Resereportage från östra London 19/12-14
Jag tillsammans med min flickvän lämnar det snöiga Sverige och Skavsta flygplats tidigt på fredagsmorgonen för att några timmar senare landa i London och Stansted. England, kvarteren runt Upton Park och ett högt svävande West Ham står på schemat. En helg och en dag som vi gått och väntat på länge, vi ska se klubben som just nu är Premier Leagues hetaste i många aspekter. Vilken väg tar West Ham i framtiden? Är detta en tillfällig formtopp eller är klubben närmre toppen än vi tidigare anat?
Vi lämnar en vardag kantad av stress och jäktande, en av julens baksidor i min utsago, och beger oss mot landet, staden och sporten som inger en inre ro. – Jo att gå på fotboll i England är för mig förknippat med lugn och ro, likaså som det är en kick, ett tydligt adrenalinpåslag när man ser sitt lag är det samtidigt känslan av: -det är här jag vill vara just nu, ett känslomässigt kaos kanske sätter ord på det abstrakta i vad fotbollen innebär för en och med detta sagt ska vi nu besöka fotbollens hemland på den älskvärda arenan ”Boleyn Ground” som andas engelsk fotbollskultur.
Det är mycket som är tilltalande med England, den vackra miljön med gator som är fyllda med radhus i sten, de klassiska engelska pubarna på vartannat gathörn som både serverar ale och har stammisar från närområdet, kombinationen brukar enligt mig vara ett vinnande koncept. Från pubarnas högtalare hörs engelsk musik och just nu har jag väldigt svårt att tänka mig vilja vara på en annan plats. London är något alldeles speciellt för mig, det kan vara helt underbart att bara ta en kaffe eller öl någonstans i centrala London på den klassiska matchdagen på lördagar klockan 15 engelsk tid och bara stirra ut på folkhavet, dessa lördagar är det många olika fotbollslags matchtröjor som korsas och det är intressant att reflektera vad dem bär för historia och hur deras bakgrund ser ut.
Nog pratat om England och London, detta handlar ju trots allt om West Ham United.
När vi på matchdagen vaknar på hotellet i närheten av Kings Cross är vädret oerhört uppfriskande och solen lyser starkt denna decembermorgon, även fast jag nästintill är helt oberoende av väder en dag som denna, kan jag inte låta bli att tänka på att detta väder kombinerat med fotboll är fullkomligt oslagbart. Det vankas fotbollslördag och jag är alldeles ivrig att så fort som möjligt komma ifrån hotellet och bege mig ut till Upton Park, för att inte missa en detalj i uppladdningen och händelserna innan avspark. Jag vill kort sagt vara där det händer och denna dag är det på ”Boleyn Ground” och i de östra delarna av London det händer.
Ju närmre vi kommer Upton Park desto mer kan jag glimta färgerna av de vackra inslagen av vinrött och blått på personerna i närheten, jag ser ett välklätt par i 70-årsåldern på tåget, båda med varsin West Ham-halsduk. Längre bort ser jag ett ungdomsgäng bärande på olika typer av West Ham-förknippade accessoarer. Oavsett hur olika dessa generationers supportrars bakgrund ser ut och hur annorlunda deras livsstil är, har dem åtminstone en sak gemensamt.
Fotbollen bidrar till en samhällelig gemenskap och jag undrar om du kan se så många människor med så olika typer av bakgrunder, klasstillhörigheter eller åldersskillnader i något annat sammanhang än på fotbollsläktaren? Svaret är nej för på dessa läktare trängs människor med helt olika öden och med helt olika förutsättningar i livet.
Innan matchen sitter vi på ”The Boleyn Tavern”, den klassiska West Ham-puben i närheten av arenan där statyn föreställande Martin Peters, Geoff Hurst, Ray Wilson bär upp Bobby Moore rakt över gatan, dem står och blickar in i puben och jag kan nästan känna hur dem iakttar fansen från nära håll. På ”Boleyn Tavern” är det inget fel på stämningen, tvärtom är det högljutt och gästvänlig stämning, puben är fylld med folk även fast vi är här 4 timmar innan matchstart. Vi sjunger West Ham-ramsor med likasinnade inne i det fantastiskt fina rummet inrett med det vackra taket som får en att sätta saker i perspektiv, jag kan känna på stämningen härinne att det för personerna i detta rum har varit en lättsam höstsäsong för laget som dem håller varmt om hjärtat.
Matchen i fråga har ni säkert redan läst om vid det här laget, om ni inte såg den. Lika svävande som West Ham är just nu lika dåligt självförtroende har nog motståndet Leicester. Matchen slutar 2-0 till West Hams favör och insatsen visar att West Ham denna höst har varit ett helt annat lag än tidigare säsonger, laget visar prov på en mognad och stabilitet i både insatser och resultat just nu. Hoppas nu bara det kan fortsätta så under våren. De chanser Leicester skapar i matchen är Adrián ruggigt reflexsnabb på och när Andy Carroll gör 1-0 känns segern trygg.
Efter matchen går vi tillbaka till ”The Boleyn Tavern” för att ta en seger-öl och träffar på många härliga och glada supportrar i alla åldrar, alla sjunger med i segersången när den så vackra låten ”Im Forever Blowing Bubbles” går igång och jag tänker att det är en vacker sång med en så metaforisk klang, att bubblorna betyder så mycket mer än bara dessa bubblor som man var fascinerad av som barn. Stämningen här är på topp och vi slår oss ned med Andy och Darren som bor i området. Båda är i 40-årsåldern och Andy har växt upp alldeles i närheten av Boleyn Ground där West Ham spelat sedan 1904.
Vi har det trevligt som det brukar vara efter en segermatch och både Darren och Andy är pratglada, inbjudande och frågvisa, det visar sig att Andy också bott i Sverige, närmare bestämt i Lund och jobbar idag för Tetra Pak. Han beskriver West Ham som gemenskap och familj, första gången han var på ”The Boleyn Tavern” och sjöng ”Im Forever Blowin Bubbles” stod han oavbrutet och stirrade rakt upp på det gudomliga taket som befinner sig över oss och han var frälst av stämningen, människorna och gemenskapen på direkten. På frågan hur hans känslor är kring den framtida flytten tas jag emot av vemod och jag får ett ledsamt konstaterande att det snart är över i området vi befinner oss i, det område han lärde sig älska West Ham redan i tidig ålder. Han fortsätter att berätta hur gärna han sett West Ham vara kvar kring Upton Park och att Boleyn Ground ska förbli hemmaplan eftersom så mycket glädje och kärlek samt historia och minnen detta område framkallar för så mycket människor.
Han är samtidigt medveten om att flytten är viktig för West Ham om klubben ska bli en maktfaktor i den engelska fotbollen. Han berättar att han aldrig skulle kunna tänka sig att inte följa med West Ham in på nya arenan, vilket får mig att känna mig lugn. Han klargör att han kommer följa klubben var dem än spelar, men att West Ham är från Upton Park råder det inga tvivel om. Sorgen över att detta område kommer bli urholkat utan West Ham är påtaglig och han fortsätter berätta hur många affärer och pubar i området som enbart går runt på klubben och dessa människor omkring oss. Det märks tydligt att han gärna vill byta ämne, prata om något annat än flytten av klubben och arenan han gått på sedan barnsben.
En flytt för en klubb är alltid kontroversiell och speciellt om flytten påverkar en klubb med West Hams dignitet och inflytande i engelsk fotboll. Hur ska nu West Hams identitet och gemenskap som finns bäras vidare med det vi känner igen idag? Hur ska denna dragningskraft som varit kring West Ham bäras vidare till ett nytt område, att komma från den arbetarklass-historian klubben bär på till att snart spela på Englands kanske modernaste arena i ett nybyggt område. Det finns många aspekter att ta hänsyn till vid flytten och det finns såklart både positiva och negativa sidor på myntet. En aspekt som jag tycker borde lyftas fram som viktig för engelsk fotboll och West Ham som klubb är hur klubbchefen Karry Braden pratar om hur klubben ska bli mer tillgänglig i och med nya arenan, att biljettpriserna kommer sjunka och att West Ham ska finnas till för alla som vill gå på fotboll oavsett bakgrund och ekonomiska förutsättningar.
Det pratas om att medelklassen har tagit över arbetsklassens roll på läktarna och att medelåldern är för hög (över 40 år) på dem engelska arenorna, att dagens ungdomar inte har ekonomin att kunna följa sitt favoritlag på plats. Att då än fler människor som älskar att följa sitt lag, personer med än fler bakgrunder och historier i ryggen nu har större möjlighet att följa sitt lag från nära håll måste ses som en positiv aspekt med flytten till nya arenan, och här kan West Ham vara med att visa vägen för andra engelska klubbar. Huruvida biljettpriserna kommer sjunkas återstår att se, vi kan bara hoppas att det kan öka dragningskraften ytterligare för klubben och att fler samhällsklasser och även yngre generationer får tillgång till den fantastiska atmosfären som engelsk fotboll bidrar med.
En annan fråga som ställs flitigt är att West Ham skulle ha problem att fylla arenan på 54000, men enligt mig arbetar West Ham åt precis rätt riktning för att få det att fungera. Man visar musklerna och en dragningskraft åt rätt håll, klubben vågar utmana med ambitionsvärvningar som ökar intresset i detta fall av Song och Zarate på förhand, man värvar smart och då tänker jag främst på värvningarna av den utomordentlige vänsterbacken Aaron Cresswell från Ipswich och den blixtsnabba och orädda forwarden Sakho från franska andraligan, chansvärvningen i Enner Valencia som hämtades efter ett bra världsmästerskap och så har klubben haft ett imponerande tålamod med Andy Carroll och Sam Allardyce som i slutet visat sig vara ett bra drag. Resultatet av detta jobb har lett till bättre resultat på planen vilket skapar den dragningskraft kring West Ham som behövs innan flyttlasset går vidare till Olympic Stadium.
Med det sagt är jag efter denna resa säker på är att alla de människor som jag idag träffat, de olika generationers supportrar jag mötte på tunnelbanan mot östra London, Andy och Darren, mina stolsgrannar som jag kramade om vid Downings 2-0-mål och resterande av de inbitna fansen kommer göra allt för att få den nya arenan att kännas som hemma och återskapa minnen för nya generationers West Ham-supportrar när det är flyttdags. Nu har klubbledningen haft tålamod med laget och samma tålamod krävs för supportrarna, det kommer ta ett tag för fansen att acceptera flytten och känna sig hemma men i slutändan är det kärleken till klubben, till klubbemblemet och till färgerna som styr och kommer vara starkast. Kanske tar West Ham med flytten ytterligare ett kliv närmre de stora lagen i England. Jag tycker årets upplaga av West Ham visar prov på att det kanske inte alltid är så långt som vi supportrar ibland tror upp till toppen. Att kulturen, historierna och minnena alltid kommer leva vidare omkring Upton Park råder det inga tvivel om, men även om flytten snart är ett faktum kommer bubblorna vi sjunger om alltid blåsas upp fyllda med hopp och tro på gemenskapen och kärleken till klubben och där någonstans vinner återigen fotbollen och fotbollsläktaren striden om samhällets mest fungerande mångkulturella plats.
