Blogging Bubbles VIII

Mark Nobles sexpack, part deux

Sjunde januari tvåtusensju

Det där med Mark Nobles magmuskler... Det är faktiskt sant. Jag lovar. Tror ni mig inte? Jag har hittat bildbevis!

http://www.youtube.com/watch?v=JfVNIk4mIjs

Åtta sekunders tristess förbyts helt plötsligt i eufori när en rödhårig beundrare får skaka Hjältens hand. Ja, det är undertecknad som flinar som ett fån...

Tack till Trekker för länktipset.

Om jag inte stänger av datorn nu börjar nog Elin misstänka något. Att sitta och surfa efter manliga magmuskler klockan 02.26... Jag har nog vrickat hjärnan. Allvarligt.

* * *

Skäll! Idiotförklara! Hylla! Skriv kärleksbrev!

till

jesper.torstensson@student.lhs.se

----------------------------------------------------------------------------

Sjätte januari tvåtusensju

Seger mot ett bottenlag från tredjedivisionen i FA-cupen. Rycker ni på axlarna? Inte jag.

3-0 mot Brighton kan visa sig vara oändligt viktigt för klubben - och äntligen fick Söderlund och vi andra vårt positiva besked. Luis Boa Morte debuterade, dubbelassisterade och gick ut under stående ovationer. Tänk, portugisen var så bra att han till och med smittade av sig på avbytaren "10 grams" Newton, som lyckades få assist på sista målet.

Carlitos verkar också ha varit grym. Curbishley vågar väl inte peta honom igen efter en sådan insats? Mycket positivt idag. Kanske allra mest Mark Noble.
En ur-Hammer som ersatte oinspirerade NRC och satte sitt första A-lagsmål. Vill ni se glädje? Titta på Mark Nobles reaktion efter den snygga struten. (dessutom har han grymma magmuskler, up close)

Till sist. Med snubbel-Lee skadad (yay) fick Yossi tillbaka sin högerkant. Shalom.

Nu ska jag fira med godis och Elin.

Och, som sagt, äntligen, äntligen - lite bra vibrationer.

----------------------------------------------------------------------------

Femte januari tvåtusensju

Under en sexmtimmars shoppingrunda i Väla och Löddeköpinge hinner man avverka en del väntstolar utanför provhytter. Det tar tid att prova, vilket också ger tid att tänka. På fotboll (vad annars?)

Som supporter är man sällan klarsynt.

Jag skulle kunna säga - öppna ögonen:

Jag skulle kunna säga att spelarna verkar helt ointresserade av att kämpa för världens vackraste tröja, skulle kunna peka på vår kapten och säga - du gör inte ditt bästa.
Jag skulle kunna säga att vi är sämst i ligan på att göra mål, och näst intill lika dåliga bakåt. Jag skulle kunna peka på att det enda ägarbytet resulterat i hittills är en sparkad tränare och förvirring, att den nye coachen inte direkt varit lyckad så här långt.
Jag skulle kunna göra det enkelt för mig och skylla allt på turbulensen kring argentinarna.
Jag skulle kunna se på truppen, skaka på huvudet och konstatera att de spelare som gjorde mig stolt varje vecka förra året, nu helt enkelt inte håller för Premier League. Att världens mest sympatiske vänsterback inte längre duger.

Men det gör jag inte, jag vill ha mina illusioner kvar.
Kärleken är blind.

----------------------------------------------------------------------------

Fjärde januari tvåtusensju

Slötittar på Du är vad du äter, tillsammans med familjen, och äter Salta Katten.

Samtidigt som Bert Karlsson kämpar mot Anna Skipper jobbar Alan Curbishely och kompani för att landa ett spektakulärt nyförvärv - helst ryssens SWP. På Thefootie.com skrivs det om situationen, man menar att storebror Phillips begår ett "karriärsjälvmord" om han flyttar till Upton Park. Ursäkta mig, men vilket kvalificerat skitsnack! Sättet att se på vår klubb som framkommer i och med det uttalandet är nedlåtande.

I mina ögon skulle det vara ett dåligt drag om SWP kom till klubben - för West Ham. Visserligen är han en kvalitetsspelare som är på gränsen till landslaget, men har vi inte nog med turbulens i truppen som det är nu?
Som jag ser det vore det allra bästa för klubben om ledningen och Curbishley kraftigt deklarerade att man tror på spelartruppen vi har nu och därifrån jobbar fokuserat för att få upp moralen till förra årets nivåer.

På vårt forum diskuteras det hej vilt om olika rykten, precis som det ska vara. Den ärade Söderlund menar att vi måste få någon positiv input snart, för att inte sjunka. Då talar jag om fansen. Frågan är om inte just det skulle kunna vara den nyss nämnda deklarationen? Möjligtvis, möjligtvis toppad med ett klassnamn som SWP eller Joey Barton.

Precis som jag tänkt att jag gå tillbaka till mitt sociala liv (nåja, tv-tittande...) dyker det upp på Newsnow.co.uk att Tottenham är intresserade av att släppa Anthony Gardner till oss. Ytterligare mörkare skyar för Konch, med andra ord. : (

Nu lämnar jag er idag, med ambitionen att inte surfa runt mer på transfersajter och spekulera i all evighet, men ni vet lika väl som jag att under TP-omgångarna och fikatugget kommer jag att tänka på Yossis kroppsfinter och Marlons acceleration.

Ses snart.

----------------------------------------------------------------------------

Fjärde januari tvåtusensju

Jag har alltid varit en stor nostalgiker. Förra säsongen var en dröm som inte tog slut förrän Anton missade sin straff mot Liverpool i FA-cupfinalen.

Detta är två faktorer som gör det här året plågsamt. Först sparkar klubben - i mitt tycke förhastat - Alan Pardew, som är min favorittränare genom alla tider. I samband med övertagandet blev också klubben utsatt för de engelska medierna i full kraft. Spelartruppen verkar ofokuserad, fansen desillusionerade. Harewood springer inte, Bobby trixar inte, Yossi har ont i vaderna, låren, fötterna och gudvetvar. Konch ser ut som en pojke som just börjat ettan och saknar mamma - inget självförtroende. Och mitt i detta skall en tränare som har allt att förlora kliva in och göra sitt jobb. Ett jobb som mest hittills gått ut på att skälla på deppiga spelare.
Förra säsongen var allting så lätt. Elva spelare på planen som var givna, ett, eller allra högst två, alternativ på bänken. Nu känns det mesta svårt.

Varför kan inte allt bli som förr?

Till sist. Nigel Quashie till Upton Park? Gudarna måste vara tokiga. Shaun Wright-Phillips är väl mer intressant, men knappast himlastormande.
Ursäkta den nattsvarta synen vänner, det är inte så farligt som det låter. Men det regnar i Landskrona och himlen är grå.

----------------------------------------------------------------------------

Tredje januari tvåtusensju

Vaknar, helt yrvaken - känns genast bättre när jag ser Elins ansikte två decimeter från mitt. Idag reser vi från Västergötland, mormor och Falköping till Skåne, mamma och Landskrona.
Går på toa - filosoferar mosigt över hur stämningen i laget förändrats i och med snubbel-Lee och argentinarna. Slår bort tanken (för 4275:e gången).
Vinglar tillbaka till vårt tillfälliga rum för att klä på mig - funderar på om mitt intresse skulle förändras om vi åkte ner. Kommer fram till att det skulle stärkas, precis som senast.

Reser.

Kommer fram och kommer samtidigt fram till att Nickey Shorey återigen diskuteras, hans pappa är visst vaktis på Chadwell. Konstaterar att det försämrar Konch's läge ytterligare. Mår illa. Ägnar sedan resten av kvällen till att förtränga tabellen och umgås med familjen.

----------------------------------------------------------------------------

Andra januari tvåtusensju

Idag känner jag mig smått uppgiven.
Christoffer ringer från Göteborg, vi pratar om att ses - bestämmer om en snabbfika på centralen. Sen kommer det.
- West Ham håller inte Premier League-klass. Inte som de spelar nu, säger Christoffer.
Jag suckar djupt och håller med om att jooooo, visst har NRC sett oinspirerad ut och visst är laget inte på topp, men att de är sämre än Watford? Näeeee....
Vi skiljs som de bästa vänner vi är.
När luren är pålagd åker vi till Viktor, för en lugn stund och sällskapsspel. Dörren stängs, handtaget hinner nätt och jämnt släppas.
- West Ham håller inte Premier League-klass, inte med de spelare som var på planen mot Reading, ekar Frans.
Jag påpekar att Harewood och Zamora är klart godkända, att Robert Green är ett starkt kort och att Benayoun knappast kan ses som icke PL-klass. Dessutom var, och kanske också är, Hayden Mulins en av ligans bästa defensiva mittfältare. Vi förlikas, för att kunna fortsätta spela sällskapsspel - för att bespara flickvänner ännu en kväll av fotbollsdebatt.

Har tappat räkningen på alla gånger jag använt mig av kombinationen West Ham och försvarsställning det senaste året.

Den här säsongen har varit så fylld av problem, motgångar och bakslag att det nästan börjar kännas som normalstadiet. Det är en farlig tanke.

----------------------------------------------------------------------------

Första januari tvåtusensju

Årets första dag. En ny, fräsch start för ett Hammers som nyårslovat min oroade själ en enkel seger mot Reading, och början på lyftet ur träsket.

Jag klickar mig in på whufc.com från Jonas dator - under julfirandet är jag i Falköping (världens centrum) och har inte tillgång till egen dator. Ser bra ut. 0-0 efter tio minuter och snubbel-Lee har redan missat ett bra läge kring Readings straffområde.

Jag tar Elin glatt i handen och åker till Italia. Jonas kör. Pizzan är god, farmor underhåller med gnäll om färdigmat och förutom att jag lyckas hälla ut Elins strips på golvet är allt frid och fröjd.

Tillbaka hos Jonas. På plats framför datorn. w-w-w.w-h-u-f-c-.c-o-m, klick. Sen chock. Jag uppdaterar sidan för att verkligen vara säker. Står det Reading 6 - West Ham 0? Näääeee... Klickar in på länken. Där står det igen.

"West Ham förlorade med 6-0 mot Reading!" Ropar jag till de två soffliggarna i rummet intill. Skratt.

Sen går det upp för mig - Shaun Newton sitter på bänken.
Jaja, DÅ är det ju inte så konstigt att vi förlorar mot Reading med tennissiffror. Om Clumsy Curbs bestämt sig för att ställa upp med Lee Bow-ojhärkomdetenbolljagtofflartillden-yer och sedan toppa det med Shaun "10 grams" Newton som backup, så klarnar bilden...

Jag ger Elin den klassiska minen av avgrundsdjup besvikelse, ser att hon förstår mig, och för en sekund lyckas jag nästan inbilla mig att 0-6 mot Reading inte betyder något.