VI GJORDE DET!!!
Vi tog det i mål. West Ham har vunnit en europeisk titel igen efter 58 års väntan. Efter en sanslös finaldramatik var det vi som fick lyfta bucklan som vinnare av Conference League 22/23.
Vad var det som precis hände?
Vann West Ham precis en europeisk titel med ett avgörande i 90:e matchminuten?
Det verkar faktiskt inte bättre. Jag har aldrig i hela mitt liv upplevt den här euforin. Men på något sätt ska jag, med rödsprängda ögon, en hes röst och i lite av ett chocktillstånd, försöka sätta ord på känslorna och summera det här.
Det hela började oroligt. Fiorentina kom ut starkt och var bättre under egentligen hela den första halvleken. Visst, West Ham hade planerat för att stå lågt så som vi ofta har gjort under årets Europaäventyr, men inte så här lågt. Vi hade stora problem i uppspelsfas när Fiorentina satte in sin förstapress.
Och utöver att vi hade stora problem på planen inträffade det smärre skandalscener från vår läktare. Fiorentinas lagkapten Cristiano Biraghi blev träffad av en ölmugg i huvudet och det började blöda rejält. Något rötägg, eller ska man säga några i och med att det var flera muggar som kastades in, valde att smutskasta hela West Hams supporterkultur och klubbens namn i stort genom att agera utan att tänka ens en gång på vad de gjorde. Såklart oerhört tråkigt och beklagligt, men minoriteten bestående av idioter talar inte för hela rummet. Övriga supportrar på plats skötte sig galant och genom TV-rutan var det West Hams sånger som hördes. Inte Fiorentinas.
Tillbaka till det sportsliga. I den andra halvleken hände något. West Ham hade släppt finalnerverna och gick ut och försökte mer offensivt. Vi vågade slå diagonala passningar mer, bryta försvarslinjer genom att pressa högre och spela ett allmänt mer ”riskfyllt” spel. Och det funkade. Efter att ha skapat några chanser tilldelades vi till slut en straff när bollen tog på lagkapten Biraghis arm. Benrahma, säker som han är, satte dit straffen och West Ham ledde.
Men Fiorentina skulle svara snabbt. Bonaventura kvitterade bara minuter senare och det såg länge ut att gå mot förlängning. Men så blev det inte. En viss Jarrod Bowen, som har en tung säsong i ryggen och inte varit den vi som varit med på hela hans resa känner igen honom som, satte i den 90:e minuten dit 2-1 för West Ham. Hur firandet såg ut minns jag inte. Det hela är en stor röra i mitt huvud.
Fiorentina lyckades inte svara och West Ham kunde titulera sig som mästare av Conference League 22/23 på det dramaturgiskt och bästa regisserade sättet man kan tänka sig.
Det här ska inte gå. Enligt all fotbollslogik och rimligt resonerande ska West Ham inte kunna vinna en Europatitel. Det är just därför som det här betyder så mycket för oss. Sådana här chanser växer inte på träd för klubbar som West Ham. Så när de väl kommer är det dags att ta dem. Och som vi tog den.
Det finns så oerhört många jag unnar det här. Jarrod Bowen, för att han haft en tuff säsong och för att han, oavsett form och framgång, alltid ger precis varenda liten energicell som den där kroppen har att erbjuda. Declan Rice, för att han alltid stått bakom den här klubben oavsett vad folk har velat få det till när det går tungt och för att han förtjänar att få vinna en titel med West Ham innan han försvinner. David Moyes för att han, även när det har stormat, har försökt och försökt lösa situationen och för att han genom sin så oerhört långa karriär aldrig fått vinna något. Nu har han det.
Ja, listan kan bli lång. Den här truppen innehåller inte spelare som tar titlar för givet. För West Ham är ingen klubb som tar sådant här för givet. Under min livstid har jag aldrig upplevt något liknande. Och för att jag fick vara med om det här, inte bara en final ute i Europa utan även att få vinna den med ett avgörande i 90:e minuten, känns surrealistiskt. Med tårfyllda ögon av lycka, lättnad och fullständig eufori säger jag från botten av mitt hjärta: Tack. Tack för att jag fick vara med om det här. Onsdagen den sjunde juni 2023 är en dag jag sent kommer glömma.
TV: Niva om West Hams efterlängtade titel
