Paul Jewell föll på eget grepp.
Tottenham vann tråkig match. Två likartade lag tog ut varandra.
Efter matchen i eftermiddags kändes det som om Wigan visade att man hör hemma i lägre serier igen och Tottenham visade vad många hade talat om för oss Wiganfans inför säsongen: ”I Premier League spelar man långsam fotboll”.
R I P George Best.
Inför matchen höll man en tyst minut för den store nordirländske spelaren George Best. Värt att notera är att hans sista match på engelsk mark var mot just Wigan när han spelade i Bournemouth.
Pollitt i målet.
I ”Inför matchen” efterlyste jag förändringar i Wigans laguppställning och Paul Jewell gjorde precis som jag önskade, men han bytte bort John Filan mot Mike Pollitt i målet. Ute på planen var med Francis med på mittfältet precis som vanligt.
Första halvlek.
Matchen hann knappt börja förrän man såg Martin Jols intentioner. Bollen naglade sig fast på Tottenhams planhalva. Tottenham litade på sitt försvar och Martin Jol var ute efter en mållös match när han placerade laget på defensiven. Wigan å sin sida trummade på som vanligt, men man satte aldrig tryck på Tottenhams bollhållare. Att släppa Tottenhams mittfält fritt var en dyr taktik. Det dröjde inte mer än 7 minuter förrän en chansboll från Tainio flög ner mot Wigans försvar. Det studsade förbi DeZeeuw lite olyckligt på den dåliga planen och vips var Keane helt fri med Pollitt och kunde göra 0-1 i tom bur.
Om man kallar det försvarstavla eller otur är oväsentligt, nu ledde gästerna med ett mål och Tottenham kunde fortsätta sin taktik med lågt försvarsspel och kontringar; man spelade ungefär som Wigan brukar göra. Under resten av första halvlek hände inte mycket, Wigan var taffliga och Tottenham stod upp hur lätt som helst.
Andra halvlek.
Andra halvlek var bara 30 sekunder gammal när Wigan visade att man hade kavlat upp skjortärmarna. Det höll i ungefär en minut så var matchen tillbaka i gammal sedvanlig Premier League-lunk. Tottenham tar tag i spelet, men man förivrar sig aldrig. Tottenham har goda kvaliteer i laget och man kunde hålla bollen borta lika enkelt som i första halvlek.
I detta läget önskade man sig långt bort, ja ända till div 3 ungefär….. eller en cupmatch mot Vauxhall Motors …. eller en uppvisningsmatch mot Charltons damjuniorer. För få hemmaspelare visade riktig tåga för att verkligen vilja VINNA matchen.
Mitt i allt elände drar jag mig till minnes alla matchrapporter från motståndarna när Wigan vunnit. Detta är ett sammandrag av motståndarrapporterna från Bolton, WBA, Portsmouth, Newcastle, Sunderland, Fulham, Aston Villa och Everton. Nu förstår jag ungefär hur ni kände er efter förlusten.
Tack och lov visade PJ lite kurage i 66:e minuten när han äntligen tog av Francis från planen och ersatte med Connolly. Med honom i laget blev det lite mer tryck mot Robertson i Tottenhams mål. Robertson fick inte visa hur duktig han är, men Wigan började springa lite mer för att åtminstone försöka hitta ett bra avslut.
När en kvart återstår tappar Bullard bollen mitt i en Wiganpress och och Tottenham slog en ny långboll över halva planen som öppnade upp för Davids. Han lurade hela Wigans försvar och satte bollen mycket snyggt i Pollitts borte hörn. Vackert Edgar, där visade du klass.
I slutet kommer Jason Roberts från höger och slår en cross genom Tottenhams straffområde. Robertson får händerna på den, men den studsar på fingertopparna rakt på Lee McCullogh som fastställer slutresultatet 1-2. I det stora hela var detta ingen match som får den stora publiken att tända till inför engelsk fotboll. Lagen spelar så likartat att det är otroligt att det blir mål överhuvudtaget. Tottenhams båda mål kom till på kontringar och Wigans tack vare en fingerstuds. Det är ingen större överraskning om det blir 0-0 på White Hart Lane den 25 februari.
Bra i Wigan var ytterbackarna Pascal Chimbonda och Leighton Baines. I Tottenham lade jag främst märke till Pyo-Lee.
Lite fakta: (Wigan först)
Skott 11-7
Skott på 3-5
Hörnor 6-5
Bollinnehav 54-46
: )
