West Ham - AA Gent4 - 1
West Ham till semi efter islossning
Efter en något darrig, men intensiv, första halvlek tog det rejäl fart i andra och efter tre mål på åtta minuter var matchen avgjord och semifinalplatsen säkrad!
West Ham kom till start med en riktigt stark elva, vilket var ett tydligt tecken på att både Moyes och laget verkligen ville gå för det här. Inledningen var också betydligt piggare än i första mötet, även om de riktigt heta målchanserna uteblev.
Gent stack upp mellan varven och efter 26 minuter var det också gästerna som öppnade målskyttet. Detta efter att Paqueta tappat boll och våra backar blev bolltittande. Dessutom var det ett väldigt turligt mål då det var ett misslyckat avslut som blev en perfekt passning till Cuypers som kunde göra 0-1.
Vi var nog många som fick hjärtat i halsgropen och mörka tankar om att det kanske inte var vår dag, men laget trummade på och efter 37 minuter slog Bowen in en frispark i straffområdet som Antonio satte pannan på och 1-1 var ett faktum. Otroligt skönt med kvittering före paus och rättvist sett till matchbilden.
Likväl satt jag och våndades under pausvilan, det kändes att det var första gången under turneringen som vi inte bara kunde städa av ett lag och mörka tankar gick igenom mitt huvud om att vi kanske inte skulle klara att utstå provet. Den oron skulle med eftertryck visa sig obefogad.
I andra halvlek rivstartade West Ham och nu hängde inte Gent med, först träffade Soucek ribban och 10 minuter in i halvleken stoppade en försvarare bollen med handen och via VAR tilldelades vi en straff, en straff som Paqueta förvaltade och det så fick vi det så förlösande 2-1-målet.
För att stanna upp lite så måste jag kritisera två aktioner i samband med straffen:
1. Antonios agerande. När han såg att bollen tog på handen gestikulerade han för straff trots att bollen kom mot emot honom och att han fick ett jätteläge. Nu fick han visserligen iväg ett avslut i stolpen och situationen är obetydlig eftersom vi fick straff, men jag vill att det ska sitta i spelarnas ryggmärg att spela tills domaren blåser.
2. Paquetas straff. Han gjorde mål och det såg kallt och säkert ut, men att stanna upp så där och trippa mot bollen ger mig rynkor i förtid. Jag skulle inte ha något emot en regel att straffsparkar måste slås inom tre sekunder från det att domaren blåser.
För att gå vidare till allt det positiva så var West Ham därefter det vinnande laget. Det tog bara några minuter så hade Rice stått för en lysande prestation och gjort 3-1.
Ytterligare fem minuter senare satte Antonio 4-1 och det blev en väldigt bekväm resa sista 25-30 minuterna av matchen.
Det var ren och skär njutning att se matchen i andra halvlek, det var som att laget började spela avslappnat på instinkt och kände hur bra de egentligen kan vara. Det var det här West Ham som vi saknat under hela säsongen. Kanske lossnar det nu, det är åtminstone min förhoppning!
På söndag väntar en viktig seriematch mot Bournemouth och vad Europa Conference League beträffar så får vi andas till den 11 maj då AZ Alkmaar kommer på besök för första semifinal-mötet. Det är fantastiskt hur trevligt det är med Europaspel under våren!
I’m Forever Blowing Bubbles!
