Liverpool - West Ham 6-4
Straffar fick avgöra den 125:e FA-cupfinalen. West Ham var dock närmast ett avgörande i slutet av förlängningen, men Harewood kunde inte få bollen på mål. Det blev Liverpool som fick jubla till sist.
Nu när den värsta besvikelsen börjat lägga sig efter en kanoneftermiddag på O’Leary’s, tänkte jag skriva lite om dagens fotbollsfest. Där jag var var det fullt med fotbollsfantaster, som slets mellan hopp och förtvivlan. Började dagen med att se segern i FA-cupfinalen 1980, kände att vi kunde behöva alla goda omen inför matchen, framför allt med alla skador vi hade inför kampen.
Pardew skickade ut följande elva på planen i Cardiff: Hislop, Scaloni, Ferdinand, Gabbidon, Konchesky, Benayoun, Reo-Coker, Fletcher, Etherington, Ashton och Harewood.
Båda lagen började piggt utan att riktigt få till det. I den 20:e minuten skulle dock matchens första mål falla och det var nederlagstippade West Ham som gjorde det, om än med mycket flyt. Lionel Scaloni kom farande längs högerkanten och fick bollen ute vid sidlinjen vid halvvägs på väg mot hörnflaggan. Han tog sig runt och slog ett suveränt inlägg framför mål mot Harewood som bara väntade på bollen. Han fick den dock inte, för innan dess fick Jamie Carragher till ett präktigt självmål. Han missade bollen med högern men inte med vänstern, som han stod på. Carragher rakade bollen mycket snyggt i eget mål, utan chans för Reina.
Liverpool försökte komma igen och kvittera, men i 27:e minuten var det dags för West Ham igen. Matthew Etherington vände och sköt från 20 meter från Liverpool-målet ute till vänster. Reina lyckades inte få ordning på bollen, utan Ashton stötte in den och Reina fick se bollen rulla långsamt över sin mållinje.
Fyra minuter senare skulle Liverpool reducera. Steven Gerrard fick hur mycket tid som helst på sig till höger ett par meter in på vår planhalva. Djibril Cissé stack mot bortre stolpen och fick Gerrards smörpass helt rätt. Fransmannen sköt in bollen lågt i Hislops högra hörn, helt utan chans för Shaka.
Mot slutet av halvleken hade både Marlon Harewood och Xabi Alonso skott mot mål, men den första halvleken slutade 2-1 till West Ham. Hammers hade rejäl medgång i första halvlek. Det var tur att vi fick det första målet, för Liverpool kändes tyngre och starkare, även om West Ham stack upp i farliga kontringar då och då.
Målfesten fortsatte åttonde minuten in i andra halvlek. Peter Crouch fick efter strul i Hammers straffområde fram bollen till Steven Gerrard, som från tio meter från mål drog upp bollen i Hislops vänstra klyka. Upp till dess ledde Liverpool stilpoängstävlingen klart.
Tio minuter senare kom dock West Ham i kapp i stilpoängtävlingen. Paul Konchesky drev upp bollen längs vänsterkanten och tittade upp för att slå ett inlägg mot anfallarna inne i boxen. Inlägget misslyckades totalt, istället seglade bollen i en vacker båge över Reina och in i bortre övre hörnet. Mer förvånad målskytt får man nog leta efter.
Resten av halvleken präglades av ett West Ham som kröp allt längre ner i banan, medan Liverpool försökte dyrka upp oss. Dean Ashton byttes av av Bobby Zamora i minut 70. Christian Dailly bytte av Carl Fletcher fem minuter senare.
John Arne Riise hade ett farligt skott mot Hislops mål och Morientes gick upp på ett inlägg från Cissé, men båda missade Hislops mål.
I den 84:e minuten kom Teddy Sheringham istället för Matthew Etherington.
Under de fem sista minuterna av matchen ökade Liverpool pressen ytterligare. De fick två farliga frisparkar efter kapningar och hands på Hammers och målet hängde verkligen i luften.
I den första övertidsminuten fick Liverpool ett inkast på vår planhalva som Hamann tog. Bollen gick till slut ut till Gerrard som från 25 meter drog på en sträckt vrist som fick bollen att gå kanonhårt in till höger om Hislop. Istället för att kunna döda de fyra övertidsminuterna fick West Ham koncentrera sig på att hålla rent och vänta på förlängningen.
Förlängningens bästa chans kom i den 117:e minuten. Hamann gjorde ner Zamora ute till vänster 20 meter från hörnflaggan fem meter in i banan. Benayoun slog en skruvad frispark in i boxen. Nigel Reo-Coker gick upp och nickade bollen mot Reinas vänstra övre hörn. Reina lyckades tippa bollen i stolpen och ut. Harewood fick tag på bollen i kalabaliken framför mål, men han skickade bollen långt utanför. Det var West Hams bästa chans under förlängningen. Liverpool hade inte någon lika bra chans under förlängningen. Staffläggning vidtog.
Hamann var först ut och han satte bollen högt upp till höger. 1-0
Booby Zamora slog en halvdan straff lågt till vänster som Reina räddade. 1-0
Sami Hyypiä slog en straff lågt till vänster som Hislop räddade. 1-0
Teddy Sheringham klippte in en straff högt upp till höger. 1-1
Steven Gerrard kopierade Teddys straff. 2-1
Paul Konchesky slog en dålig straff mitt i mål som Reina räddade. 2-1
John Arne Riise sköt mitt i mål, Hislop chansade. 3-1
Anton Ferdinand slog en lös straff ner till vänster som Reina räddade. Liverpool vann straffläggningen med 3-1 och matchen med 6-4.
Så här några timmar efteråt känner jag mig stolt över att älska West Ham. Vi vek aldrig ner oss. Vi kom tillbaka efter att Liverpool hämtat upp vår tvåmålsledning och vi försökte spela en konstruktiv fotboll. Planens gigant spelade dock i rött i dag. Steven Gerrard låg bakom det mesta framåt för Liverpool. Han spelade fram till ett mål och gjorde två själv. Han var helt fenomenal.
Jag vill hylla hela West Ham, utan att lyfta fram någon speciell. Jag tyckte alla gjorde en mycket bra match. Det som fällde oss var orutin, som jag ser det. Vi mötte ett lag som för ett år sedan vänt en Champions League-final och som har ett antal års rutin från spel på högsta nivån.
West Ham ställde upp med ett ungt och relativt orutinerat lag, som trots det var ytterst nära att snuva Liverpool på pokalen. Det hade varit jättekul att få vinna pokalen för John Lyall och Ron Greenwood, men jag tycker att vi alla kan hålla huvudet högt och vara stolta över vår insats.
Up the Hammers!
