra svårigheter att göra mål. Vi håller tätt bakåt, än har inte genomklappningen kommit, men vi har inte, sedan Fulham 17 september, gjort mer än ett mål i någon match. Ja, jag vet att det blev två mot Boro men det andra var faktiskt aldrig inne. Anfallet är akilleshälen och mot det motstånd vi har att förvänta på söndag räcker inte unge Teddy till ensam. 1-1 är för mig det absolut optimala vi kan uppnå, 1-2 eller 1-3 känns tyvärr mest realistiskt men som vissa av läsarna vet är jag en urusel tippare.
Tänkbar startelva:
Carroll
Repka, Ferdinand, Gabbidon, Konchesky
Benayoun, Mullins, Noble, Etherington,
Sheringham, Harewood,
Bänken: Hislop, Dailly, Newton, Zamora, Bellion
