Burnley - West Ham1 - 2
Tre poäng är ju tre poäng
Aldrig har det slitna uttrycket “tre poäng är tre poäng” passat bättre än efter vår seger mot tabelljumbon. 86 minuter av rätt dyster fotboll, men fem minuter av den trevliga typen resulterade i två mål och en seger borta i Burnley. Trots segern, finns en alldeles för stor negativitet utspridd bland fansen. Detta diskuteras även nedan.
Förutsättningarna för seger försämrades markant 60 minuter före avspark då vi slogs av nyheten att Bowen inte fanns med i truppen. Precis som i min införrapport, startade Ings längst upp och Kudus ute till höger. Man kan lugnt påstå att detta syntes i vårt presspel. Bowen har visat hur duktig han är på att starta pressen, och Antonio har inte varit oduglig han heller. Men Ings, han har en del att jobba på. Vi lyckades inte vinna bollen på offensiv planhalva en enda gång. Därtill, skapades inga chanser framåt. Istället fick laget försvara, och detta genom hela matchen. Burnley borde gjort ett eller två mål. Och Areola tvingades till ett par räddningar. Den största händelsen i den första halvleken var när Coufal satte fälleben på en springande Burnley spelare i straffområdet. I min bok är det straff alla dagar i veckan, och jag blev förvånad över att domaren inte blev utkallad till VAR-skärmen. 0–0 i paus var trots allt ett faktum.
Straffen som uteblev i första halvlek kom tillbaka och spökade direkt i andra. Kudus råkade nudda en Burnley-fot precis innanför straffområdet. Denna var betydligt mer tveksam än situationen i första halvlek. Burnley tar hursomhelst ledningen och en brant uppförsbacke har initierats. Uppförsbacken fortsatte alldeles för länge, och började plana ut i den 83:e minuten. Kudus vaknade till liv och började avancera. Han hittade nyínbytte Benrahma på vänsterkanten som vek in och sköt en decimeter utanför stolpen. Men detta var en startpunkt. Bara något anfall senare fortsatte Kudus utmana och hittade förbi sin vänsterback på utsidan. Han tryckte in den mot boxen, och tio sekunder senare sprang junioren Mubama och firade. Målet blev tyvärr inte tilldelat ungtuppen, men man såg i ögonen på honom vad det skulle betyda.
Ett poäng hade jag tre minuter tidigare tagit emot utan tvekan. Men nu såg vi lite farligare ut. Hörnor började tilldelas och boxen blev fullare. Återigen var det vår starboy från Ghana som avancerade ute till höger. Denna gången går han på insidan av sin ytterback och slår en perfekt crossboll till Soucek som dundrar in bollen. Han snurrade bort till hörnflaggan och firade med de tillresta West Ham-supportrarna. Precis som jag skrev inför matchen, när Bowen och Antonio inte spelar, får Soucek göra målen. Men åh vad bra det kändes.
I efterhand har det varit många supportrar som riktat djävulensfinger mot Moyes. De säger att han spelar antifotboll och att vinsten är destruktiv för oss, då det innebär fortsatt förtroende för scotten. Jag tycker detta är nonsens. Alla älskar den friska fläkten Ange Postecoglou, Spurs tränare, som spelar rolig och offensiv fotboll. Men hans lag har bara gjort två fler mål än oss? Spelarnas åsikter kring Moyes verkar också vara mycket positiva. Både Paqueta och Emerson har offentligt gått ut med hyllningar till tränaren. I denna match mot Burnley, skulle man kunna göra ett case över att det är Moyes byten som gör att vi vänder matchen. Vissa påstår att elvan var felaktig redan från början, vilket man kan hålla med om, men matchen är vunnen. För tre poäng, är ju tre poäng.
