West Ham i perspektiv
West Ham anno 2006 i jämförelse med West Ham anno 2005. Här följer en krönika om laget som ska ta sig an det så svåra andra året i Premier League.
För ett år sedan var vårt stolta fotbollslag nykomlingar i världens mest intressanta fotbollsliga. Det stora nyförvärvet var Yossi Benayoun, en israel som man i sämsta fall aldrig hört talas om och i bästa fall sett någon gång på tv i den spanska ligan. Roy Carroll hade anlänt på fri transfer från Manchester United och två walesare hade förstärkt backlinjen. Dessutom hade Paul Konchesky flyttat hem till sin hjärtas klubb men ändå var det inte mycket som talade för att säsongen skulle bli något annat än en strid med kniven på strupen.
West Ham hade dessutom gjort klart med flyktande försvararen Tomas Repka om ännu en säsong. Repkas familj hade redan gjort valet att flytta hem till Prag och Tomas själv hade sagt upp sitt kontrakt. Kontraktet omförhandlades och den tidigare kölhalade numera hjälten skulle stanna ytterligare en säsong. Från Stoke hämtade vi den helt okände Clive Clarke som skulle ge Konchesky en fight om vänsterbacksplatsen. Som vi vet blev det dock aldrig någon fight. En gammal målvaktshjälte hämtades hem då Shaka Hislop återvände till klubben samtidigt som Christian Dailly skrev på ett nytt tvåårskontrakt. Petr Mikolanda fick ett kontrakt trots att alla kunde se att killen inte hade mer att tillföra Premier League än vilken medelmåttig superettananfallare som helst. Till det gjordes en dramatisk sista minuten transfer då Sekou Baradji knöts till klubben under transferfönstrets sista skälvande timmar.
Alan Pardew hade utlovat en storstjärna och levererade intet. Sekou Baradji kunde inte med bästa välvilja betecknas som en sådan och lånades följaktligen omedelbart ut till Reading där han kom att försvinna i mängden. De stora spelaraffärerna hade av i princip samma anledning gått i stöpet. Såväl Emmanuel Adebayour, numera i Arsenal, som Benni McCarthy, numera i Blackburn, blev stoppade av sina klubbar i sista sekunden. Milan Baros valde däremot storklubben Aston Villa helt på egen hand.
Under vintern fylldes truppen på med den israeliske landslagsspelaren Yaniv Katan (numera utlånad till Maccabi Haifa i Israel) samt den kommande storstjärnan Dean Ashton. Den stora värvningen kom när bara 2/3 av säsongen återstod och därefter har nog ingen tittat i backspegeln.
Det sägs att det andra året i en ny serie är det svåraste, men var står då West Ham i år jämfört med ifjol? På målvaktssidan så ligger klubben klart efter fjolåret. Då hade en spelsugen Roy Carroll nyss anlänt från Manchester United och Shaka Hislop stod åter redo som backup. Hjälten från uppflyttningssäsongen, Jimmy Walker, hade ådragit sig en allvarlig knäskada och skulle vara borta större delen av säsongen medan Stephen Bywater inte ansågs hålla måttet. Till den här säsongen har vi en spelsugen Carroll som dock varit borta från all fotboll större delen av det senaste halvåret. Dessutom var hans första halvår i klubben även det fyllt av små känningar och skador av mindre allvarlig karaktär. Shaka Hislop har lämnat klubben och kvar står vi med två målvakter på väg tillbaks efter svåra skador och en som man helt tydligt inte har förtroende för på den här nivån.
Backlinjen fick inför förra säsongen en rejäl överhalning då man gjorde klart med fyra nya försvarsspelare. Danny Gabbidon och Paul Konchesky tog direkt hand om en mittbacks respektive vänsterbacksplats medan James Collins och Clive Clarke blev komplement på samma platser. Till höger lyckades man få Super-Tommy Repka att fortsätta ytterligare en säsong (något som sedermera blev en halv säsong) och i mitten spelade Anton Ferdinand Premier League fotboll som om han aldrig gjort annat. Elliot Ward fick fungera som fjärdealternativ i mitten med Christian Dailly som vikarierande högerback när det behövdes. Den skotske landslagsmannens försvarsförmåga var dock inget som övertygat Alan Pardew som på plats i Sverige beskrev den i liknande ordalag.
-Daillys förmåga att försvara ger jag inte mycket för. Han kommer användas i backlinjen endast i yttersta nödfall.
Sanningen att säga så hade bara tre av åtta backar erfarenhet av kontinuerligt spel i Premier League sedan tidigare. En av dessa tre, Christian Dailly, var inte ens tänkt som försvarare vilket innebär att det i praktiken var två av sju, Tomas Repka och Paul Konchesky, truppens två givna ytterbackar.
Till den här säsongen har Pardew valt att åter förändra och förstärka backlinjen. Tomas Repka gav sig av redan efter den fantastiska uppvisningen mot Fulham i januari där Anton Ferdinand gjorde årets mål och Yossi Benayoun satte det som borde ha kommit tvåa. Och då pratar vi inte West Hams snyggaste baljor utan hela Premier Leagues. Elliot Ward såldes i somras till det facila priset av £1 miljon och in har istället den mycket rutinerade ghananen John Pantsil från Hapoel Tel-Aviv, den amerikanske landslagsmannen Jonathan Spector från Manchester United samt den mindre rutinerade men talangfulle Tyrone Mears från Preston North End.
Dessa tre förstärkningar gör att West Ham i nuläget har åtta tänkta backar med åtminstone två spelare på varje position. Redan i samband med Repkas flytt i januari förstod man att det fanns behov av två nya högerbackar, båda dessa har anslutit. Dessvärre har ingen av dem erfarenhet av Premier League fotboll sedan tidigare. Bara det faktum att vi har två högerbackar i dagsläget gör att det känns lugnare än inför förra säsongen. Förhoppningsvis ska inte Christian Dailly behöva vikariera på positionen alltför ofta i höst och vinter.
Som mittbackar har Pardew inför denna säsong förra årets succépar Anton Ferdinand och Danny Gabbidon. Dessutom finns James Collins som under fjolårssäsongen utvecklades med stormsteg att tillgå. Jonathan Spector från Manchester United har också anslutit. I dagsläget är dock mittbackarna ett frågetecken eftersom tre av dessa fyra just nu går skadade och inte kan delta i träningsmatcherna. Enligt assisterande tränaren Peter Grant är dock samtliga på rätt väg och den enda av de tre som man inte räknar med inom kort är Spector som fortfarande är konvalescent efter en axeloperation i våras.
Till vänster i försvaret finns Konchesky och Clarke. Dessutom sägs Spector gärna spela vänsterback vilket kan behövas eftersom Pardew inte visat något större förtroende för Clarke under fjolårssäsongen.
Hur man än vrider och vänder på det så måste det ändå sägas att försvaret till den här säsongen ser starkare ut än det gjorde inför den förra. Till i år har sex av åtta tänkta backar rutin från Premier League fotboll medan den sjunde av dem har varit med i åtminstone fem stora landslagsturneringar. Dessutom har vi fotbollsgeniet Christian Dailly att tillgå om det krisar, eller förresten, låt oss hoppas att det inte krisar…
På mittfältet fick vi till stora delar sätta vår tillit till de spelare som spelat upp oss till Premier League. Det enda egentliga nyförvärvet var det israeliska esset Benayoun som Pardew knöt upp under vistelsen i Sverige framför näsan på Sam Allardyce i Bolton. Ett schackdrag som såväl Pardew som Yossi är nöjda med, något som israelen själv sa i samband med årets träningsläger i Trollhättan.
Jämfört med förra säsongen så är det bara Carl Fletcher som lämnat klubben. Dock har bara ett nyförvärv gjorts och det är den nygamle spelaren Lee Bowyer. De är förvisso inte riktigt samma spelartyp men om sanningen ska fram så är Bowyer en betydligt mer talangfull spelare än Fletcher vilket borde lämna oss på plus. Det är dock på mittfältet som det känns som att Alan Pardew framförallt saknar ett par pusselbitar.
I mitten kommer framförallt fjolårets stjärnskott Hayden Mullins, den outtröttlige Nigel Reo-Coker och nykomlingen Lee Bowyer att fightas om de båda platserna. Dessutom är ynglingen Mark Noble ett år äldre och bör kunna utmana om en plats. Dailly hänger fortfarande i och kommer säkert att göra ett och annat inhopp när laget är satt under press från 70 minuten och framåt. Benayoun är den perfekta offensiva mittfältaren då han kan spela såväl till höger som till vänster och i mitten i en framskjuten position. Till vänster har vi dessutom den givne Matthew Etherington medan höger mittfältsposition ser lite svagare ut. I och med Shaun Newtons knarkavstängning så har laget egentligen ingen utpräglad högerytter att variera sig med. Där finns nu ”bara” herr Benayoun, förvisso inte så lite men en utpräglad högerytter är han inte. Att denna spelartyp saknas är en svaghet för laget och naturligtvis en stor anledning till att laget under sommaren nämnts i samband med den ena högeryttern efter den andra. Bowyer har tidigare spelat på positionen men känns ändå inte som en högerspringare i samma anda som Etherington på vänsterkanten.
Med Reo-Coker, Etherington, Bowyer och i viss mån Noble som relativt offensiva mittfältare så känns det som att det är den defensiva mittfältspositionen, där Mullins är den enda naturliga spelaren, och högerkanten på mittfältet som i nuläget saknar ordentlig backup. Eller spets om man hellre uttrycker det så. Hur som helst så är det på just de positionerna ingen större konkurrens om platserna. Det innebär att såväl Mullins som Benayoun kan känna sig relativt säkra på sina platser på respektive position vilket i sin tur betyder att Etherington inte har någon konkurrens ute till vänster. Om Pardew däremot köper en ny högerytter och dessutom en defensiv innermittfältare så kan ingen av spelarna känna sig speciellt säkra. Vi går dessutom mot en lång säsong vilket kommer att kräva en bred trupp med gott om spelare på varje position.
I slutet av förra sommaren förstärkte Pardew laget med två lånespelare. En från Arsenal och en från Manchester United. Eller förstärkning och förstärkning, Aliadiere och Bellion blev inga större succéer och har under vintern och sommaren ersatts med Dean Ashton och Carlton Cole. Visst känns det bra att vara Hammer ibland? Ashton kunde redan under säsongsavslutningen visa vilken bra spelare han är och hur bra han kan komma att bli. Cole däremot har allt att bevisa i sin nya klubb. En spelare som under sina inledande matcher i Chelsea visade prov på god målaptit och som gjort succé i det engelska u-21 landslaget har inte alls lyckats under de utlåningar han varit ute på i Aston Villa och Charlton. Det är helt enkelt dags för honom att ta chansen om det ska bli något av den här karriären.
Förra säsongen inleddes med jakten på en superforward som jag skrev inledningsvis. Denne superforward dök dock aldrig upp och istället kom det två fransmän som inte alls lyckades. Istället fick Pardew lita till att Harewood skulle ta klivet upp till högsta divisionen samtidigt som Sheringham skulle bidra med sin enorma rutin. Zamora satt på bänken och väntade tålmodigt på sin chans. När säsongen var över hade såväl Harewood som Zamora visat att de klarade av att spela i Premier League och Sheringham att han trots sina 40 år är en man bra nog att hålla i när det blåser lite grann. Vad farfar Sheringham egentligen betyder för sina yngre medspelare går det naturligtvis bara att spekulera i men gissningsvis är hans rutin och kunskaper enormt betydelsefull för deras fortsatta utveckling.
I vintras kom så supervärvningen. Ashton blev klubbens nya rekordman vad det gäller övergångssummor och han har än så länge inte gjort någon besviken. Med en hel försäsong i benen och West Hams kloka lagledning får man hoppas att de tidigare krånglande ljumskarna och lårbaksidorna ska vara ett minne blott. När detta skrivs byts dock Ashton precis ut i träningsmatchen mot Cambridge med en krånglande baksida. Detta är ett problem som spelaren naturligtvis måste komma till bukt med en gång för alla.
Till denna säsong har vi lyxen att kunna välja på fem anfallare där samtliga har erfarenhet av spel i Premier League och där samtliga anses som mycket lovande eller riktigt bra, alternativt är Englands mest rutinerade fotbollsspelare för tillfället. Förstavalet lär fortfarande vara Harewood och Ashton med Zamora flåsandes dem i nacken. Cole och Sheringham får finna sig i att ha lite mark att ta igen innan de kan räknas till samma kategori. Personligen tror jag att de fyra förstnämnda kommer att få en hel del matcher, även Zamora och Cole från start, medan Sheringham till större delen kommer att få nöja sig med inhopp. Att som 40 åring ens vara påtänkt som anfallsspelare i Premier League tyder dock på en viss klass, den klassen har Sheringham.
Jämfört med förra säsongen så ligger laget långt bättre till inför kommande säsong. Då fanns få spelare med erfarenhet från spel i högsta ligan och framförallt ytterst få i lagets centrallinje. Till den här säsongen har Pardew bytt ut en del spelare och ersatt samtliga med något mer erfarna och sådana som kan användas på lite fler ställen. Om ”gaffern” kan knyta upp de sista pusselbitarna, i första hand en defensiv mittfältare och en högerytter samt eventuellt ytterligare en målvakt så kan vi supportrar egentligen inte klaga på någonting. West Ham i år jämfört med ifjol är starkare.
Tyvärr har detta dock inget reellt värde för hur det ska gå till slut. Detta bevisades inte minst förra gången som klubben åkte ur Premier League med det mest talangfulla laget genom tiderna. Då verkade dock laget inte riktigt lika välbalanserat som nu. Till exempel fanns det endast tre egentliga forwards i klubben när säsongen började vilket naturligtvis är på tok för få (och nej, jag räknar inte Titi Camara som forward, inget argument ni ger mig skulle få mig att göra det). Det enda det egentligen säger är väl att utgångsläget är bra, framförallt om de sista pusselbitarna faller på plats.
Up the Hammers!
