Krönika: The Great Escape inverterad
Med en imponerande form ser Wigan återigen ut att att avsluta en ligasäsong på ett starkt sätt. Skillnaden denna gång är dock att Wigan inte ska undvika nedflyttning i Premier League, utan man ska försöka ta sig tillbaks till densamma.
Att Wigan inte lyckades klara sig kvar i Premier League ifjol kan förklaras på flertalet olika sätt. Vissa tyckte att det helt enkelt var dags att åka ur och en bättre teori kunde innehålla förklaringen att Wigan inte är en klubb som överhuvudtaget kan räkna med att tillhöra den högsta ligan i det brittiska seriesystemet. Varken till det rådande spelarmaterialet där och då men också sett till föreningen som helhet. En ännu bättre förklaring, om än uttjatad, handlade om att Wigan fick fokusera inte bara på en nedflyttningsstrid men också det faktum att man gick långt i (och vann) FA-cupen.
Om Hull City skulle få äran att lyfta FA-cuppokalen sent i maj kommer inte Tom Huddlestone att i sin första mening i intervjuerna efter matchen tillägna segern ägare Assem Allam (om nu inte den karismatiske mannen gör det till regel). Men det gjorde Wigans spelare, det gjorde Roberto Martinez. De kände väl till Dave Whelans speciella och ganska hemska relation till FA-cupen. Det fungerade som en stor inspirationskälla men också något som krävde mycket av spelarna, dels fysiskt men framför allt psykiskt. Även om det handlar om ofantligt mycket mer miljoner att få stanna kvar i Premier League jämfört med att vinna FA-cupen, blev det senare det viktiga oavsett vad som sades utåt.
I år är Wigan åter klara för spel på Wembley då man i april ska ställas mot Arsenal i årets semifinal. Antagligen är det också där det tar stopp, även om Wigan visade sig benägna att chocka storlag i kvartsfinalen mot Man City. Besegrar man Arsenal i semifinalen och då för andra året i rad ska spela FA-cupfinal, är jag övertygad om att det inte kommer stjäla fokus från ligaspelet på samma sätt som ifjol.
Efter 30 spelade omgångar ifjol hade Wigan lyckats ta sig över nedflyttningsstrecket och man hade en match till godo på dåvarande 18:e lag Aston Villa. Man hade precis vunnit tre raka matcher och möjligheterna att stanna kvar i Premier League såg relativt goda ut. Formen var klart bättre än bottenkonkurrenternas. Detta var innan FA-cupens avslutande delar, innan semifinalen mot Millwall och sedermera den fantastiska finalvinsten mot Man City. Alldeles uppenbart att det stal fokus från ligaspelet och betydde att Wigan fick lämna Premier League för den gången.
FA-cupen är och kommer under alltid vara något väldigt speciellt för Dave Whelan. Men, hans cirkel har slutits och vad som eventuellt händer i år blir bara en sällsam epilog till den sagan som skrevs klart i maj 2013.
Dessutom har Wigan redan visat under Uwe Rösler att man kan hantera det tuffa spelschemat som spel i Championship och FA-cupen innebär. Rösler har inte heller samma goda privata relation till Whelan än, en relation som Roberto Martinez utan tvekan hade och som fick spanjoren att försöka kanalisera ägarens drömmar och önskningar i Wigans omklädningsrum. Wigans fortsatta FA-cupspelande kommer tas på allvar, men det kommer detta år vara klart underordnat ligaspelet på ett helt annat sätt än ifjol.
Uwe Röslers mannar har byggt upp ett måttlöst momentum i ligaspelet. Det började tidigt bra, det puttrade lite för att nu kammat in sex raka segrar. Segrar som bland annat innehållit imponerande bortavinster mot andra playoffjagande lag så som Brighton, Ipswich (generöst inräknat) samt Nottingham.
Vad som en gång såg så mörkt ut efter Owen Coyles minst sagt skakiga höst ser nu att med marginal bli playoffspel. Jag tror inte heller att det är helt uteslutet att Wigan kan ge ligatvåan Burnley en match om den andra direktplatsen. I skrivande stund är det 15 poäng upp med två matcher mindre spelade. Den 18:e april, om ganska precis en månad ska Wigan resa till Turf Moor och försöka åstadkomma skada. Innan dess ska Wigan ta sig igenom aprils första hälft genom att spela fyra (!) raka hemmamatcher. Det kan låta naivt, och jag kan säkert få äta upp detta men jag tror att Burnley-Wigan är en match som kommer ha extremt stor betydelse för vem som kniper andra platsen. Min gissning är att det inte kommer skilja mer än 3-6 poäng mellan lagen inför matchen. En drabbning som är Championships 43:e omgång och kommer kunna ge slagläge inför de avslutande tre matcherna.
Wigan har aldrig varit helt uträknade denna säsong, men under hösten var man så pass långt efter att läget såg kört ut. Även under Uwe Rösler har man ibland haft knappa tio poäng upp till playoffplatserna. Nu ligger man femma och kan sikta in sig på att klättra ännu högre.
Wigans ”grej” i Premier League var länge att man från ett utsatt, nästintill hopplöst läge lyckades klara sig kvar med en imponerande slutspurt. Rubrikssökande journalister kallade det för ”The Great Escape” I år håller man på att ta sig tillbaks till fotbollens finrum med en minst lika beundransvärd finish. Kanske kan man kalla det för en inverterad Great Escape.
I’m a Believer. Just nu kanske en väl optimistisk sådan.
Fotnot: Denna krönika skrevs före gårdagens bottennapp mot Yeovil, 3-3 på hemmaplan
