Hjältar från förr, Bobby Moore (1958-73)
Englands VM-guld 1966 är sannolikt den största och viktigaste idrottsframgången i landets historia. Triumfen var höjdpunkten på en era där engelsk fotboll och West Ham nästan tycktes betyda samma sak. Det fanns flera orsaker till detta. Den tyngsta enskilda faktorn var den 22-årige grabb som 1963, i en landskamp mot Tjeckoslovakien, blev den yngste lagkapten som någonsin lett ett engelskt landslag. Hans namn var Bobby Moore.
I West Ham debuterade "Mooro" redan hösten 1958. Laget hade på vårkanten vunnit Division 2 och äntligen, efter 19 tunga år, återvänt till högsta ligan. Åren efter anslöt Geoff Hurst och Martin Peters till klubben och 1964 var Hammers redo att göra upp med sin historia - den som sa att laget aldrig kunde vinna något stort. Framgångskonceptet i FA-cupen det året var att göra minst tre mål i varje rond, bl a besegrades starka division 1-lag som Burnley och Manchester United på vägen mot finalen på Wembley (Preston, 3-2).
Nu väntade Europa och efter vinst mot Real Zaragoza i semin blev det cupvinnarcupfinal 1965. West Ham beklagade knappast det faktum att också denna var förlagd till Wembley. I en förpostfäktning till det som skulle hända nästkommande sommar, ställdes Hammers mot tyskt motstånd, 1860 München. Ett fullsatt, kokande stadion gav landskampsstämning och matchen betraktades länge som en av de bästa finalerna i europeisk cupfotboll. Precis som i FA-cupfinalen ett år tidigare, regerade kapten Moore där bak. Med sitt taktiska sinnelag, sin otroliga förmåga att läsa spelet och sina precisa passningar, spred han det lugn som Hammers så väl behövde. Det stod 0-0 fram till den 71:a spelminuten. Då exploderade West Ham, och 100 000 på läktarna, när Alan Sealy två gånger om tvingade den tyske målvakten Radenkovic att vittja nätet.
I sin tredje stora Wembley-final hade Moore bytt Hammerströjan mot landslagets. Kaptensbindeln satt dock kvar och motståndet var återigen tyskt. VM-finalen 1966 blev dramatisk och det är ingen överdrift att påstå att planens tre West Ham-spelare stod i händelsernas centrum. Haller gav tyskarna ett tidigt ledningsmål men Hurst kvitterade sex minuter senare. Tolv minuter före full tid gjorde Peters 2-1 men Weber chockade hemmapubliken med en kvittering i 90:e. I matchens 101:a minut gör Hurst sitt berömda 3-2, om den bollen verkligen vara inne diskuterades i minst tio år efteråt. I sista förlängningskvarten forcerade tyskarna för en ny kvittering. I slutminuten hamnar bollen hos Moore i eget straffområde. Medspelare skriker åt honom att skicka upp den på läktaren. Moore vill dock avsluta matchen på annat sätt. Lugnt och behärskat gör han en dribbling, driver upp bollen, söker och hittar en vägvinnande passning till Hurst som gör 4-2!
Bobby Moores storhetstid som internationell toppspelare höll in i nästa decennium och i Englands starka VM-lag 1970 var han fortfarande en självklar ledargestalt. Moore hade ett register som fotbollsspelare som var unikt. Hans karismatiska och trygga ledarskap gjorde att unga, orutinerade lagkamrater växte. I det defensiva spelet var han extremt kylig och svårpasserad. Att som anfallare försöka ta sig förbi Moore var lika hopplöst som att lura en tupp på soluppgången, som någon har formulerat saken! Moores riktigt stora tillgång var ändå passningsspelet, han visste alltid var han ville att bollen skulle hamna - och där hamnade den! Han hade lätt för att fatta snabba beslut i trängda situationer. Ett udda, och smått berömt, exempel är från en seriematch i början på 70-talet. Moore träffar domaren med ett stenhårt skott och denne ligger knockad och utslagen i gräset. Då tar Moore upp domarens pipa och blåser av spelet!
Nu har ju alla hjältesagor ett slut, så också denna. Hösten 1973 petas Moore inför en avgörande VM-kvalmatch mot Polen. I mars året därpå sätter West Ham upp honom på transferlistan. Det skulle dock bli en match till på den stora fotbollsscenen för Moore. Som en ödets nyck får han, med sitt nya lag Fulham, möta West Ham i FA-cupfinalen 1975. Den dagen var han definitivt med i fel lag, det som Bobby Moore hade tjänat i 16 år vann komfortabelt med 2-0.
Under åren 1958-73 spelade Bobby Moore 544 ligamatcher (alla i högsta divisionen), 36 FA-cupmatcher, 49 ligacupmatcher samt ytterligare 17 tävlingsmatcher för West Ham. Han gjorde 27 mål. I engelska landslaget blev det 108 matcher och 2 mål. "Hammer of the Year" blev Moore fyra gånger; 1961, 1963, 1968 och 1970.
En februaridag för elva år sedan sitter jag framför TV:n och råkar av en händelse zappa mig fram till en engelsk TV-kanal. Något förvånad ser jag att man sänder ett program som handlar om Bobby Moore, bl a visas gamla matchbilder från förr. Det tar ett tag innan den fruktansvärda anledningen till inslaget går upp för mig. Bobby Moore har gått bort i cancer. Länge sitter jag närmast förlamad i TV-fåtöljen. I denna stund inser jag i vilken hög grad denne man format min, och många andras, känsla och hängivenhet för fotboll. West Ham kommer alltid vara ett lag som attraherar nya generationer. För oss Hammers som växte upp under 60- och 70-talen, oavsett om vi höll till i London, England eller någon annanstans i världen, lyckades Bobby Moore förmedla en magisk känsla för fotboll, en magisk känsla för laget i claret & blue. Denna känsla må vara oförklarlig för en del, och inte det minsta rationell - den finns där i alla fall.
