Det är farligt att flyga
Tränaren som ingöt hopp och tro om en återkomst till Premier League har efter usla resultat fått sparken. Här är en krönika om dåtid, nutid men inte om framtid. Det är för riskabelt.
I fredags fick Uwe Rösler från foten från Wigan. Tysken tillträdde till jobbet i december ifjol efter att Owen Coyle misslyckats kapitalt med sitt arbete. Rösler kom in med entusiasm, energi och mod vilket fick Wigan att klättra i tabellen och, givet utgångsläget, sensationellt nog nå playoff. Dessutom tog han återigen Wigan till Wembley och FA-cupsemifinal där Arsenal efter en straffläggning blev för svåra. Det var ett oproblematiskt halvår som lovade gott inför framtiden. Även om säsongen slutade i besvikelse efter playofförlusten mot QPR kan ingen ha summerat den nye tränarens tid i klubben som något annat än positiv. Tänka sig vad denna mirakelman Rösler skulle kunna åstadkomma med en försäsong med laget och möjlighet att värva spelare efter egen smak.
Ja tänka sig hur fullständigt åt helvete det skulle gå. Wigan parkerar på 22:a plats för tillfället och ligger därmed under nedflyttningsstrecket. Det går i moll ute i Greater Manchester och det har det gjort under hela säsongen. Det har varit misär rakt igenom utan hopp om en bättre morgondag. Wigans ”formtopp” hittills var när man lyckades vinna två matcher i rad, på hemmaplan mot Blackpool och Birmingham.
De enda två lag som lyckats placera sig bakom Wigan i tabellen.
Wigans tredje seger kom för ett par veckor sedan när man besegrade serieledande Derby på bortaplan.
Nu så! Nu vänder det! Inte det, nej.
Segern mot Derby följdes upp av en absurd match mot Fulham där Wigan tappade vinsten i slutminuterna och därefter har ytterligare två förluster knuffat in sig i resultatraden. Sen var Rösler out.
Undertecknad gjorde sig under våren skyldig till flera entusiastiska texter rörande Uwe Röslers storhet. Det såg ju så bra ut. Givetvis känner man sig dum såhär i efterhand när man tänker tillbaks på den naiva optimism som puttrade inom en då.
Men det är väl så vi supportrar fungerar? Vi flyger högt men vi faller också tungt.
Wigans Chief Executive Jonathan Jackson uttalade sig häromdagen och förklarade att ingen framgång har gjorts i jakten på en ny tränare. Oavsett vem det blir tänker jag denna gång inte entusiasmeras av dennes namn och tidigare erfarenheter. Jag ska sitta lugnt i båten nu.
Visst, det är härligt att flyga. Men flygandet föranleder ett tungt fall. Det blir någon slags småmärklig sadomasochism.
Rösler? Önskar honom annars all lycka i framtiden. Det är ytterst kompetent tränare som tidigare gjort ett mycket bra jobb i Brentford. Ett jobb som förvaltats av Mark Warburton som tagit Brentford till en sjätteplats i Championship. Tolv poäng före Wigan.
På lördag nästa vecka är det match igen efter landslagsuppehållet. Ett landslagsuppehåll där flera Wiganspelare har gjort insatser för sina länder. William Kvist för Danmark, James McClean för Irland, Shaun Maloney för sitt Skottland. Maloney som avgjorde matchen mot Irland med en delikat smekning in i målvaktens vänstra hörn. När man ser Wiganspelare göra bra matcher för sina landslag på en nivå som är högre än Championship, rullar tankarna omärkligt iväg. Tänk om de gör så här för Wigan också, tänker jag.
Och så flyger jag för någon sekund igen.
