Hammers-supporter på plats i Wigan!
Bortamatcher är något speciellt och att resa tåg och buss i tio timmar är en baggis när belöningen är West Ham-seger, tycker signaturen WHU K-D som var på plats i Wigan i lördags. Här kommer hans reserapport!
En sen kväll på O`Learys i februari frågade ett par kamrater om vi inte skulle ta och dra till London. I det ögonblicket var jag inte speciellt svårövertalad och sade naturligtvis ja, måste bara kolla så WHU spelar. Sagt och gjort, helgen då samtliga fyra resenärer kunde åka var första helgen i april. Wigan borta, det blir bra, toppmatch och allt tänkte jag. Hemmamatcher i all ära men det är något speciellt med bortaresor.
Fixade två biljetter till matchen då jag tvingade en kompis, som aldrig förut varit i London, att följa med. De andra två Londonresenärerna ville se Arse av någon konstig anledning.
Tidig lördag morgon anländer vi till Euston tunnelbanestation för att köpa biljetter som skulle ta oss till Wigan. £59 kostade tur o returbiljett, som hittat! Innan tåget skulle gå införskaffades reskost hos den lokale handlaren varefter vi tog plats på tåget. Tågresan tog oss till Crewe där vi fick byta till buss för resten av resan. Vi anlände till Wigan vid kvart över två och lokaliserade något som absolut såg ut som en fotbollsarena, vi letade oss dit med hjälp av att lokalisera efter vilken väg polisen hade ställt upp sina resurser och efter en stunds omvägar kom vi fram precis till matchstart. På plats kom de sedvanliga rysningarna när några tusen claret n´blue sjöng sönder Wiganfansen.
Repka spelade från start igen vilket föranledde viss ångest, Walker i målet och Mullins fick också förtroendet från start. Första halvlek bjöd på dåligt spel från West Ham, det var Wigan som skapade de flesta chanserna. Inget ordnat spel utan höjdbollar och dåligt passningsspel präglade West Hams offensiv, backlinjen däremot med Ward och Ferdinand skötte sig utmärkt. Nämnde Repka höll sånär på att orsaka straff i slutet av första halvlek, men domaren valde att fria. West Hams bästa chans kom i slutminuten när Harewood lobbade strax över ribban.
Andra halvlek började betydligt bättre med ett bättre passningsspel och mer samordning i anfallen. Just som man satt och började känna sig tillfreds med spelet kom Wigan upp i anfall och Roberts lyckades placera in 1-0 på något konstigt sätt. Det dröjde dock inte länge förrän man fick anledning att skrika ut sin glädje. Ward ryckte fram på kanten och serverade Teddy en boll som ganska enkelt placerades i mål. Salig lycka bland West Ham fansen, och bättre skulle det bli. Efter kvitteringen böljade spelet fram och tillbaka med halvchanser åt bägge håll. West Ham fick dock en bra chans genom Harewood som rundade målvakten men kom ur vinkel och kunde inte sätta bollen i mål. Några minuter senare tog dock Harewood revansch. Noble slog en fin boll som nådde Harewood som distinkt satte bollen i nät, otagbart för målvakten. Jublet visste inga gränser, men luttrad supporter som man är visste man att med West Ham är aldrig något säkert. Wigan gjorde ett offensivt byte med c:a kvarten kvar och började pressa oroväckande mycket mot hammersmålet. Trots pressen kändes det, märkligt nog, aldrig riktigt farligt. Trots Repka.
Fletcher byttes in med ett par minuter kvar, och efter fyra minuters övertid ljöd äntligen slutsignalen, 2-1 to the Cockney boys! Spelarna sprang och hyllade West Ham klacken på sedvanligt manér och slängde ut matchtröjorna till segerrusiga hammersfans. Bäst i West Ham var Ward och Ferdinand, Teddy visade än en gång hur viktig han är för vårt lag, och Harewood var stabil med många vunna höjdbollar och vassa löpningar som facit.
Efter matchen hamnade jag och min kamrat i poliseskort tillsammans med ungefär 100 andra supportrar som inte heller hade åkt med någon arrangerad resa. Poliseskorten var enorm med hästar och hundar varje meter upp till stationen. Polisen höll ihop oss tätt så att ingen skulle få chansen att hitta på något bus, vilket inte såg så troligt ut då Wiganfansen lyste med sin frånvaro.
Väl vid stationen blev vi påknuffade på bussen och sedan iväg till Crewe igen för byte till tåg mot Euston station. Vi landade i London igen vid halv elva på kvällen, bra skojfriska efter en tågresa där fullständiga rättigheter gjorde att West Ham fansen blev allt muntrare ju längre resan led.
Summa summarum en helt perfekt resa, slå Wigan borta efter att ha legat i underläge med 0-1 är plåster på själen för hårt prövade hammersfans. Att resan tog närmare tio timmar tur och retur är sådant som man snabbt glömmer en dag som denna, ressällskapet kunde inte vara bättre, och stämningen kunde inte vara högre.
C'mon You Irons!
