Ny intervju med Adde.
Det tog tid för Andreas Johansson att acklimatisera sig i England, men hans målskörd i Premier League ger honom credit hos manager och krävande fans.
Om man vill ha vänner och imponera på omgivningen i Wigan så är det absolut bästa sättet att göra mål på Bolton. När Adde nickade in kvitteringen bakom Jääskeläinen var det Wigans första derbypoäng mot Bolton på 14 år. Om Adde var sedd över axeln tidigare så var detta ögonblicket då Wigans fans vaknade till och plötsligt ändrade åsikter om honom.
Hur känns livet i Premier League?
Jag gillar det och jag är riktigt nöjd över att ha nätat i ligan. Det var frustrerande att inte ta hem alla pinnarna i Blackburn för vi var värda att vinna, men så är det i fotboll. Managern plockar ut laget och som professionell fotbollsspelare gör jag alltid mitt bästa för laget och försöker vara redo för spel. Att komma till England var min dröm och jag gör allt jag kan för att det skall fungera.
Jag tror fortfarande att vi kan ta oss till Europa men det kommer att bli tufft. Först måste vi lära oss att vinna på hemmaplan, sen får vi se. Hemmaformen borde vara bättre men vi tror på oss själva så allt är möjligt. Människorna i Wigan har varit vänliga, jag har alltid känt mig välkommen och banden mellan spelarna är starka. Även när jag befann mig långt, långt från en A-lagsplats så kände jag en varm gemenskap. Vi har en alldeles speciell laganda här i Wigan.
Addes Sisyfosarbete.
Jo, jag medger att det var svårt här de första månaderna. Allsvenskan var avslutad några veckor innan jag skrev på för Wigan så konditionen var inte den bästa. Intensiteten och farten i det engelska spelet överraskade mig. Jag trodde att jag skulle vara i form efter ett par veckor och snabbt vara med i truppen. Det tog mig månader innan jag kände att jag var uppe på rätt nivå, och då spelade vi bara i Championship, det skulle bli värre i Premier. Det kändes frustrerande, men jag hade ingen tanke på att sticka vidare. Jag är inte den typen av människa.
Ibland undrar jag vad som hade hänt om jag hade hållt huvudet kallare i öppningsmatchen mot Chelsea. Jag hade precis kommit in på planen, det var första matchen i Premier League och jag fick en möjlighet alldeles för tidigt och sköt bollen upp på läktaren. Om det hade varit idag tror jag att jag hade varit kallare, hållt bollen på marken och inte bli gripen av panik. Men det hör till spelet, marginalerna är små. Om jag hade blivit matchhjälte mot Chelsea skulle det förmodligen sett annorlunda ut för mig idag. När jag äntligen gjorde mål i Ligacupen mot Watford kände jag att självförtroendet började komma tillbaka. När jag fick en chans igen i Premier League och gjorde mål igen kände jag att jag äntligen börjar visa vad jag går för.
England var en riktig utmaning. När du bor på hotell och inte känner en kotte är det tufft. Det tog mig några veckor att komma ihåg namnen på spelarna. Jag understryker att alla i klubben, speciellt Paul Jewell, var vänliga och tillmötesgående under den första tiden här. Kanhända att de såg att jag gjorde mitt bästa för klubben och att de därför var så behjärtansvärda mot mig hela tiden.
Wigan eller Rosenborg? Tacka Niklas Alexandersson för svaret.
Jag hade att välja mellan två klubbar, Wigan och Rosenborg i Norge. Trots suget att få spela i UEFA-cupen och Champions League så vägde vågskålen över att få spela i England. Engelsk fotboll är stort i Sverige och som liten grabb var mitt favoritlag Liverpool. Troligen blev det så för att där spelade Glenn Hysén. I skolan lär vi oss engelska från barnsben och det är en extra krydda att Sven-Göran Eriksson är Englands manager. Jag har alltid känt att det är dit jag vill att min karriär tar mig.
Jag var tvungen att titta på kartan för att ta reda på var staden låg för jag hade aldrig hört talas om den tidigare. Sedan gjorde jag lite efterforskningar på laget, managern och ordföranden. Det visade sig att Wigan var det bästa valet. Min vän Niklas Alexandersson, som spelade i England främst för Everton och Sheffield Wednesday och som jag tror var nära att flytta hit själv, rekommenderade klubben och berättade dess historia och vart klubben var på väg. När jag kom hit, mötte alla, såg arenan och träningsområdet kände jag att det var rätt utmaning. Jag har aldrig ångrat mitt val.
Adde om Svenska landslaget.
Jag har representerat Sverige på alla nivåer. Att spela för landslaget är den största äran för en spelare. Jag förstår att jag kommer inte att få fler chanser förrän jag spelar reguljärt i A-laget, jag har hört ett eller två rykten om landslagsspel sedan jag började göra mål, men det är inte det jag har i tankarna just nu. Jag vill behålla fokus på Wigan och försöka ta en ordinarie A-lagsplats. Om jag blir uttagen till landslagsspel – skoj. Annars kommer jag att titta på VM på TV som alla andra.
Uppväxten i Mellerud.
Jag växte upp i den lilla orten Mellerud i västra Sverige. Melleruds IF var min första klubb. Pappa Roy var var coach laget och han pushade mig hårdare, förmodligen för att han förväntade sig mer av mig än mina kamrater. Men det gjorde mig gott och genom hela min karriär har han stöttat mig. Han spelade själv i Mellerud och jag står i stor tacksamhetsskuld till honom. När jag var 15 fick jag göra A-lagsdebut vilket hjälpte mig i min utveckling. Klubben spelade i div 2 och det var en stor utmaning för en kille i min ålder.
Degerfors, AIK och Djurgården.
Redan vid 17 års ålder fick jag chansen att spela för Degerfors i Allsvenskan. Det var spännande att spela mot de stora klubbarna som IFK Göteborg och Malmö FF t ex.
AIK var regerande svenska mästare när jag kom dit. Det pirrade lite extra att komma till en så stor klubb. Coachen var ingen mindre än engelsmannen Stuart Baxter. Vi kvalificerade oss till Champions League. Vi hamnade i samma grupp som Barcelona, Arsenal, Fiorentina och AEK Aten. (Var AEK verkligen med i gruppen – någon som minns?). Min speltid uppgick bara till 10 minuter i Florens, men det var en riktigt nyttig erfarenhet. Mitt första mål i AIK var mot Örebro, men det var svårt att slå igenom och jag stannade bara där i en säsong.
Jag flyttade till Djurgården och nu kunde min karriär ta fart igen. Jag fick ta plats precis bakom anfallsduon. Tiden i DIF var utvecklande och bra. Vi spelade i Superettan under mitt första år. Vi gick upp i Allsvenskan, vann sedan serien och även Svenska Cupen två gånger. Organisationen i Djurgården var lite märklig med två managers, Zoran Lukic och Sören Åkeby. Hursomhelst så fortsatte jag att göra mål från min mittfältsposition och det öppnade för spel i landslaget. Efter att ha vunnit allt som gick att vinna på hemmaplan så kände jag att jag ville fortsätta min karriär någon annanstans. Jag är glad att jag har gjort det rätta valet och jag hoppas att Wigans fans håller med mig.
Fotnot:
Fritt översatt från Wigan Latics officiella hemsida.
Lez
: )
