Utvärdering av Big Sams tid vid rodret
Sam Allardyce tog över som manager i West Ham den 1 juni 2011 vilket betyder att han nu verkat i klubben i lite över ett halvår. Det är dags att granska detta halvår och reflektera över hur 57-åringen har lyckats på sitt jobb så här långt.
"Sam's the man" hette det från officiellt West Ham-håll när Sam Allardyce presenterades som ny manager för West Ham efter degraderingen från Premier League. Allardyce må inte ha varit förstavalet bland styrelsen men tillslut var det ändå han som fick det ärofyllda uppdraget att på en säsong ta West Ham tillbaka upp till det engelska finrummet.
Beskedet om Allardyce anställning gav upphov till blandade känslor bland West Ham-supportrarna, framförallt angav hans största kritiker hans tråkiga spelsätt som det starkaste argumentet till att han var fel man att leda West Ham.
Sams fotbollsfilosofi går helt enkelt inte hand i hand med The West Ham way och det var det nog många, däribland jag, som var villiga att skriva under på. Allardyce var medveten om denna kritik redan från dag ett och poängterade att spelsättet skulle skilja sig mellan hemma- och bortaspel. På Boleyn Ground ska laget ha som mål att spela det typ av spel med passningar som fansen vill ha samtidigt som laget på bortaplan siktar på att fortsätta i samma anda men att man ska vara tuffa, hårda att slå samt ytterst motståndskraftiga. Allardyce var också tydlig från början med att West Ham måste bli bättre på bortaplan och det var ju något av ett understatement för alla oss West Ham-supportrar.
Hur som helst var det inget att göra åt. Allardyce oroskorpar fick kraxa bäst de ville och finna sig i att klubben i deras hjärtan numer leddes av Boltons galjonfigur. Det var dags för Allardyce att rulla ut på transfermarknaden och plocka in de spelare som han ansåg behövdes för att nå direktuppflyttning. Angående Allardyce aktiviteter på transfermarknaden kan konstateras att han var väldigt hemmakär och hade ett gott öga till spelare som han tidigare tränat. Först in var Abdoulaye Faye som hämtades på free transfer från Stoke, såklart en spelare Allardyce tidigare haft. Därefter presenterades själva kronjuvelen av transfers; Kevin Nolan värvades från Newcastle och det var många som höjde på ögonbrynen och undrade varför Nolan valde att ta ett kliv ner i seriesystemet. Värvningen var utan tvekan en fjäder i hatten för Allardyce och den gav honom popularitet bland West Ham-fansen.
Efter värvningen av Nolan dröjde det ett tag innan ytterligare en gammal Allardyce-spelare presenterades som nyförvärv. Den här gången handlade det om Matthew Taylor som värvades från Bolton, efter Taylor kom nästa Sam-bekanting Joey O'Brien. På det följde John Carew, George McCartney, Sam Baldock, Brian Montenegro, Papa Bouba Diop, David Bentley (lån), Henri Lansbury (lån) samt Guy Demel. Nu i januarifönstret har även George John lånats in.
Vad kan man då säga om alla dessa värvningar? Den som enligt mig lyckats bäst är Matthew Taylor. Dessvärre är dock han en av dem som haft störst skadeproblem vilket gjort att han inte når upp till epitetet succévärvning. Hade han varit hel och frisk är jag övertygad om att han hade varit en sådan. Näst efter är Baldock en mycket fin framtidsvärvning som, om han får vara skadefri, kommer göra många mål för West Ham under flera säsonger framöver. Kevin Nolan har inte riktigt motsvarat de högt ställda förväntningarna men har trots allt varit helt okej och bara hans namn har gjort mycket genom att verka som en indikation på vad West Ham vill uppnå.
Efter dessa herrar kommer en ström av nyförvärv som smält in bra och presterat vad man förväntat sig. Dessa är Faye, O'Brien, McCartney och Bouba Diop. Lansbury hade kunnat bli en stor succé om han inte hade skadat sig i början och kvalar därmed även han in under okej-facket. Montenegro har knappt fått spela och detsamma gäller Guy Demel som mest är skadad. Då återstår David Bentley och John Carew förutom George John som är färsk som sallad och därför inte går att uttala sig om. Den förstnämnde visste alla förutom Sam Allardyce att han skulle bli ett totalt fiasko redan innan han skadade sig. Hur Bentley tagit sig så långt som han har gjort är för mig en gåta. Carew trodde jag skulle kunna prestera men dessvärre har han varit allt annat än bra och känns överflödig. Det samlade intrycket av Allardyce transferaktiviteter är dock att han lyckats bra. Han har breddat truppen och också fått in två större stjärnor i Nolan och Baldock.
Så till det spelmässiga. 4-5-1 och 4-4-2 har varit den ständiga följetången under säsongen och jag gissar att Mr Allardyce är rätt trött på dessa siffror. Egentligen skiter jag fullständigt i vilket spelsystem West Ham spelar eftersom det ändå inte har någon speciellt stor inverkan på hur det sedan ser ut. Däremot vill jag sticka in i sammanhanget att jag är allergisk mot 4-5-1 då det allt som oftast tenderar att bli oerhört statiskt där den ensamme anfallaren blir alltför isolerad. Jag väljer dock att skippa en lång utdragning om Allardyce val av spelsystem och nöjer mig istället med att konstatera att Allardyce gjort det jävligt bra så här långt. Big Sam fick dock en mardrömsöppning med förlust mot Cardiff i premiären där West Ham föll tillbaka i gamla synder och släppte in ett sent mål.
Besvikelsen la sig dock snabbt och Allardyce radade upp sju raka matcher utan förlust med West Ham innan det tog stopp mot Ipswich. Efter den matchen gick The Hammers återigen in i en fin fin formkurva som på tio matcher gav sju vinster, två oavgjorda och endast en förlust. Plumpen i protokollet var 0-1-förlusten mot toppkonkurrenten Southampton. Förlusten till trots ett enastående facit! Sviten tog slut i december när det blev förlust mot Burnley. I nästkommande match väntade Reading och där blev det förlust med 0-3. Det är också den matchen, tillsammans med de två tidiga respassen ur Ligacupen och FA-cupen, som kan sägas utgöra det negativa i resultatväg för Allardyce. På de senaste fem matcherna i ligan efter Reading-matchen har det blivit tre vinster, en oavgjord och en förlust. Det betyder att det gått lite knackigare på slutet men vad som är viktigt att poängtera är att laget hela tiden fortsätter att plocka poäng vilket är en styrka. Allardyce kan också stoltsera med att laget så här långt släppt in minst mål i ligan vilket man som West Ham-supporter inte är van vid = understatement.
Vad som är intressant är också att West Ham tagit sex 1-0-segrar under säsongen vilket visar på att West Ham nu har förmågan att hålla en ledning och att inte släppa in mål i slutskedet av matcherna även om det var precis vad som skedde i cupmatchen mot Sheffield Wednesday nyligen. Allardyce har också lyckats få mer än ordning på bortaspelet som han så noggrant poängterade att han ville åtgärda i samband med att han tog över som manager. På 14 bortamatcher har West Ham tagit åtta segrar, spelat tre oavgjorda och enbart förlorat tre. Ett enastående facit som Allardyce ska ha all cred för.
Sammanfattningsvis. West Ham ligger efter 26 spelade matcher delad etta i The Championship. Laget har släppt in minst mål av samtliga lag, har en fantastisk bortastatistik samtidigt som många också är överens om att West Ham spelmässigt fortfarande inte nått upp till maxkapacitet. Allt annat än att säga att Allardyce hittills skött sitt jobb utmärkt vore att ha en väldigt skev verklighetsuppfattning. Allardyce har kommit in och fått ordning på så mycket som de senaste säsongerna varit signifikativt för West Ham - i negativ bemärkelse. Big Sam har återvunnit lite respekt åt West Ham och det är inte längre ett lag motståndarna kör över på sin hemmaplan.
Januarifönstret är fortfarande öppet en tid till och det återstår att se hur Allardyce agerar. Självklart har hans handlande i detta januarifönster betydelse för hur man efter säsongen kommer se tillbaka på hur Allardyce skött sig och fortfarande återstår 20 matcher av säsongen så mycket kan hända. Nu kom jag förresten på en match Allardyce inte bör vara nöjd med och det är 0-0-derbyt mot Millwall. Visserligen var det väl Bentley som missade öppet mål i den matchen om jag inte missminner mig så låt gå.
Avslutar denna utvärdering med att konstatera att jag har fullt förtroende för Allardyce, jag är nöjd med hans första halvår i klubben och jag är relativt säker på att Big Sam under våren kommer lotsa West Ham tillbaka till Premier League.
