- -
Grattis Crystal Palace och millimeterrättvisan
Chansen till att skaffa sig ett utomordentligt utgångsläge för Europaplatserna efter åtta spelade matcher rann West Ham ur händerna under lördagen när Palace segrade på London Stadium. Att som hemmalag vara i ledning efter 60 minuter mot Crystal Palace och sedan förlora? – Det är svårt att acceptera, säger Manuel Pellegrini. Och som jag håller med.
Pellegrini mönstrade en elva utan direkta överraskningar. Fyrbacken var intakt från de två föregående matcherna och mittfältet förstärktes med Manuel Lanzini istället för Pablo Fornals jämfört med matchen mot Bournemouth.
Första halvleken var på intet sätt en dålig halvlek rent fotbollsmässigt. Bägge lagen spelade hyfsat men utan att egentligen spela sig till särskilt många vassa målchanser. Vibbar från Aston Villa-away nådde mig när West Ham spelade lite tafatt. Offensivt fick Pellegrini knappast ut något som han förväntat sig. Defensiven satt väl helt okej. När halvtidsvisslan ven var känslan att det skulle krävas någon form av individuell prestation eller ett par spelmässiga jack uppåt för att det här skulle arta sig till en segermatch.
När domaren blåste igång andra halvleken var det hemmalaget som tog kommandot och nio minuter efter avsparken stod Sébastien Haller för säsongens fjärde mål när han, efter en helt briljant speluppbyggnad, skickade in 1–0.
Dessvärre så försvann initiativet som West Ham inledningsvis hade tillskansat sig och spelet jämnade istället ut sig. 1–1 kommer på straff knappa tio minuter efter ledningsmålet. Declan Rice stod för en manöver med armen som var lika obegriplig som olycklig och täcker ett inspel. Inget att ens prata om, solklar straff.
"Nu kanske laget vaknar. Kryss hemma mot Palace är ju inte tillräckligt bra", tänkte jag. "Kanske blir spelet vid 1–0-målet repriserat".
Men ingenting hände. Offensiven såg fortsatt lika kall och oinspirerad ut som den gjort under hela matchen, frånsett målet.
Istället var det Palace som fick sista ordet genom Jordan Ayew. Två offside- och tillika VAR-situationer för samma mål, som rättmätigt visade att det minsann inte varit en Palacespelare på fel sida – Grattis till Crystal Palace och millimeterrättvisan.
"Det är svårt att acceptera"
Citatet hade kunnat vara mitt eget, men det är det inte utan det kommer från Pellegrini och hans intervju med BBC efter matchen.
För min del handlar det inte så mycket om att resultatet var orättvist på något sätt – tvärtom. Jag tycker nog att Palace gjorde tillräckligt för att vinna. Det är bara svårt att acceptera att West Ham är ett lag som tydligen tappar ledningar till förluster – på hemmaplan – mot Crystal Palace. Det enda Crystal Palace behövde mäkta med var att vara precis tillräckligt helt-jävla-okej för att vinna.
Premier League-säsongen 2019–2020 är säsongen som West Ham ska ge sig själva förutsättningarna till att ännu en gång lyckas åka mot Astra Giurgiu och då är det tamejfan svårt att acceptera att Palace vinner på London Stadium. Efter att ha gjort en helt okej match.
Det finns delar som fungerade bra och det finns delar som fungerade mindre bra. Målvaktsspelet som jag bävade lite inför matchen utmärkte sig på intet sätt negativt. Tvärtom så tycker jag att Roberto gjorde det över förväntan. Straffen sitter där den sitter och 1–2-målet kan han knappast lastas för.
Några som däremot borde ställas till svars är den offensiva kvartetten med Yarmolenko, Lanzini, Anderson och Haller. Maken till osynliga matchen igenom frånsett målet, där faktiskt alla var involverade.
