Charlton - West Ham 4-0
Det är över nu.
Hoppet dog på The Valley of despair, där West Ham visade upp den sämsta insats ett lag gjort i Premier League i år. Alan Pardew vann över Alan Curbishley, tog sitt Charlton förbi vårt West Ham i tabellen och tryckte ner oss i Championship.
Det finns fortfarande en teoretisk chans att West Ham ska klara sig kvar i Premier League, den är till och med betydande, men ser man på hur verkligheten ser ut inser man ganska fort att den sista dörren till den sista vagnen på det sista tåget gick igår eftermiddag. Matchen mot Charlton gällde allt – spelarna gav inget. Det var årets sämsta insats på årets viktigaste dag.
Curbishley ställde upp med Green i mål, backlinjen var grymt skakig på pappret liksom på planen, med Dailly, Davenport (usch!) Anton och en matchotränad Konchesky, som tog skadade McCartneys plats. På mittfältet fanns det stabilitet centralt, med Quashie och Mullins, medan kanterna såg ut som under fjolårets glansdagar – Etherington och Benayoun. På topp fick Tevez skaka på huvudet åt den alltid lika klumpige Carlton Cole, en av Curbishleys stora favoriter.
Offensivt sett såg det ändå ganska intressant ut, och efter de första tio minuternas tryck från hemmalaget började man ana att West Ham var inne i matchen. Då samarbetade Davenport med linjemannen för att ge Charlton ett snyggt ledningsmål. Den övriga backlinjen ställde offside på ett bra sätt, Davenport var fel ute och gav linjedomaren anledning att tveka över en trots allt klar offside. Spelet tilläts fortsätta, Davenport gick på första stolpen och lämnade Darren Ambrose helt själv vid bortre. 1-0, och vi förstod vad som var på gång. Davenport fortsatte att se förvirrad ut, liksom stora delar av defensiven, och Charlton såg Chansen. Jerome Thomas satte 2-0, Darren Bent 3-0 och i paus ville man bara gråta och stänga av tv:n, vilket man självklart inte förmådde.
Efter en förmodad helvetesutskällning i halvtid såg West Ham faktiskt ut att vilja spela under de första tjugo minuterna av andra halvlek. Tevez hade en fin frispark och Davenport ett par nickar. Men det spelade ju liksom ingen roll. Vägen var utstakad.
0-4 kom till slut också genom Jerome Thomas andra – han ökade därmed sin målskörd i Charlton med 33 % totalt – och Alan Curbishley fortsatte se sådär provocerande känslomässigt opåverkad ut.
När vi nu förbereder oss inför ett år i Championship vill åtminstone jag att vi gör det utan Alan Curbishley. Ge en ny, ung, tränare chansen redan nu att bygga det lag han vill se i West Ham i framtiden. Det höjs många rop om att satsa på Mark Noble, och bygga kring honom. Det är en skön och sympatisk tanke, en spelare som verkligen brinner för East End och West Ham. Om vi bara kunde behålla några smulor av den trupp vi har idag skulle jag vara nöjd. Anton är naturligtvis förlorad, men jag har ändå en helt orealistisk och romantisk förhoppning om att han ska följa med ner och spela upp oss igen, vilken hjälte han skulle bli! Dean Ashtons form skulle heller inte ta skada av ett år i Championship, där han kunde bygga upp sig i lugn och ro efter den tuffa skadan.
Hammer är inget man är i medgång, snarare tvärt om.
”Im forever blowing bubbles, pretty bubbles in the air. They will fly so high, nearly reach the sky, then like my dreams they fade and die…”
Charlton – West Ham 4-0 (3-0)
1-0 (24) Darren Ambrose, 2-0 (34) Jerome Thomas, 3-0 (41) Darren Bent, 4-0 (80) Thomas
Charlton: Carson - Thatcher, El Karkouri, Diawara, Young - Ambrose, Holland, Song, Thomas - M.Bent (Hasselbaink 35), D.Bent
West Ham: Green - Konchesky, Davenport, Ferdinand, Dailly - Mullins (Newton), Quashie, Benayoun, Etherington (Harewood 45) - Tevez, Cole (Blanco 58)
