Vad är det som händer?
West Ham tog den 30 maj 2005, efter sju sorger och åtta bedrövelser, klivet upp i den engelska eliten efter två säsonger i den så kallade läskligan. Ett knappt år senare, den 13 maj 2006, spelar laget efter en fantastisk säsong den, enligt många experter, bästa FA-cupfinalen som någonsin spelats och förlorar den på straffar efter att ha haft ledningen med endast minuter kvar av ordinarie tid. Vad är det egentligen som hänt med gåtan West Ham United sedan dess?
Det finns inte en sanning om vad som gått snett i West Ham anno 2006/2007. Det är högst sannolikt en kombination av massor med faktorer, en del större och en del mindre. I den här krönikan kommer en del av dessa faktorer att beröras, men först en resumé av årets säsong.
West Ham har inte vunnit sedan premiären mot Charlton. Det enda lag som i nuläget också ligger efter West Ham i tabellen. Charlton tog tidigt ledningen men efter en utvisning tog West Ham över spelet alltmer och segern skrevs till 3-1 trots att många redan då tyckte att laget inte spelat speciellt bra. Därefter mötte man nykomlingen Watford och fick något tursamt med sig en pinne hem till östra London. Mot Liverpool i tredje matchen kom säsongens första förlust efter att West Ham tagit ledningen, något man bara gjort i två matcher på hela säsongen. Liverpool var det klart bättre laget i första halvlek medan West Ham tog tag i taktpinnen ganska ordentligt i den andra och en kvittering var inte långt borta.
Under landslagsuppehållet som följde på Liverpoolmatchen skulle höstens trupper spikas i fotbollseuropa. West Ham satsade stort och knöt till sig två av de mest intressanta unga spelarna från sommarens VM, argentinarna Javier Mascherano och Carlos Tevez. Mot Aston Villa agerade Tevez inhoppare i en match som slutade 1-1 efter ett tidigt mål av Liam Ridgewell i Aston Villa, tidigare West Hams ungdomsakademi, som kvitterades av Bobby Zamora.
Därefter följde 7 raka matcher utan att West Ham gjorde mål, varav fem i ligan och två i UEFA-cupen. Dessutom är vi uppe i åtta raka förluster och hela elva matcher sedan den senaste segern. Det här är den sämsta säsongsöppningen på 73 år och de 673 minuter det tog mellan kassarna var den längsta sviten i klubbens historia så vitt jag vet. Ytterligare en förlust på söndag och West Ham tangerar klubbrekordet från 1932 med 9 raka förluster, då var i och för sig samtliga i seriespel.
Vad är det så som gått snett? Varför gör inte laget lika bra ifrån sig som ifjol? Som jag tidigare skrev så finns det massor av förklaringar och teorier till det. Några av dem är mer och några mindre välunderbyggda. Här följer en del av dem som man kan ta i beaktning.
Ifjol var laget i mångt och mycket ett Championship lag som tagit sig upp i högsta ligan och kunde där överraska alla. Några nyförvärv som samtliga tog en plats i och förstärkte laget kom in samtidigt som en del barlast försvann. Den ena spelaren efter den andra presterade över sin förmåga och skadeproblemen var i princip obefintliga. Åtminstone till en början.
Den här säsongen har laget alltsedan försäsongen drog igång varit skadeförföljt. Under sommaren genomgick flera spelare brockoperationer samtidigt som några av nyförvärven gjordes trots att klubben visste att de var flera månader från spelbart skick. Skadeeländet var dock inte slut med den ena småskadan efter den andra. Bara dagarna före seriestarten bröt storstjärnan Dean Ashton benet vid en landslagssamling för England. Till skillnad från ifjol har inte något av nyförvärven kunnat ta chansen och satt sin prägel på laget ännu.
Ifjol hade laget en samspelt backlinje som man inte behövde börja laborera med förrän Danny Gabbidon skadade sig den 10 december mot Blackburn. Dessförinnan var de fyra försvararna självskrivna och försvaret stabilt. Den här säsongen har manager Pardew knappt kunnat ställa upp med samma backlinje två matcher i rad. I en sekvens har laget haft samma backlinje tre matcher i rad men då var det inte den tänkta förstalinjen. Detta har naturligtvis inte förbättrats av att Roy Carroll mellan stolparna inte alls har hittat tillbaks till sitt spel från för ett år sen. Dessa faktorer har naturligtvis bidragit till att göra laget och försvarsspelet mindre stabilt.
Det rapporteras från många håll om att stämningen i laget är dålig. Uteblivna resultat kan naturligtvis vara en anledning till det och personkemi en annan. Dock märktes en ganska stor skillnad mellan laget som försäsongstränade i Kungsbacka 2005 jämfört med det som gjorde detsamma i Trollhättan 2006. Det tjo och tjim som märktes på varje träning i Kungsbacka var ersatt av betydligt mer lågmälda unga män. Det hela verkade mer allvarligt helt enkelt. På uppvärmningarna värmde två klickar med spelare upp var för sig, alltid desamma med någon junior som gick mellan grupperna. Dessutom värmde Dean Ashton nästan alltid upp helt för sig självt.
Detta är ju något som kan förklaras bort med att det helt enkelt råkade vara så att de två grupperna bildats på grund av samma intressen vad det gäller musik, mode och andra viktiga saker i unga mäns huvuden. Det skulle kunna vara så att Ashton höll sig för sig själv och värmde upp för att han behövde extra mycket uppvärmning för sina sköra ljumskar. Något som jag själv alltid gjorde när jag spelade utan att jag för den skull kunde tillskriva det till dålig sammanhållning i gruppen i övrigt. Jag valde att tro på någon liknande förklaring då i somras. Men ju mer jag läser om interna stridigheter på de forum som diskuterar klubbens väl och ve desto mer befarar jag att stämningen sjunkit långt innan den berömda värvningen av argentinarna och uppköpssnacket. Två andra populära teorier till motgångarna och oron i truppen.
Carlos Tevez och Javier Mascherano får ofta skulden för klubbens motgångar. Ett något orättvist antagande om man frågar mig. Varför kanske någon undrar och tillägger att det är klart att det är känsligt och kan leda till dålig stämning när det plötsligt köps in två så bra spelare på det där sättet. Vad ska spelarna som tog klubben dit den var då tycka? Frågan jag själv ställer mig är om inte spelare på den nivån vi nu talar om är ganska vana vid att spelare såväl säljs som köps. Det tillhör liksom spelet. Köper klubben in två riktigt bra spelare borde man istället reagera med att bli exalterad eftersom klubbledningen tydligen vill ta klubben till nästa steg. För mig som spelare borde det vara en möjlighet att utvecklas. Inte väljer Manchester United eller Arsenal att inte förstärka truppen när möjligheten ges bara för att de spelare som redan är i klubben ju faktiskt tog dem dit de var, eller?
Det sägs också att Alan Pardew inte ville ha dessa båda spelare och att han blev mer eller mindre tvingad att ta emot dem när klubbens ordförande presenterade affären. Det låter i mina öron befängt då jag inte tror att det fanns mer än möjligtvis en knapp handfull tränare i hela Europa som inte hade velat ha dessa spelare i sitt lag med tanke på det de visade upp i VM. Pardew var dessutom oerhört entusiastisk åtminstone till Tevez i sina krönikor under turneringen om jag inte minns helt fel. Däremot var det så att han själv inte visste om att de var på väg till föreningen förrän 24 timmar innan affären offentliggjordes. Han var inte beredd på att få dem, och vem hade varit det om han hade varit tränare i en klubb av West Hams dignitet? Det är dock inte samma sak som att han inte ville ha dem när han fick chansen att få dem.
Ett som dock förefaller vara säkert är dock att Pardew för tillfället inte vet riktigt hur han ska spela sina argentinska stjärnor. Ett till synes litet problem från början har nu blivit gigantiskt i takt med att samtliga av de andra spelarna som dominerade ifjol har misslyckats totalt med att leverera den här säsongen. Mittfältsstjärnan Nigel Reo-Coker som enligt ryktet inte fick lämna West Ham för Arsenal under transferfönstrets sista dagar har definitivt inte stått att känna igen. Lagkaptenens vilja och driv har lyst med sin frånvaro från säsongens första avspark och utan sånt tillhör han inte kategorin stora fotbollsspelare. Reo-Coker är tyvärr inte den enda som inte lyckats leverera. Detsamma gäller Marlon Harewood, Yossi Benayoun, Danny Gabbidon, Anton Ferdinand, Paul Konchesky och Matthew Etherington för att nämna några. Även Bobby Zamora med sina 5 mål kan sättas in i den här kategorin. Spelare som samtliga under förra säsongen presterade såväl bra som målmedvetet har i år inte alls lyckats leverera. De verkar i år totalt sakna den glöd som ifjol gjorde laget till det mest framgångsrika i hela ligan vad det gällde att ta poäng trots att det hamnat i underläge. Det har i de senaste matcherna inte heller känts som att spelarna spelar för varandra.
Det har snackats mycket om att klubben ska säljas. Ett rykte som skapat oro i truppen naturligtvis. Vem blir kvar och vem får gå om vi får en ny ägare? Självklart är det inte positivt. Framförallt inte då det verkar bli en utdragen process utan att någon kommer till skott. Naturligtvis påverkar det också ännu mer negativt när allt annat samtidigt verkar gå åt helsike. Det är förmodligen som på vilken annan arbetsplats som helst när ett uppköp står för dörren, det skapar helt enkelt oro. Å andra sidan så tycker man att spelarna borde vara så pass professionella så att de kan lägga den gnagande oron åt sidan och se till att spela för sina platser. Den som är bäst får ju spela kvar, eller ser i alla fall till att spela sig till en plats i ett annat lag, eller?
När argentinarna fördes på tal av ordförande Brown förväntade sig Pardew att klubben höll på att värva en ytter (jag har tyvärr glömt såväl hans namn som klubbens) från en av våra från ifjol nedflyttade konkurrenter. Under sommaren hade vi dessutom följt jakten på såväl Fulhams Steed Malbranque som Newcastles James Milner. Affärer som av en eller annan anledning gick i stöpet. Att Pardew ville ha en högerytter för att öka alternativen på ytterplatserna råder det inget tvivel om. Nu blev det ingen ytter vilket är något som visat sig vara ytterst beklagligt.
Redan när Matthew Etherington fick Harewoods enorma kroppshydda över sitt knä på en av de sista träningarna inför premiären började man förstå vartåt det barkade. West Ham tvingades ställa upp med Benayoun på ena kanten och Lee Bowyer på den andra, två spelare som båda egentligen trivs bäst i mitten, även om de naturligtvis klarar att spela på kanten. Linjeslickare kan man dock inte ens med bästa välvilja beskriva någon av dem som. Trots att Etherington kommit tillbaks till laget efter det så har saknaden av ytterligare ett alternativ varit stor. Etherington har saknat form, Yossi har spelat på sprutor och Bowyer har tvingats till en operation. Enda alternativet har den än så länge något lättviktige 18 åringen Kyel Reid varit och att sätta in honom i ett skede där allt varit på väg mot pipsvängen har inte varit en idé som Pardew varit alltför het på. I och med avsaknaden av yttrar eller yttrar i form har det från ifjol så framgångsrika kantspelet (framförallt var det då vänsterkanten som var en succé) lyst med sin frånvaro.
Allt här ovan är ett gäng faktorer som antagligen samtliga påverkat det läge laget befinner sig i idag. Det finns säkert många fler. Vad man ska göra åt det är dock svårt att säga men det finns en sak som alla spelare och ledare kan göra redan idag. Det är att ta fram lite jävlar anamma. Att visa att man är stolta över att bära tröjorna. Att man vill stå upp för sitt lag och sina lagkamrater och supportrar. Som det sett ut på sistone har det varit alldeles vilje- och håglöst. Det går inte att spela fotboll på den här nivån om inte inställningen är 100% Det var den ifjol mest hela tiden men av någon anledning verkar spelarna ha glömt bort det framgångsreceptet. Det är nu upp till Pardew att tillsammans med sina hjälpryttare Keith Peacock och Kevin Keen hjälpa spelarna att få tillbaks den där viljan att aldrig ge upp. Den där viljan att vilja vinna. Den där viljan som gör att man kan gå genom eld för att nå sitt mål. Den viljan måste man ta fram redan på söndag. Det är dags för spelarna att visa att de vill representera West Ham och att de vill göra det i Premier League. Än är inte allt kört men om laget inte snart börjar prestera då…
Up the Hammers!
