West Ham - Sheffield United 1-0
Den här veckan har han äntligen fått hamna mitt i strålkastarljuset. På scenen. I centrum av alla Hammers medvetanden.
Hayden Mullins.
Han grundade med att vara en av planens bästa spelare hemma mot Blackburn, dessutom satte han det avgörande målet och blev matchhjälte.
Igår följde han upp det med att vara planens bäste spelare hemma mot Sheffield United – dessutom satte han det avgörande målet och blev matchhjälte i 1-0-segern.
Äntligen! Ropar alla vi som njuter av en defensiv mittfältares otacksamma bök och slit.
I den kinesiska tideräkningen har varje år fått ett namn efter ett djur. Om man ska dra en parallell för West Hams del har det här året varit Year of the dog. Men det där är på väg att förändras. Vi börjar den nya tideräkningen med att fira Pånyttfödelsen. Eller Week of Hayden Mullins. Svackan är på väg att släppa sitt hårda grepp om East London och det är en slitvarg som står högst upp på barrikaderna.
Egentligen var det självklart. Gårdagens match var just en sån där match där hjältarna har lera upp till midjan istället för sockarna upp till låren. Molnen spydde ner både piskande regn och hotfulla muller. Upton Parks matta var slipprig och motståndarna ett Championship-lag – med ett Championship-lags sparka, sparka, sparka och spring-mentalitet - förklätt i Premier League-smoking. Scenen var alldeles uppenbart satt för Hayden Mullins.
Tecknen fanns där sedan tidigare. Mot Blackburn mosade han in det matchavgörande målet och firade sedan med att skriva på ett nytt kontrakt med klubben, till 2010.
Igår satte han tonen med ett defensivt arbete som Stefan Schwarz hade nickat gillande åt. Han kroppstacklade, glidtacklade och spelade befriande snabbt och effektivt passningsspel. Tillsammans med Carlitos rörlighet och Bobbys smartness satte de tryck på Sheffield, som ägnade sig åt 4-5-1 och långbollar helhjärtat. Precis som mot Blackburn var Bobby med och tvingade fram hörnan som skulle leda till Målet. Hörnan från Ethers var perfekt, Anton skarvade nästan graciöst bollen snett bakåt. Där kom Hayden Mullins farande och forcerade in den med skallen. En nästan exakt kopia av 2-0 mot Blackburn och det verkar som om vi har hittat en fungerande hörnvariant.
I andra halvlek lyckades sedan Sheffield störa våra fyra mittfältare med sina fem, och det gav kantspelarna Gillespie och Quinn mer yta och boll att jobba med. Utan att skapa några speciella farligheter – Rob Hulse är inte en forward man lämnar ensam med fyra försvarare – lyckades man ändå förstöra hemmalagets rytm.
Med 25 minuter kvar att spela kom, vad jag då såg som ett konstigt byte. En inspirerad Carlitos fick gå ut och ersattes av Teddy.
Tevez hade visserligen slitit hårt på det blöta underlaget men han hade också visat allt mer av sin stora inneboende potential. Argentinaren såg närmast chockad ut över att bli utbytt, slog ut med armarna och skakade på huvudet när han lunkade av planen. På vägen ut gjorde han tummen upp åt ersättaren Teddy, tackade halvhjärtat Pards och – har det senare visat sig – åkte direkt hem.
Pards ersatte strax efteråt en trött Bobby med det frustande ångloket Harewood. Den efterföljande förklaringen till bytena, att vi behövde ha två starka forwards för att möta upp Sheffields köttande, köper jag. Det verkar däremot alltså inte Tevez ha gjort. Pardew har sagt att den typ av dåliga disciplin som anfallaren visade vid bytet inte accepteras och att han väntar sig en rejäl förklaring på måndag...
Sista kvarten på matchen blev hur som helst sådär äkta West Ham-darrig. Lee Bowyer snubblade omkring på planen och gav gång på gång bort bollen och tillsammans med Danny Gabbidons skada - han sträckte sig i baksidan av låret - lämnade det försvaret oroligt. I fjärde övertidsminuten flög hjärtat upp i halsgropen, forsatte via strupen och upp i munnen. Bollen satt i nätet bakom Green. Som tur var upptäckte den i övrigt usle Mike Riley att Green blivit rammad av United-spelaren och målet dömdes bort.
West Ham – Sheffield United 1-0 (1-0)
1-0 (34) Hayden Mullins
West Ham: Green – Spector, Ferdinand, Gabbidon (McCartney 63), Konchesky – Bowyer, Reo-Coker, Mullins, Etherington – Tévez (Sheringham 66), Zamora (Harewood 72)
