Busy as usual?
West Ham tränade på måndagsförmiddagen återigen på Edsborgs IP inför ett 20-tal hängivna supportrar. De flesta var där förutom Alan Pardew.
Klockan var ställd på 07:45 och Trollhätteexpressen stod körklar en timme senare. Återigen var det dags att bevista en av träningslägrets absoluta höjdpunkter, fotbollsträningen. Sagt och gjort, de tio milen avlöpte lugnt, harmoniskt och långsamt. Som tur var hade jag tålamodet självt vid ratten och vansinnesomkörningarna uteblev fullständigt.
Vid 10:10 rullade bilen in på parkeringen utanför Edsborg och först då talade jag om för chauffören att Pardew natt till fredag hade meddelat träningsstart 11:00. Suckandes skakade hon på huvudet och bannade mig för min tidsfascism. Naturligtvis var det suckande inför döva öron då erfarenheten från tidigare träningspass de två senaste årens läger sa mig att träningen nog ändå skulle börja 10:30 (dessutom vet jag att anklagelserna kom från en person som hade lagt till ännu större säkerhetsmarginal om det hela gällt bajen).
10:25 rullade spelarbussen in på arenan och en efter en dök spelarna upp på innerplan. Assisterande manager Peter Grant och övriga delen av ”the crew” hade redan förberett planen med en mängd koner och material så för spelarna var det bara att sätta igång. En del valde att stå i en grupp och slå lite passningar fram och tillbaks medan en annan grupp körde lite kvadratlek. Dean Ashton såg dock till att få lite extra löpning för sina ömma ljumskar, hur ömma de är nu vet jag inte men de har varit det tidigare, och värmde antagligen därför upp för sig själv.
Därefter delade Grant upp gruppen i två delar med 12 spelare i den ena och 8 i den andra. Tyvärr glömde jag efter träningen bort att fråga vad denna uppdelning berodde på men på läktaren beslutade vi oss för att det ena gänget var ett rehabgäng (8-gruppen) medan de andra körde på lite tuffare i övningen.
Efter cirka 20 minuter övergick man till övningen där man ska hålla bollen inom laget på en knapp sidhalva. Idag hade övningen utvecklats från i torsdags till att inbegripa fyra spelare som stod stilla i hörnen och kunde användas som väggar. En, som det tycktes, vansinnigt trist uppgift. Spelarna var uppdelade i tre lag med 7 + 7 + 6 spelare i varje där det ena laget placerade sina gubbar i hörnen samt som jokrar. Tempot var relativt lågt och övningen, liksom hela träningspasset, var inte speciellt intensiv.
11:25 lämnade Tony Stokes träningen efter att ha känt av ett par ömmande revben. En skada som han efteråt beskrev som ganska lindrig och att han snart skulle vara tillbaks ordentligt igen. Fem minuter senare är det Ashton som kliver av planen för att få hjälp av massören som knådar hans axel. Han är dock med på planen igen bara minuten senare.
Ingen träning är en riktig fotbollsträning om man inte spelar två-mål. Så verkar det i alla fall som att tränare och spelare resonerar världen över och oavsett nivå. Skönt är väl det då spelarna helst ska älska att leka med en boll och framförallt att göra det när man får tävla lite mot de andra i gruppen. 11:40 var det därför dags för tvåmålsspel. Värt att notera från detta var de två rökare som James Collins avfyrade och som satt i nättaket. Frågan som efter träningen var tvungen att ställas var naturligtvis ”varför sköt du inte på det sättet när du fick chansen mot IFK?” Ett snett leende och ett skakat huvud var svaret jag fick på den frågan.
Mark Noble visade dessutom prov på fin tävlingsinstinkt när han blev fullständigt galen efter att hans lag blev avblåst av Grant när de hade en målchans. Fortfarande fem minuter senare flög vattenflaskor all världens väg när spelet var avblåst för återhämtningspaus. Efter träningen hade han dock lugnat ner sig en aning och var på lika gott humör som vanligt. På väg in i spelarbussen tog han (och de andra) sig tid för supportrarna och sa sig bland annat ”inte kunna vänta på att den nya säsongen skulle börja”.
Nästa träning är imorgon klockan 10:30 på Edsborgs IP. Det är den sista träningen innan de åker hem på onsdagens förmiddag. Alan Pardew då, var var han? Hade jag varit journalist hade jag naturligtvis inte glömt ställa just den frågan men jag är rätt så säker på att Peter Grant hade svarat på samma sätt som han gjorde ifjol. ”He´s busy, very busy, on the phone.” Ja, vi kan ju i alla fall hoppas. Busy as usual i så fall.
