Det nya normala?
Från alla håll och kanter kommer unisona hyllningar till West Ham. Vad fan är det som händer egentligen?
Trea i tabellen, kvartsfinal i ligacupen, avancemang i Europa League, nya fräscha pengar (bra eller dåligt återstår att se) på banken. Det är sannerligen en märklig och underbar tid att vara West Ham-supporter.
Jag är väl medveten om att det finns många supporterskaror som gör anspråk på titeln som de mest prövade supportrarna. Sedan jag på allvar började följa West Ham någonstans början/mitten av 2000-talet har klubben aldrig stått så här högt i kurs. Det har funnits enstaka tidpunkter med ljusglimtar såsom vägen till FA-cup-finalen 2006 som vi dock alla vet hur det tillsist slutade.
Vi har kvällen den 10:e maj 2016 efter vändningen mot Man United. Det solkades dock ner av osäkerheten inför framtiden och farvälet till Boleyn Ground. Sportsligt var det inte på långa vägar nära det vi nu upplever. En lång stabil tid av oavbruten framgång för klubben. Det är häftigt.
Efter runt 20 år av cirkus kallat West Ham United är det nu en klubb som representeras av en startelva som alla supportrar kan enas kring och vara stolta över. Bowen, Soucek och Fornals är spelare som genuint verkar tycka det är kul att spela för klubben. Överst vakar vår talisman Declan Rice. Borta är spelare (Arnautovic, Payet) och tränare (Allardyce) som sår split mellan fansen.
Det är lockande att leka med tanken var klubben hade befunnit sig nu om inte ledningen svalt stoltheten och tagit tillbaka Moyes? Har svårt att tro att utfallet hade blivit det samma. Man var inne på en felaktig linje med Pellegrini och dyra värvningar som Felipe Anderson.
Lagsammanhållningen verkar vara så pass god att den saknar motstycke och det är mycket Moyes förtjänst. Det är dock omöjligt att uppnå utan att rätt karaktärer plockas in så även värvningsarbetet förtjänar beröm. I det här sammanhanget bör inte Kevin Nolan förbises då jag tror han har ett enormt positivt inflytande på gruppen.
Frågan var allt detta ska sluta är svår att svara på. Känslan är att framgången balanserar på en rätt tunn linje. Truppen är sårbar för skador så det gäller att startelvan håller sig frisk och kontinuiteten bibehålls. Enstaka påtvingade förändringar kan pareras likt när Dawson gick in och utan problem fyllde Ogbonnas roll. Det är en helt annan femma om Rice eller Antonio skulle gå sönder.
Jag vill uppmana alla West Ham-supportrar att njuta av det nya normala så länge det varar för det är vi faktiskt värda.
