Krönika: Dags att vända kappan nu?
Kanske är det dags för mig och många andra att vända den berömda kappan och tro på att West Ham trots allt klarar av det här? Tre raka segrar är i varje fall en bra början.
Jag kan villigt erkänna att jag inte trodde att vi skulle plocka tre raka segrar under den här perioden. Jag hade gett upp hoppet om ett nytt kontrakt och ni kanske minns min krönika från i början av februari som var en slags förberedelse för the Championship. Nu ser dock saker annorlunda ut. West Ham har vunnit tre raka matcher och ser ut att ha fått ordning på försvaret. Laget har hållit nollan (detta hände senast mot Brighton i inledningen av januari) två matcher i rad. Detta har två orsaker. Dels har Robert Green varit fullständigt lysande i målet och dels har försvararna höjt sig ett par snäpp. I de tre senaste matcherna som slutat med vinst har backlinjen bestått av samma fyra spelare. Lucas Neill, Anton Ferdinand, James Collins och George McCartney.
Framgångarna stavas med andra ord K-O-N-T-I-N-U-I-T-E-T. Det är otroligt viktigt att ge försvararna trygghet och låta dem spela ihop sig med varandra. En sån som McCartney verkar exempelvis mycket tryggare nu när han ser ut att ha fått fullt förtroende från Curbishley. Lucas Neill har börjat visa varför han fått så mycket lovord och mittbacksparet Ferdinand/Collins verkar klaffa.
Frågan är om Curbishley vågar ändra något i försvaret nu? Om Upson och Gabbidon skulle bli helt kuranta, får dessa då chansen månne? Tveksamt, säger jag. Hela startelvan har sett likadan ut dessa tre matcher (sånär som på att Harewood startade mot Blackburn istället för Zamora) och genast nås resultat. Det råder ett lugn i laget som det inte gjort på mycket länge och spelarna verkar nu dra åt samma håll.
Nyckeln bakom segrarna är försvaret. Men man får heller inte glömma bort att laget fått en rejäl skjuts i rätt riktning genom Mark Nobles intåg. Han har gett laget nytt blod och Reo-Coker ser ut att må bra av att få spela tillsammans med honom. Nu när Tevez och Zamora kommit igång med målskyttet ser det även mer positivt ut framåt. Det enda jag egentligen är fundersam över är varför Benayoun inte får spela? Det verkar som att han hamnat på sne med Curbs, helt klart. Bowyer försöker men jag har nog aldrig riktigt sett storheten i den spelaren. Ena stunden kan han vara hur kall som helst för att i nästa göra en fullständigt idiotisk kapning (läs matchen mot Tottenham) inne i straffområdet.
Förutom dessa nämnda anledningar spelar även flytet en roll. Mot Blackburn tilldelades vi ett mål när bollen inte var inne, Middlesbrough var totalt värdelösa på Upton Park och mot Arsenal storspelade Green och marginalerna var åter på vår sida. Det verkar helt enkelt som att bollen nu har bestämt sig för att studsa stolpe in istället för stolpe ut.
Sex matcher återstår:
Sheffield United (b)
Chelsea (h)
Everton (h)
Wigan (b)
Bolton (h)
Manchester U (b)
Nyckelmatcher här är som jag ser det Sheffield United, Wigan och Bolton. Det är också dessa matcher som är mest realistiska att ta tre poäng i. Mot Blades och Wigan måste det helt enkelt bli sex poäng och Bolton måste laget ta sig kraft till att vinna över för en gångs skull. Chelsea hemma är inte mycket att säga om även om vi besegrat både Manchester United och Arsenal på Upton Park. Everton kommer bli svårslagna men kanske kan vi kriga oss till en poäng där. I sista matchen har vi Manchester United som med största säkerhet då spelar (eller har spelat) hem guldet. Poängchans: orealistisk.
Hur det här än slutar så var det skönt att vi åtminstone tog de här tre raka. Det gjorde att man återigen kunde känna sig stolt över West Ham och att laget inte bara la sig ner och inväntade nedflyttning.
Nu kämpar vi för överlevnad, come on you Irons!
