Berättelsen om Dave Whelan: Del 1
I den första av de tre delarna om Dave Whelans liv beskrivs hur en spelares karriär fick ett alltför tidigt, tillika fasansfullt slut.
Den sjunde maj 1960 spelades det FA-cupfinal mellan Blackburn Rovers och Wolverhampton Wanderers på Wembley. Det är en match som slutar med en 3-0 seger för Wolves i en final som har beskrivits som en av de mest apatiska tillställningarna i turneringens historia. En match som borde vara bortglömd när en fotbollshistoriker backar banden.
För den då 23-årige Dave Whelan utgör dock finalen karriärens klimax. Den unge ytterbacken är 77 matcher in i sin gärning för Blackburn Rovers och han vet att hela fotbollsengland blickar mot nordvästra London denna eftermiddag.
- Han var en riktig tuffing. Jag hade inte velat spela mot honom eftersom han gav 110 procent varje match, sade dåvarande lagkamraten och Blackburnlegenden Bryan Douglas om Dave Whelan. Whelan gavs smeknamnet ”Crunch” Whelan av Roversfansen; en hommage till ytterbackens hårda spelstil.
Matchen den sjunde maj var inget undantag. I matchens 43:e minut kastade sig ”Crunch” in i en duell med Wolves ytter Norman Deeley. Det var en sekvens som på ett tydligt sätt skulle påverka Whelans fortsatta spelarkarriär men också hans perspektiv på livet.
- Jag kände direkt att något var fel, att benet var brutet. Jag kom in med full fart – det är helt omöjligt att stanna då, berättade Whelan efter incidenten. Han fick avbryta matchen och bars omedelbart ut på bår. Eftersom byten inte var tillåtna på denna tid fick Blackburn således spela resten av matchen med en man mindre. Något som förutom egen bedrövelse över skadan, även gav Whelan skuldkänslor då Wolverhampton gick segrande ur matchen med 3-0. Deeley, banemannen för Whelans spelarkarriär, stod för två mål.
Han fördes omedelbart till närmsta sjukhus med ambulans. Whelans första minne från sjukhuset är att han öppnar ögonen och ser en kirurg leda hans sjukhussäng genom de sterila korridorerna.
- Hur gick det i matchen? frågade Whelan direkt. Det första som dök upp i 23-åringens sinne var inte någon fråga om benbrottet eller den stundande operationen. Han ville veta hur det hade gått för hans Blackburn.
- Ni förlorade, svarade läkaren kort. En tjänstgörande kirurg på ett hektiskt sjukhus, med ena örat mot eftermiddagens radiosändning från FA-cupfinalen.
Whelan började gråta. Kanske påverkade smärtan från benbrottet tårkanalerna, men det var finalförlusten mot Wolverhampton som spökade mest. Benbrott är även idag något som kan påverka karriärer på ett ytterst negativt sätt men på Whelans tid kunde det vara rena dödsstöten. Vägen tillbaka till fotbollsplanen kändes nästan omöjlig när han låg där på sjukhussängen.
Men Whelans önskan om att lyckas återvända var enorm. Övertygad av lagkamraten Douglas, tillika engelsk landslagsspelare under denna tid, att Whelan hade varit nära landslagsspel innan skadan blev comeback-viljan nästan desperat.
Han skulle också få chansen att spela fotboll igen. Efter en då ny och radikal behandling blev comebacken ett faktum 18 månader efter skadan. Ytterligare sex månader senare gjorde Whelan sin första match. Men något var inte som det skulle. Den förvisso lyckade behandlingen hade gjort att Whelans ena ben var någon centimeter kortare än det andra.
- I mitt eget huvud visste jag att egentligen inte var redo. Jag hade förlorat min uthållighet och styrka och det är väldigt svårt att få tillbaks. I en reservlagsmatch för Blackburn skulle olyckan vara framme igen. Whelan bröt benet på exakt samma ställe och bedrövelsen var total.
Whelan lyckades faktiskt ta sig tillbaka till fotbollen en sista gång. Han erbjöds ett kontrakt av Crewe Alexandra i dåvarande fjärdedivisionen. I Crewe avverkades 115 matcher men Whelan var en skugga av sitt forna jag. Ännu mer nu än tidigare. Han visste själv att han var slut som fotbollsspelare och som 30-åring lade Whelan skorna på hyllan för gott.
Ett nytt kapitel i Dave Whelans liv inleddes därefter vilket nästa del kommer behandla.
