Inför Manchester United - West Ham
Bill Shanklys klassiska uttalande om fotbollens betydelse känns ofta överdrivet, tillrättalagt. Som världen ser ut idag är det svårt att tala om liv och död när det handlar om idrott, men faktum är att det här trots allt är så nära man kommer. Nu finns inga mer sista chanser, inga räddningsplankor. Imorgon 16.00 är West Ham och fotbollen viktigare än allt. Nästan.
Vi hade alla gett upp. 0-6 mot Reading, 0-3 mot Sheffield United var bara två av alla resultat som sa oss att vi nästa år skulle behöva leta efter West Ham på obskyra Viasat-tablåer. Sen fick vi Mark Noble, Carlos Tevez, Bobby Zamora och en backlinje. Nu vet vi alla hur det ser ut. Över strecket för första gången på flera månader, en trupp som frustar av vilja att gå ut på Old Trafford och hålla oss kvar i Premier League, och riktigt – äkta – hopp om framtiden. Då blir drömmen om att behålla Carlitos också en smula längre från utopi och en smula närmare fantasi.
Att åka till serieledarens hemmaplan, The theatre of dreams, och försöka plocka en poäng för att verkligen vara säkra på att få stanna, låter inte som de bästa förutsättningarna man kunnat önska sig. Men om man ser på de vidare omständigheterna, United har Gary Neville, Louis Saha skadade och en FA-cupfinal mot ryssbygget inom en vecka att tänka på. Samtidigt är Alex Ferguson nära vän med Alan Curbishley och två av hemmalagets mest tongivande spelare på senare tid, Rio Ferdinand och Michael Carrick, ser fortfarande West Ham som sin familj. Att ge bort en poäng i sista matchen är säkert ingen katastrof, samtidigt vill man säkert ge fansen en avslutande seger. I händelse av att resultatet är lika nära slutet tror jag i alla fall inte att man kommer att ta 100%-löpningar ner mot hörnflaggorna.
Fast egentligen är det ointressant. Vi ska egentligen klara oss kvar på vår egen förmåga, och det finns det faktiskt en god chans till.
Carlitos och Bobby har varit fantastiska tillsammans, James Collins är återigen skadefri och sådär Cannavaro-hård och elegant i sitt spel. McCartney är visserligen fortfarande ingen PL-spelare, men har åtminstone lärt sig defensiven tillräckligt för att stabilisera upp backlinjen på ett bra sätt. Dessutom har vi Mark Noble, en hjälte redan innan han spelat sin första A-lagsmatch. Hans status har bara ökat av den senaste tiden strålande insatser och det är en blivande kapten och storstjärna vi ser födas nu.
United kommer förmodligen att ställa ett par spelare åt sidan, även om Ferguson lovat full satsning med respekt för ligan, trots det kommer de naturligtvis att ha ett grymt lag på planen. Vi kommer att köra på med den numera inkörda elvan: Green – Neill, Anton, Collins, McCartney – Yossi, NRC, Noble, LBM – Carlitos, Bobby och hoppas på att de skapar ännu ett underverk.
Det tror jag. Det måste jag tro.
Annars har vi alltid Sheffield.
Forever blowing bubbles – förbaskat intensivt just nu.
