Newcastle - West Ham
1 - 1

Poäng mot Newcastle: “Nu vänder det”

Vi lyckades att knipa ett poäng uppe i Newcastle mot laget som vunnit både mot Chelsea och Spurs denna säsong. Detta ger oss ett momentum att bygga vidare inför Londonderbyt på lördag mot just Chelsea. Men det var aldrig säkert att matchen mot Newcastle var något vi skulle kunna bygga vidare från, för vi fick den absolut sämsta starten man kan tänka sig…

Att vi föds, att vi dör, och att Callum Wilson gör mål mot West Ham är dem enda absoluta sanningarna. Det skulle heller inte dröja många minuter till han skulle finnas med på protokollet även i denna matchen, för bara 40 sekunder in i matchen, så var bollen på väg in bakom Fabianski. Som tur var hade bollen varit över linjen och målet kunde dömas bort. Men innan klockan hade hunnit slå 3.00, så låg bollen i West Hams nät och vem gjorde det om inte Callum Wilson. En djupledsboll som skar genom våra tre mittbackar som en varm kniv genom smör, Fabianski lämnades därefter chanslös. Detta kunde bli en lång kväll på St. James’ Park.

Vi kunde vikt ned oss härifrån, men vi såg snarare starkare ut, trots att första halvlek var en riktig jojo-match utan att det blev någon vidare farliga lägen. Newcastle etablerade sina anfall och vi rensade. Sedan hade vi våra minuter och det såg likadant ut fast åt andra hållet. Trots att det inte blev några skott på mål kändes matchen intressant och den kunde gå åt vilket håll som helst. Matchens första hörna tilldelades oss i 31:a minuten, men varför skulle vi göra mål på det nu när vi saknar båda Dawson och Zouma på plan. “Kängururna” som de smidigt kallades av Henrik Strömblad vid något tillfälle. Rice slog in hörnan från vänster, den gick över alla och når Paquetá som skickligt lägger in bollen i mål. 1–1 firades med volter från brassen. Väldigt behövligt för hans vilja och självförtroende tror jag.

Kehrer som även denna afton inte presterade särskilt övertygande byttes ut i halvtid mot Johnson som gjorde jobbet som mittback i en trea helt okej. För att ge lite extra beröm måste Coufal nämnas, han löper som bara den längs högerkanten och ser aldrig ut att tröttna. Det känns som att han är på väg tillbaka mot sitt forna jag. En annan spelare som fullständigt briljera var Aguerd. Kliniska passningar på 30-40 meter, tydligt ledarskap bakifrån och fruktansvärt säker i sina brytningar. Det syntes extra tydligt när Wilson återigen var genom backlinjen i ett friläge en stund in i andra halvlek. Då kommer Aguerd som ett skott, trots att han startade löpningen två-tre meter bakom honom och glider in för att stoppa målgöraren. Jag tror inte man kan säga det tillräckligt många gånger: vilken pärla vi besitter i marockanen.

Utöver det stoppade friläget var det inga särskilt farliga chanser åt något håll. Det blev bara tre skott på mål under hela matchen och 1–1 är ett mycket rättvist resultat sett till hela matchbilden. Vi kan numera tydligt se att Moyes börjar hitta sin struktur i detta nya West Ham, och spelarna börjar hitta sina roller. Många i både svensk och brittisk media menar att det är nu det vänder för oss, jag vågar hålla med. Jag vill främst påpeka hur känslan i omklädningsrummet verkar ha skiftat. Positiva intervjuer från främst Coufal men även Rice och Aguerd verkar tyda på att detta kanske inte blir helt dumt. Jag kan inte vänta tills lördag när vi tar emot Chelsea at the bowl och hoppas att vi kan ta med oss någonting från den matchen. COME ON YOU IRONS