En hyllning till Uwe Rösler
Igår valde jag att skriva en hyllande text om Nick Powell. Näste man att hyllas är Wigans tränare Uwe Rösler, en man som genomlidit bland det tuffaste en människa kan råka ut för.
Året var 2003. Uwe Rösler hade hunnit bli 34 år och spelarkarriären led mot sitt slut. Han tillhörde norska Lilleström där han anslutit året innan mitt under brinnande säsong. Tio mål på elva matcher visade att östtysken fortfarande kunde spela bra fotboll och inför 2003 års säsong var han en av lagets absoluta nyckelspelare. Efter en försäsong där målen fortsatte att ösas in samt ett mål i premiären tycktes allt fungera i livet för Uwe Rösler. Sanningen var en helt annan. Den var mörk.
Även om Uwe fysiskt sett själv kände sig fräschare än vad han hade gjort på många år var det något som var fel. Han hade ibland väldiga problem med löpningen. Han kunde springa, men något tog emot. När han åt mat var det som att det inte riktigt gick ner, något sa stopp på vägen.
En tumör i bröstet med storleken av en tennisboll.
Rösler blev så klart väldigt chockad. Han anade att karriären kanske inte skulle hålla så många år till, men att det skulle vara cancer i form av en aggressiv lymfom som skulle sätta stopp var inget han hade kunnat räkna med.
En beslutsam Rösler bestämde sig för att han skulle utnyttja tiden iväg från fotbollen på bästa sätt. En fotbollsspelare i denna moderna värld lever ofta ett kringflackande liv, så även Uwe Rösler. Hans karriär som sträckte sig över 16 år innehöll spel i totalt elva olika klubbar, är något som så klart familjen får lida för. Rösler bestämde sig för att han skulle spendera mycket mer tid åt familjen än vad han gjort tidigare. Det här blev en tid som delvis förändrade Röslers perspektiv på livet och han lärde sig att uppskatta tillvaron och inte jaga upp sig i onödan. Situationer som tidigare gjorde honom arg och uppjagad, började han nu hantera med ett större lugn.
Det var också en period som utnyttjades åt att utbilda sig till professionell fotbollstränare. I november 2004 var Rösler tillbaks i Lilleström, ett och ett halvt år efter cancerndiagnosen, nu istället på tränarbänken. Två säsonger spenderade han där med ganska fina resultat. Båda säsongerna tog han laget till fjärdeplats, men det var inte ledningen nöjda med utan man gjorde sig av med Rösler. Karriären fortsatte i ligakonkurrenten Viking där det gick något sämre totalt sett, även om säsongen 2007 slutade man trea i Tippeligan. Hans sista norska klubb blev Molde som säsongen 2010 låg riktigt risigt till. Rösler presterade på sina åtta matcher i klubben sex vinster och två oavgjorda vilket räddade klubben från nedflyttning. Ändå fick han inte fortsätta sitt uppdrag, Ole-Gunnar Solskjaer togs in istället.
Rösler tog sitt pick och pack och flyttade till nordvästra England. För honom har det varit hem, ett hem han varit i exil från alltför länge. Hans två söner började skolan i trakten, något som hans gamla klubb Manchester City hjälpte honom med. Även fast det nu hade gått mer än ett decennium sedan Rösler lämnade City, hade han aldrig förlorat kontakten med klubben. Rösler började dessutom jobba med klubbens ungdomsakademi, en akademi som hans yngsta son idag spelar i.
Rösler har aldrig hymlat med att han en dag vill träna ett lag i Premier League. Men han insåg också tidigt att vägen dit, hans namn till trots, inte är den lättaste alltid. Under tiden i Citys akademi tittade därför Rösler på mycket fotboll från League 1 och 2. Han slängde dessutom iväg en mängd jobbansökningar. Tillslut fick han också napp i Brentford i League 1. Det var tidigare nämnde Solskjaer som tipsade ägaren i Brentford Matthew Benham, om Röslers kompetens. Solskjaer och Benham hade lärt känna varandra genom utformningen av Champions League för u19-spelare, något som Benham var med och drev på. I juni 2011 blev Rösler ny tränare för Brentford Football Club.
Tiden i Brentford blev väldigt framgångsrik för Rösler. Första säsongen på Griffin Park slutade med en nionde plats, klubbens bästa placering i ligan på sex säsonger. Året efter gick det ännu bättre, även om det slutade med stolpe ut i två olika skeenden. Först missade man med minsta möjliga marginal direktuppflyttning till Championship efter att inlånade anfallaren Marcelo Trotta gjorde som en viss Ibrahimovic och snodde en straff från ordinarie straffskytten Kevin O’Connor. Trotta drämde bollen i ribban och istället tog Doncaster Rovers den sista direktplatsen upp. Väl i playoffspelet tog man sig via straffar mot Paolo Di Canios Swindon Town, till final mot Yeovil. Där förlorade man med 2-1 och man föll åter precis på mållinjen.
Ett Brentford i en extrem besvikelse, beslutade sig tidigt för att satsa hårt mot nästa säsong. 13 spelare värvades och lånades in. Det har burit frukt å det grövsta i år, där man trots att Rösler nu lämnat ligger först i ligan. Det är utan tvekan Röslers fina arbete i klubben som gör att en sådan framskjuten placering blivit möjlig.
Efter att den ever so trötte Owen Coyle misshandlat färdigt årets Wigan klev Uwe Rösler in som ny manager. Där och då kändes det som ett spännande val men också en liten chansning. Rösler kom från fina resultat i Brentford men frågan var om han satt inne med rätt psykiska attribut för att hantera det jobbiga läge Wigan var i. Men än så länge har det ju gått väldigt fint och det får man ge Dave Whelan en stor eloge för. 78-årige Whelan visar att demensen är ytterligare ett par år bort och att han fortfarande är en tänkande, handlingskraftig ägare med ambitioner.
För Rösler själv var Wigan en väldigt lämplig klubb att gå till. Både för den egna tränarkarriären men också ur familjesynpunkt. När Rösler gick till Brentford, en Londonklubb, valde familjen att bo kvar uppe i nordvästra England. Rösler pendlade hem efter matcherna men bodde annars själv i en lägenhet i London. Att kunna träna ett lag i Championship men också bo med sin familj på heltid, var självklart fantastiskt för Rösler.
Väldigt mycket ser bra ut för Wigan i skrivande stund och mycket talar för att man faktiskt kommer vara inblandad i en playoffstrid när serien ska spelas klart. Väl i ett playoff blir det plötsligt cupspel och dagsform är det enda som spelar någon roll i ett sådant sammanhang. Men om vi leker med tanken att Wigan lyckas krångla sig tillbaks till Premier League direkt, då kommer Röslers tränargärning ge ett eko i fotbollsengland. Klubbar på den nedre halvan som desperat söker en nytändning eller bara struktur, kommer antagligen snegla mot den östtyske tränaren. En tränare som nästan lyfter upp ett Brentford till Championship och ett Wigan i kaos till Premier League, kommer vara attraktiv på en marknad i sommar.
För den Man City-supporter, som inte började följa laget efter 2007, är Uwe Rösler ett väldigt stort namn. Rösler var bäste målskytt i de ljusblå flera år på raken under 90-talet och man minns honom än idag som en stor spelare i en tid när City annars var ganska svaga. För även om City idag är på en helt annan nivå, det är helt andra gubbar som rattar och man är rätt nöjda med Pellegrini just nu, är en återkomst i City för Rösler inte otänkbar i framtiden.
Känslan är dock att Rösler antagligen behöver valideras lite mer i England innan bättre klubbar börjar höra av sig. Man vill nog se vad han kan prestera i ett till nästa år (förhoppningsvis) Premier League-spelande Wigan först. Därför är det sannolikt att han kommer sitta kvar på tränarbänken ett par år i alla fall. Under den tiden talar mycket för att Rösler är kompetent nog att åstadkomma väldigt fina saker i Wigan.
Kan tyckas som en farlig jinx att gå ut och tokhylla en tränare så här tidigt. Rösler är tidigt i sin tränargärning i Wigan och det kan så klart börja gå åt helvete snart. Kanske redan nu till helgen när Latics packar väskorna och reser till Doncaster. Urusla Doncaster som faktiskt var det lag som snodde direktplatsen till Championship från Röslers Brentford i fjolårets avslutning av League 1. Går det dåligt mot Doncaster, finns det alltså en viss logik i det.
Men man förlorar matcher i fotboll och det vet Uwe Rösler. Han har vunnit den kanske svåraste match du kan tvingas göra här i livet. Han har besegrat cancer. Men han har samtidigt tvingats tänka på att det värsta faktiskt kan hända. Det första har givit honom styrka, det andra har givit honom perspektiv.
Något som kommer få hans Wigan att köra vidare även om Doncaster blir för svåra på lördag.
