Kan West Ham storma "Örnnästet"?
Tre kilometer väster om Palermos centrum, i den redan på 1500-talet anlagda parken "La Favorita", ligger tillsammans med andra idrottsanläggningar "Stadio Renzo Barbera". Det poetiska namnet då taget efter klubbens president åren 1970-80.
När arenan invigdes 1932 hette den, i likhet med flera andra i det fascistiska Italien, "Stadio del Littorio". "Littori" var i romarriket titeln på de officerare som till tecken på sin juridiska makt bar ett spöknippe - en symbol som ju Mussolini och hans kamrater tog som sin partisymbol och som de gärna klämde in i alla möjliga och omöjliga sammanhang.
Ännu mera partitroget blev klubben 1936 då anläggningen döptes om till "Stadio Michele Marone" efter den ledande lokale fascistpampen.
Klangen i det namnet dämpades ju efterhand och från 1945 stod på matchaffischerna det mera prosaiska "Stadio Comunale" och numera alltså "Renzo Barbera".
Många svängningar alltså men italienarna är ju ett pragmatiskt släkte och oberoende av vad betongovalens officiella namn än må ha varit eller är så har den i palermofansens mun-nar alltid hetat "Stadio della Favorita".
Förutom i sin gröna omgivning så ligger "La Favorita" också pittoreskt vid foten av det 700 meter höga berget Monte Pellegrino, tidigare en vanlig häckningsplats för den stolta
fågelart som finns avbildad i klubbmärket. "Le Aquile (Örnarna)" är också ett av Palermos smeknamn.
Det andra är "gli Rosaneri (de rosasvarta)" efter speldressen. När "Anglo Panormitan Athletic and Football Club" 1898 bildades (av engelsmän förstås) var klubbfärgerna visserligen rödblått men när namnet 1907 ändrades till "Palermo FBC" så byttes också dräkterna, såvida det inte skedde i tvätten.
Och med undantag för åren 1937-43, då rosa inte riktigt passade fascisterna manbarhetsideal, så har de så förblivit.
Rena paternosterhissen
"Förblivit" är annars ett ord omöjligt att förknippa med "Unione Sportiva Città di Palermo", som sedan 1987 är klubbens officiella namn. Sicilianarna har nämligen likt en paternosterhiss cirkulerat runt i divisionerna. Den säsong som nu startar är Palermos 20:e i Serie A. Dryga 40 år har tillbringats i Serie B men så sent som 1988 gjorde man ett varv till C 2, vilket är lika med division IV, och för bara fem år sedan lyckades man för fjärde gången i sin historia häva sig upp från C 1 (division III).
Sen har det gått desto bättre. Med Luca Toni som skyttekung (30 mål) och Francesco Guidolin som tränare vann Palermo 2004 Serie B på målskillnad före Cagliari och var för första gången på 31 år tillbaka på Italiens högsta nivå.
Och inte nog med det, säsongen 2004-05 slutade Palermo sexa, vilket var de rosasvartas bästa placering genom tiderna (7:a 1935). Med 20 fullträffar var Toni tvåa i skytteligan och blev dessutom med ett mål i VM-kvalmatchen mot Norge den förste palermospelaren någonsin att göra mål för "gli azurri".
Tyvärr försvann Luca Toni sommaren 2005 till Fiorentina men ännu oförståeligare var att tränare Guidolin inte fick fortsatt förtroende alternativt inte ville fortsätta. Nå, det gick ändå hyfsat, i synnerhet efter att hans efterträdare Del Neri bytts ut mot Giuseppe Papadopolu. 1/8-final i UEFA-cupen, semifinal i den italienska cupen och efter Juventus, Lazios och Fiorentinas inblandning i domarskandalerna och därmed följande poängavdrag en ny "alla tiders bästa-placering" i ligan, nämligen en femte.
Därmed gör Palermo nu sin andra säsong i europeiskt cupspel men säkert hade man, precis som f.ö. West Ham, önskat sig en litet lättare öppningsmotståndare.
Två världsmästare men ingen Grosso
Palermos framgångar under de senaste åren passerade naturligtvis inte obemärkt förbi landslagstränaren Marcello Lippi och hans slutliga VM-trupp innehöll inte mindre än fyra man från Sicilien. Bara Juventus och Inter hade fler. Den stora stjärnan blev naturligtvis den elegante vänsterbacken Fabio Grosso, som fixade straffen mot Australien, sköt 1-0 på Tyskland i semifinalen och så förstås säkert placerade in guldstraffen.
Honom slipper West Ham dock möta. Grosso köptes nämligen just av Inter och försvunnit (till Torino) har också mittfältsreserven Simone Barone. Kvar finns dock av världsmästarna stoppern Andrea Barzagli och backen Cristian Zaccardo. Båda fick spela ett par matcher och Zaccardo stod ju mot USA för ett av VM:s mest komiska självmål, en perfekt styrning förbi Buffon.
Bland de ganska många nyförvärven märks Australiens duktige VM-mittfältare Mark Bresciano från Parma, den dryga dussintalet landslagsmeriterade backen eller defensive mittfältaren Aimo Diana från Sampdoria samt den argentinafödde mittbacken Hernán Dellafiore från Treviso. Dellafiore har italienska anfäder och spelarregelbundet i Italiens U21-landslag.
Ett väl så viktigt kap är självklart också Francesco Guidolin, som nu gör comeback på tränarbänken.
Barzagli och Zaccardo ingår i den EM-kvaltrupp som den nye landslagscoachen Roberto Donadoni har nominerat för matcherna mot Litauen 2/9 och Frankrike 6/9 och sällskap har de nu också fått av klubbkamraten David Di Michele, en forward som även han gjort några landskamper. Di Michele kom i vintras till Palermo från Udinese och hann på de 19 ligamatcher han spelade göra 7 mål.
Ytterst svår lottning
Men hur går det då? Ja, enligt mitt sätt att se kunde West Ham knappast ha fått en svårare lottning. Visst finns det mera berömda klubbar i startfältet men ett bollskickligt, taktiskt välutbildat, försvarsstarkt och kontringsskickligt italienskt topplag är generellt sett ett gift för en brittisk klubb, vilken som helst. Ett brittiskt lag som saknar tålamod, som drar upp ett tempo de sällan behärskar, som glatt ger bort bollen (i Storbritannien är ju motståndarna lika generösa), vars anfallare i allmänhet har sämre teknik än de kontinentala lagens försvarare och vars taktik i ett internationellt perspektiv ter sig primitiv.
Så jag är rädd att "The Hammers" inte räcker till. Målsnålt två gånger om men knapp italiensk totalseger tror jag - men gärna har jag fel.
