West Ham United FC- Everton FC 1-2: Same old song
Trots att hemmalaget tog ledningen lyckades man återigen kasta bort tre poäng efter att Everton fullbordat vändningen i matchens sista minut.
Det börjar bli tradition att släppa in mål på tilläggstid. Åtminstone har det sett ut så ett flertal gånger denna säsong. Faktum är att West Ham är det lag som tappat i särklass flest poäng i matchens slutminuter. Tolv poäng har man tappat under matchens fem sista minuter denna säsong. Att det händer en eller två gånger på en säsong är väl inget konstigt men nu känns det faktiskt som att detta bottnar sig i något mer psykologiskt. Sällan har väl ett lag varit så fantastiska fram till jul och sedan bara vunnit tre av totalt 20 matcher.
Matchen
Även om Everton inledde matchen bäst av de två lagen kunde West Ham trots allt äta sig in i matchen successivt och efter en kvarts spel hade man tagit över. Två tidiga straffsituationer där den senare mycket väl kunde inneburit straff för West Ham uppstod också innan klockan tickat upp till femton. Att domaren mycket väl kunde blåst straff för West Ham är kanske något av ett understatement, faktum är att det egentligen inte kan bli mer straff än när Coleman näst intill fångar bollen med handen efter Cresswells inlägg. Även om West Ham tog över spelet mer och mer lyste de där klara målchanserna med sin frånvaro, det var i ärlighetens namn inte många klara chanser åt något av hållen i första halvlek. West Ham började andra halvlek på samma sätt som man slutade den första, man dominerade inte på något sätt matchen men man kändes lite skarpare än bortalaget. En dryg kvart in i den andra halvleken var det så dags för matchens första mål. Efter ett fint samspel mellan Song och Kouyate kunde man få fram bollen till Downing. Downing gjorde inga misstag utan med bollen tätt intill fötterna dansade han förbi sin försvarare och placerade in bollen utom räckhåll för Howard, 1-0 till hemmalaget. Bara några minuter efter första målet skulle kvitteringen dock komma, efter otroligt slarv från Noble letar sig bollen in till Leon Osman. Den kortvuxne engelsmannen gör inga misstag utan kan på ett mycket fint sätt få in bollen bakom Adrian i West Ham-målet, 1-1. Många av oss kände nog vartåt detta lutade efter kvitteringen och visst skulle vi få rätt även denna gång. Det skapades inte speciellt mycket efter kvitteringen men så i matchens absolut sista minut kan Aiden McGeady hitta Lukaku framför mål och Lukaku gör precis som han brukar när han möter West Ham, 2-1 till Everton och det kändes i detta läge oklart om man skulle skratta eller gråta.
Även om insatsen inte alls på något sätt var dålig så känns det som att det där sista lilla extra saknas. Om spelarna är nöjda och har packat ihop för säsongen eller om det är något annat vet jag inte men det finns helt enkelt ingen glöd där längre. Måste också ge en del ris till Enner Valencia som efter jul varit helt bedrövlig även om han gång efter annan spelas i fel position.
Dagens ros är väl i ärlighetens namn svårt att dela ut men jag ger den till Carlton Cole för gammal och trogen tjänst. Det är med största sannolikhet sista gången vi ser Carlton Cole på Upton Park, åtminstone i en West Ham tröja. Carlton Cole må visserligen inte varit den bästa man sett i West Ham men han gav alltid allt och var en fantastisk ambassadör för klubben.
För tillfället känns det tveksamt om jag ens orkar se säsongens sista match mot Newcastle nästa helg men tro fan att jag kommer sitta där nästa helg med, för det är precis vad det handlar om. Att vara West Ham-supporter kommer troligtvis aldrig leda till att fira de största och finaste titlarna men det finns så mycket annat som spelar roll. Mitt hjärta har valt detta lag och mitt hjärta har aldrig fel oavsett vad min hjärna tycker om det.
Up the Hammers!
