West Ham kom till spel med Dimitri Payet från start för första gången samt nyblivne engelska landslagsmannen Michail Antonio på en ytterposition istället för en högerbacksposition. Efter 40minuter läste jag på Twitter om ”The Michail Antonio Olympic Stadium” och lovorden om Dimitri Payet haglade från alla håll och kanter. Då hade först Payet slagit en perfekt hörna som Antonio nådde högst på och på sitt karaktäristiska sätt dundrade in bollen med huvudet. Ett numera ganska vanligt West Ham mål, Payet skickar in bollen med fart och precision, Antonio vinner nickduellen och nickar in den. Andra målet är redan nu en kandidat till årets mål. Payet bryter in från kanten, vänder och vrider med en försvarare och slår sedan ett rabona! inlägg som Antonio helt fritt enkelt kan nicka in i mål. Ett drömmål och 2-0 på resultattavlan och allt är frid och fröjd.

Men säg den glädje som varar. I den 40minuten bestämde sig Ighalo för att sparka igång sin säsong och satte sitt första mål för säsongen. 2-2 målet skulle inte dröja länge och efter ett gigantisk kommunikations misstag mellan Collins och Adrian kunde Deeney skickligt lobba in 2-2. I den andra halvleken fortsatte Hammers försvara att agera som yra höns och Watford kunde tämligen enkelt göra både sitt tredje och fjärde mål i matchen. Det kunde ha blivit ytterligare något mål då West Hams försvar var helt bedrövligt och Adrian hade inte heller han sin bästa match i karriären.
West Ham la merparten av sin transferbudget den här sommaren på att värva in offensiva spelare. Zaza (om/när han köps loss) och Ayew innebar båda två nytt klubbrekord i övergångssummor. Utöver de två herrarna så hämtades Töre, Feghouli och Calleri in, samt så köpte man loss Lanzini och värvade in två unga anfallstalanger. Till försvaret hämtades knappt någonting in, utan istället så sålde man en av klubbens bästa försvarsspelare i James Tomkins och det var inte förens Aaron Cresswell gick sönder och det till slut blev uppenbart även för Bilic att Antonio inte är någon högerback som Arbeloa och Masuaku värvades in. Så här i efterhand kan den här strategin visa sig lite märklig, då det inte var antalet gjorda mål framåt som gjorde att vi inte kunde knipa en topp fyra placering förra året utan antalet insläppta mål bakåt. Nu behövdes det hämtas in en central anfallare, det var uppenbart, men att hämta in tre yttermittfältare när man redan sitter på ett av ligans bästa trio i Lanzini-Payet-Antonio känns en aning knepigt även om bredden bakom behövde förstärkas.

Nu återstår fortfarande mycket av säsongen och det är alldeles för tidigt att såga agerandet under transferfönstret eller klaga på Slaven Bilic allt för mycket. Jag tänker inte gå in på problemen (och de regelrätta slagsmål) som omgärdat flytten till London Olympic Stadium och problematiken med att det inte finns några officiella ståplatssektioner i England allt för mycket. Faktum kvarstår dock, för klubbens bästa så behövs det lite positiva nyheter och framförallt tre poängare i bagaget och det snarast om inte den här säsongen ska utvecklas till en komplett mardröm för både fans, tränare och ägare.