EXKLUSIVT: SvenskaFans möter Roberto Martinez: Ett år med toppar och dalar
I dag fortsätter artikelserien inför Premier League-säsongen 2010/11 där vi går igenom Wigan. Denna gång får ni läsa om vad tränaren Roberto Martinez tyckte om förra säsongen. Spanjoren var trots en del motgångar mycket nöjd med utvecklingen. – Vi har mognat väldigt mycket efter förra säsongen, säger Roberto Martinez till SvenskaFans.com.
Nästa säsong är bara tolv dagar bort. Ändå ska jag nu lite kort ta er igenom den föregående. Låt oss ta en tillbakablick – och skärskåda säsongen 2009/10.
Steve Bruce hade lämnat Wigan för Sunderland. Han sökte antagligen utmaningen i en större klubb – och såg möjligheterna att ta denna längre än vad Wigan förmådde.
Bruce var vid det här laget hyllad som Wiganmanager och hade tidvis åtnjutit fina resultat med klubben, under den tid då namn som Wilson Palacios, Luis Antonio Valencia och Emile Heskey huserade i klubben.
Hans flykt skulle innebära en revolution. Något som faktiskt så sent som för ett par dagar sedan, i samband med artikeln som behandlade Ronnie Stams övergång, på Wigans hemsida, kallades ”Roberto Revolution”.
Redan tidigt nämndes Roberto Martinez i spekulationerna kring kommande manager i klubben. Ett spännande namn som hade tagit Swansea upp i seriesystemet, från League One till toppen av Championship.
En tränare som stod för en helt annan stil än sin föregångare.
– Jag var väldigt, väldigt nöjd (med förra säsongen) eftersom det var stora förändringar i staben, bland spelarna, i sättet att spela, i sättet vi ville försöka vinna fotbollsmatcher på, förklarar Roberto Martinez för SvenskaFans.com när jag får en pratstund med honom efter en av Wigans träningar under lägret i Östersund.
Roberto kom alltså till klubben, med förhoppningen att helt förändra klubbens stil. Bort med det hårda, raka engelska. In med det mjuka, vackra spanska.
Han plockade in några favoriter från tiden i Swansea – Barcelonapräglade mittfältaren Jordi Goméz (bilden) och Jason Scotland hade båda öst in mål och stått för offensiven i Martinez tidigare lag – samtidigt som Mohamed Diame och Antonio Amaya hämtades från fosterlandet Spanien.
De många förändringarna gjorde den första säsongen till något av en berg- och dalbana. Toppar som segrarna mot ”Big Four”-trion Arsenal, Chelsea och Liverpool ställdes emot storförlusterna mot Manchester United (2*0–5), Tottenham (1–9) och Chelsea (0–8) i epilogen.
Helt naturligt, om du frågar Martinez.
– Det har att göra med åldern i vår grupp – vi är ganska unga i det avseendet. Då kommer du att ha den där ojämnheten.
De stora förlusterna skulle man kunna tänka sig tär på en människa – i detta fall kanske till och med leda till att man entledigas från sitt uppdrag – men Roberto Martinez tar det med ro.
– Du förlorar bara en fotbollsmatch. Det är hur du reagerar, hur du studsar tillbaka och hur du lär dig från det som betyder något och vi har gjort det väldigt, väldigt bra.
– Vi kommer inte att dömas för hur vi förlorar, utan för hur vi kommer att vinna.
Säsongen inleddes annars lysande för Latics del. 2–0 borta mot Aston Villa var en styrkedemonstration och något som tydde på en riktigt spännande säsong. Vi minns Hugos (Rodallega) fantastiska halvvolleymål och faktiskt Jason Koumas som spelade – och gjorde det riktigt bra (och mål)!
Det är ju en historia i sig.
Därpå följde tre förluster, och av storförlusterna måste den hemma mot Manchester United ha varit allra konstigast.
0–0 i halvtid, i en match där Latics hängde med på ett fint sätt. Några snabba mål i andra av United – och 5–0 var snart ett faktum. Något nedslående, om jag får säga mitt.
Vi lyckades aldrig under året få se ett jämnt Latics – knappt ens i enstaka matcher, som ofta var bra i en halvlek – men bjöds samtidigt på en hel del härliga stunder och mycket känslor – vilket ju är fotbollens grundpelare.
Som ni ser är dock Roberto Martinez som alltid positiv och ser på året som en mycket god erfarenhet.
Givetvis helt sant.
– Jag var väldigt, väldigt nöjd med attityden, förståelsen och stödet från supportrarna och vi har mognat väldigt mycket efter det vi erfor under förra säsongen. Vi upplevde fantastiska tider när vi för första gången någonsin slog någon ur topp fyra och vi drog på oss stora förluster vilket visade att vi höll på att lära oss – vi har som sagt ett väldigt ungt lag. Överlag var säsongen väldigt, väldigt förnöjande. Vi uppnådde de bästa resultaten någonsin i vår fotbollsklubb och vi hade många, många förluster som vi kommer att lära oss från och fortsätta utvecklas.
Vilket är ditt bästa minne, då?
– Det bästa minnet måste vara när vi nådde vårt mål om att spela i Premiership eftersom det ju var vårt mål och vi uppnådde det genom att slå Arsenal hemma. Det var ett väldigt fint sätt att slå ett lag som Arsenal och att kunna uppnå vårt mål var ett väldigt, väldigt tillfredsställande ögonblick.
Tyvärr missade jag den matchen…
– Åh nej, säg inte så! utbrister Roberto varefter vi lämnar den gångna säsongen därhän.
Och gör detsamma med den här artikelserien. Mer får ni läsa nästa gång, redan i morgon.
Då tar vi oss igenom lite fotbollshistoria och Roberto Martinez som tränare och spelare.
Till dess: Come on you Latics!
