Montreal - Tampa Bay3 - 6
West Ham 3 – 2 Manchester United: historiens sista seger
Tack West Ham. Tack Boleyn Ground. En era är över, en annan börjar. Men vilken match och tillställning vi bjöds på!
Det gick inte att skriva en matchrapport direkt efter matchen. Jag försökte, men det gick verkligen inte. Känslorna bubblade över. Det som hände i tisdags på Boleyn Ground var det bästa möjliga scenariot som kunde inträffa. Det var det mest värdiga avslut på en era som man kunnat tänka sig. Matchen hade allt – glädje, förtvivlan, hopp och en fantastisk klimax. Stämningen som rådde inne på arenan och området kring Upton Park var fenomenalt och jag kan inte annat göra än att avundas de som var där på plats och fick bevittna denna historiska händelse. I’m Forever Blowing Bubbles skanderade i hela östra London. Och inte nog med att detta var West Hams sista match någonsin på Boleyn Ground, detta var även en av säsongens kanske bästa och mest händelserika matcher överlag. Underhållande var ordet! Men det är så här det är att hålla på vårt kära West Ham; det är vanligt att man får uppleva en resa till Nirvana och sedan en resa ner i Dantes inferno under en och samma match. Det som hände igår var dock det mest förlösande jag har varit med om som West Ham-supporter. Att få avsluta Boleyns era med en sista vinst på hemmaplan, mot ett Manchester United som ligger före i ligan, i en match där poäng måste tas för att ha chans till Europaspel, inför en fullsatt arena och ett bokstavligt talat totalsmockat område även utanför arenan – det blir inte större än så. Och jag är så otroligt glad för fansen; alla de som har säsongskort, alla de som följer West Ham vart de än går och har gjort det i decennier, alla de supportrar som slaviskt följer laget på avstånd, alla som lever för och identifierar sig med West Ham, hela East End vars största stolthet är just West Ham United. Detta var mer än bara en fotbollsmatch. Detta var en match för allt som West Ham står för. För allt som West Ham har stått för. För allt som West Ham kommer att stå för.
Och själva matchen då – vilken uppvisning! Redan i de första minuterna small det på så pass att det var ett under att inga benpipor rykte. Mike Dean, domaren för bataljen, visade direkt att han tänkte tillåta mycket. Det kändes dock som att det var skrivet i stjärnorna att Manchester United skulle vända och vinna matchen efter att West Ham bränt sina tre solklara målchanser efter att man tagit ledningen via Sakho i den 10:e matchminuten. Jag tror ärligt talat att jag skulle ha gjort det bättre själv både vid Carroll och Payets brända lägen. Det var liksom inte ens förvånande när ManU tog ledningen med 1-2 i mitten av andra halvleken. Det var på något sätt väntat. Men när allt kändes som mörkast och inget funkade servade Payet en vacker maräng till Antonio som omarkerad kunde nicka in 2-2. Efter det kokade Boleyn Ground, vilken stämning! Och sen när Reid nickade in 3-2 målet med bara 10 minuter kvar att spela – det var ett under att arenan ens stod intakt! Det var som att hela arenan exploderade. Det lär ha varit en hel del fans som fick tinnitus efter matchen, men vad gjorde väl det?! West Ham vann den sista matchen någonsin på Boleyn Ground. Men om ManU hade vunnit detta vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Det hade varit så fruktansvärt ovärdigt att förlora denna match efter att ha tagit ledningen och sedan bränt några frilägen på det. Redan från startsignalen stormade West Ham-spelarna de Gea i ManU-målet. De första 20 minuterna var det egentligen bara ett lag på planen, sedan kom Manchester United in mer och mer i matchen. Men matchstatistiken talar ändå sitt tydliga språk: 20-3 i målchanser varav 6 på mål för West Ham och 3 på mål av ManU. The Hammers visade upp ett fantastiskt fartfyllt och underhållande spel där man skapade läge efter läge. Det kunde ha stått 3-0 eller 4-0 till West Ham redan efter första halvlek om man bara hade haft lite mer skärpa i avsluten.
När slutsignalen väl ljöd och resultattavlan visade 3-2 var det faktiskt med lättnad som jag andades ut. Jag hade inte klarat av att se West Ham tappa ledningen igen. Alla Hammers som såg matchen fick nog uppleva alla möjliga känslor. Vi fick ta ledningen, missa frilägen, ligga under, kvittera och slutligen vinna. Alla mål som gjordes, av båda lagen, kändes som att det var golden goal mål. Det var en sådan oerhört laddad match. En enorm eloge till West Ham-spelarna som klarade av pressen och kanaliserade känslorna rätt. Och Mark Noble. Vilken man! Vilken hjälte! Det sätt han leder laget och det klassiska brittiska sätt han spelar fotboll på är få förunnat. Han älskar verkligen klubben och fansen och han får lika mycket kärlek tillbaka. Nej, Noble är kanske inte världens bästa fotbollsspelare. Kanske inte ens Englands bästa. Eller ens Londons. Men han är en ledarfigur som dessvärre är en utdöende art. Det kommer därför bli tufft att se hur klubben handskas med situationen ifall vi nu ska bli en toppklubb i Europa. Blir han då petad? Låt oss istället hoppas att Noble har hunnit bli gammal och stigit åt sidan självmant innan det händer.
Boleyn Ground kommer att vara saknad. Vi lämnar det som har varit vårt hem i mer än 112 år. Så mycket historia. Så mycket kärlek. Så mycket hopp och förtvivlan, glädje och sorg, svett och tårar, som har upplevts på den här arenan. Tomkins, den spelare som har spelat längst i West Ham efter Noble, blev inbytt och fick stå på matchgräs en sista gång – fint gjort av vår manager att byta in honom. Reid, som också har varit en Hammer länge, fick göra det sista målet någonsin på planen. Slaven Bilic grät efter slutsignalen. Fansen grät. Även en del spelare grät. Det var emotionellt före, under och efter match. West Hams fans visade dock varför de är en av landets bästa supportrar. Den stämning och atmosfär som de lyckades skapa har i alla fall jag aldrig hört eller sett ett annat lag få till under mina år som fotbollssupporter. Detta är slutet på en era, en avtackning till ett kärt hem. Ett hem som har gett oss supportrar och resten av världen fantastiska minnen de senaste 112 åren. Uttrycket ”home is where the heart is” stämmer verkligen. Boleyn Ground kommer alltid vara West Hams och östra Londons hem, vad som än händer härnäst. Det var här allting en gång började. Det var på den här arenan som jag och många andra blev frälsta och blev West Ham-supportrar, som har följt laget i vått och torrt.
Ceremonin efter matchen var också ett vackert och viktigt avsked av arenan. Gamla spelare tackades, fans tackades, det visades känsloladdade videoklipp, raketer sköts, det var lasershow, det var livemusik, det var intervjuer. Det var nostalgiskt samtidigt som det var sorgligt. Det var vemod blandat med förtjusning som man följde avtackningen. Diskussionen om den kommande flytten kommer dock att eka i flera år framåt. Är det bra eller dåligt att vi byter arena? Högst oklart. Det är svårt att ha kakan kvar samtidigt som man vill äta den. Fansen har de senare åren krävt förbättring i spelet och i tabellen. Hade det varit möjligt att bli en europeisk toppklubb om vi hade stannat kvar på Boleyn Ground? Svårt att säga. En flytt till OS-arenan innebär större ekonomisk kraft vilket (förhoppningsvis) innebär inköp av bättre spelare. Cirka 52000 säsongsbiljetter är redan sålda – detta visar att det finns en enorm efterfrågan på biljetterna. Boleyn Ground är en arena som jag gärna hade stannat kvar på, men det känns ändå spännande med vart West Ham är på väg. Låt oss bara hoppas att vi inte blir ett ”plastigt” lag som om några år saknar själ. Jag hoppas för allt i världen att de ser till att smälla upp lite fruktstånd i området på matchdagarna och att det finns någon restaurang som kan servera sån där vidrig ål. Det är sådant som skapar stämning. Jag hoppas även att vi kan lyckas återskapa, eller ännu hellre, skapa en ännu fetare atmosfär och tryck inne på den nya arenan. 60000 personer kan nog tillsammans skrika ganska högst.
Mina vänner – bröder och systrar – det är matcher och kvällar som denna sista match på Boleyn Ground som gör alla förluster, alla frustration, alla sönderslagna tv-bord, alla toalettbesök värt namnet. Jag går utan tvekan igenom allt som har upplevt i West Ham-tröjan igen för en kväll och match som denna. Det betyder så oerhört mycket för laget, klubben och fansen – för alla som vecka in och vecka ut har gått på matcherna och följt laget, för alla som har slitits mellan hopp och förtvivlan, för alla som har vallfärdat till matcherna. Säsong efter säsong. Detta är slutet på en era, en fantastiskt härlig era. Och vi fick avluta eran med stil. Nu står dock en nya era för dörren. Förhoppningsvis med ytterligare 112 år av stolthet. Med nya legender. Med bubblor som flyger högt i skyn. We are West Ham, united we stand.
COYI!!
