West Ham-Arsenal en reseberättelse
Martin Blomqvist mer känd som f.d. Tjungen och numera Irons på forumet har varit i London över nyår. Här kommer hans reseberättelse.
Ring, ring, ring. Tjut, tjut, tjut. Gaaaaaah, väckarklockan lät som en stucken gris i mina öron. Klockan var strax innan 6 och jag hade i alla fall fått i mig god 2 timmars sömn. Skulle jag gå och snooza som vanligt? Jag var rejält förbannad på det där tjutandet. Sen slog det mig, London idag. West Ham på söndag. Då sken jag upp för mig själv och hoppade ur sängen. Några telefonsamtal senare hade jag fått bekräftat att mina polare inte försovit sig. Iväg mot Skavsta. London calling.
För mig själv skulle detta bli den 6:e livematchen med West Ham, medan det skulle vara premiär för mina polare. Jag försökte och försökte verkligen att inte hylla föreningen för mycket, men i deras öron måste det låtit som om alla spelare är världens bästa och att vi egentligen är bättre än typ, Barca. Nåja, jag lyckades i alla fall få fram att vi hade tunga avbräck i Noble, Cole, Franco och framförallt Parker. Väl vid hotellet var det bara att duscha och svida om till nyårskläderna. Det skulle firas i London. 12-slaget vid London Eye ska vara något alldeles speciellt hade vi fått höra på omvägar, så vi tänkte för en gångs skull faktiskt hålla koll på tiden och se till att vi var där långt i förväg så vi fick plats bland alla hundratusentals som tänkte som oss. Men först bar det av till puben för att se Småkronorna spöa Finland. Det var svårt att hitta något ställe som visade matchen, men tillslut ramlade vi in på Harcourt Arms, en svensk pub vid Edgware Rd. Ölen flödade och matchen var fantastisk. 7-1 slutade den, och stämningen var på topp. Det var dags att göra London osäkert! Tyvärr hade maten varit lite sisådär under dagen och när våra drömmar om Fish&chips sprack på puben (kocken var på semester…!) så var det på väldigt tomma magar vi stapplade in på närmaste McDonald’s för att söka föda. Sen fick ett geni idén om att kolla klockan, och vips så var den redan kvart över elva, och där satt vi och käkade på nyårsafton. Vi försökte oss på att dra in till London Eye i alla fall, men det var så mycket folk att vi fastnade någonstans mitt på… Ja, någon gata var det i alla fall. Och kallt som satan. Men min halsduk värmde i alla fall, och man lyckades ju få en och annan kommentar om färgerna (ni kan ju gissa vilken halsduk det var;)).
De följande dagarna ägnades åt pubbesök och turistgrejer (kul för mig att se alla saker för 5:e gången, verkligen!).
Söndagen började närma sig och nervositeten smög sig på mer och mer. Det började bli dags för match. Morgonen inleddes med en försovning så att vi missade frukosten, och det bar sedan av till Imperial War Museum. Någon timme eller två hade vi tid att avvara till museet innan vi skulle röra oss mot Upton Park för ännu ett pubbesök. Men tiden går snabbt när man har roligt, och ca 3 timmar senare (det kändes som 10 min) lyckades samma geni kolla klockan innan paniken infann sig. Det var nu endast 1h 45min kvar till matchstart och vi var fortfarande inte klara där! Löpningen mot närmaste Underground skulle gjort Usain Bolt avundsjuk, och nu var vi äntligen på väg. Upp till Embankment och byte till District line mot Upminster. Allt var frid och fröjd, ända tills meddelandet nådde oss: Tuben gick inte längre än till Tower Hill. Det var något arbete med rälsen (tror jag) som gjorde att ingen tub gick längre. Fantastiskt. Exakt vad vi behövde! Om det var svettigt innan, var det som att bada i en pool nu! Klockan tickade snabbare och snabbare. Tick tack, tick tack.
Uppe vid Tower Hill hade man i alla fall ordnat ersättningsbussar till Whitechapel, där tuben tydligen gick. Sången började i alla fall infinna sig på bussen och stämningen började höjas. Väl vid Whitechapel såg man inget annat utom Hammers. Och på tuben var det inte en käft med rödvitt på sig. Antingen vågade de inte visa sig, eller så hade de åkt dit tidigare. Smockat var det i alla fall i vagnen och när någon tapper själ drog igång en ramsa var ingen sen att hänga på. Klockan började nu snarare närma sig matchstart och det var bara att ta en suveränt god burgare utanför arenan innan det bara av in i shoppen. Det har liksom blivit en tradition att besöka den varje gång jag är där. Och denna gång gjorde den inte mig besviken heller. Mycket bra priser och en fin tjocktröja inhandlades.
Det var inte läge att besöka någon pub nu, utan snarare dags att bege sig mot platserna. Jag hade själv tagit hand om bokningen och tagit platser på West Stand Lower. Första gången jag sitter på nedre sektionen. Jag har tidigare suttit på båda långsidorna, men endast på de övre sektionerna. Platserna vi hade nu var magiska. Man kunde nästan klappa Behrami på hjässan när han äntrade planen. Sången kom igång och nu var jag här igen! Det kändes som igår som jag var här sist (nov, 28 mot Burnley) trots att det gått över en månad sen senaste besöket.
Matchen såg nog de flesta av er, så jag behöver ju inte gå igenom den i detalj. Men en känsla som infann sig hos mig på läktaren var i alla fall att det såg bra ut. Arsenal hade lite press, några missade lägen o.s.v. men jag kände mig hoppfull. 0-0 i paus var bra tyckte jag, när Diamanti helt plötsligt kommer fri. Benen skakade. Det blev helt knäpptyst. Skott. Stolpe. MÅL! 1-0, Upton fullkomligt kokade och jag skuttade runt som en galen kyckling. Vilken känsla. Strax efteråt blåser domaren av och vi ger oss frusna ner mot innergångarna. Känslan var att vi kunde rubba Arsenal. Vi kunde vinna det här. Green verkade ha spikat igen buren, och vi kunde blixtra till framåt. Vi var väldigt hoppfulla när vi satte oss inför den andra halvleken.
Stanislas avfyrade en kanon, men inget mål. Nouble hade några lägen men kom aldrig till avslut riktigt. Och Nouble ja. Min bänkgrannes hackkyckling nr. 1. Denne, okände, engelsman fullkomligt öste hatord mot honom och hans petande framför mål. Jag anmärkte om att han är ung och att man inte kan förvänta sig stordåd av honom, och att han faktiskt inte var så dålig som min gode bänkgranne tyckte. Men det hjälpte inte ett dugg. Han hade bestämt sig för att hata Nouble och så var det med det. Mina resepolare var lika oförstående som jag till gubbens kritik.
Och när det började kännas som att vi kunde fixa det slänger fransmannen in Nasri och Diaby. Nu för första gången sedan matchstart kände jag att matchen skulle glida oss ur händerna. Besvikna miner på läktarna när dessa herrar byttes in. Och visst blev det så. 1-1, helvete. 1-2, ridå. Sen blev det aldrig farligt åt andra hållet, utan snarare Green som räddade oss från större nederlag. Riktigt synd. Känslan hos de engelska supportrarna delades med vår känsla: Bättre att åka ur än att få ett omspel (där vi förmodligen torskat ändå) nu när vi är i en sådan kritisk situation. Nu kan ändå allt fokus läggas på Premier League. Men tongångarna hade självklart varit annorlunda om vi lyckats vinna och slå ut de. Det hade nog gett laget en boost som heter duga. Men det blir inte alltid som man hoppats. Vissa fåglar kan inte flyga. Men herregud vad jag hatar förluster. Sabbade hela kvällen. Jag ville bara till hotellet och deppa. Men vi avslutade det hela med en pubrunda, innan sängen kallade och ett flyg hem morgonen efter.
Resan i sig var riktigt rolig, med några misslyckanden som pubbesök vid arenan, förlust och lite annat. Men det fanns positiva bitar också. Vi fick se West Ham spela ut Arsenal stundtals, och ett piggt inhopp av Edgar. Det bådar gott för framtiden.
Längtar redan nu till nästa resa till London, och hoppas att det får bli en segermatch.
Grabbarna jag åkte med har förövrigt svidat om till lite finare färger, och är nu mer West Ham supportrar.
Tack så jättemycket Martin för din reseberättelse. Alltid kul att ta del av vad andra Hammers är med om.
Känner du som läser att jag skriver också gärna en reseberättelse så hör bara av dig så publicerar vi även din berättelse.
