West Ham - Chelsea 1-4
Mitt under matchen slog det mig. Det är klart att man stör sig på Chelsea. I många matcher ser de ut att gå på halvfart, låter motståndarna tro att de är nå´t och slår sedan till - obarmhärtigt och hårt. Ungefär som en nonchalant och dubbelt så stark storebror. Få saker kan göra en mer irriterad. Det skulle i så fall vara insikten att efter 1-4 mot Chelsea hugger Cola-träsket oss i hälsenorna.
Förmågan att resa sig snabbt. Det var det ledningen hade predikat efter Sheffield och inför Chelsea. Och precis som vanligt när topplagen kommer till East End var stämningen vibrerande elektrisk. Blowing Bubbles dånade och Noble såg ut att vara på väg att spricka inför chansen att sätta dit den störiga blå storebrorsan.
Direkt efter avspark visade också Carlos Tevez att han var precis lika gnistrande full av energi som vanligt. Det sken kvalité kring honom och äntligen fick han Yossi Benayoun som lekkamrat igen. Med understöd från Nobles och Reo-Cokers fysiska närvaro pressade West Ham ner Chelsea och skapade fyra hörnor på kort tid.
Som vi alla vet hatar dock fotbollsgudarna Hammers över allt annat i år. Förmodligen är det straffet för att Curbishley envisas med att spela Lee Bowyer.
Efter en halvtimmes inspirerat spel fick vi nämligen ett hårt slag, rakt i ansiktet. Shaun Wright-Phillips gjorde allt av ingenting, fick Jon Spector att knyta sina ben i en råbandsknop och satte dit – dödsstöten?
Inte så länge vi har trollkarlen från Argentina på planen. Carlitos tog emot bollen på vänsterkanten, trampade igång längs med straffområdet och släggade in bollen vid bortre stolpen. Petr Cech kunde ha räddat bollen, men prestationen från Carlitos var fin och glädjen Den lille visar när han gör mål gör hjärtat varmt.
Men det hade inte varit West Ham och det hade inte varit 2007 om vi inte direkt efteråt visat upp koncentration som en sexåring hög på socker. Shaun Wright-Phillips (0 mål innan matchen) högg på ett inlägg och så var det ett måls uppförslut igen.
Efter en tung, nästan mäktig forcering sista tio minuterna fanns det ändå en glimt hopp.
Hoppet blev glöd i andra halvlek. Två tre halvchanser för Hammers spädde på känslan, vi var på gång. Då stöp Feta Frank som en klubbad isbjörn. Han tog frisparken själv, Kalou petade in returen och hoppet sprack som skinnet på en hårdstekt frukostkorv. Drogba körde in kniven djupare en kort stund senare med ett lågt avslut.
Den enda ljuspunkten i andra halvlek var egentligen när Mark Noble, en riktig hjälte med enormt West Ham-hjärta, tacklade Lampard klockrent. Säga vad man vill om Lampard Jr., men han har faktiskt gjort det mesta i sin makt för att bli bespottad i East End. Den som ger sig in i leken…
Med en bitter ton avslutar jag och konstaterar – det blir nog ett mörkt 2008.
West Ham - Chelsea 1-4 (1-2)
0-1 (31) Shaun Wright-Phillips, 1-1 (35) Carlos Tevez, 1-2 (36) Wright-Phillips, 1-3 (52) Salomon Kalou, 1-4 (62) Didier Drogba
West Ham: Green - Spector, Collins, Neill, McCartney – Benayoun, Noble, Reo-Coker (Mullins 76), Boa Morte - Tevez, Zamora (Cole 72)
