Reality check
Ett Wigan i usel form som tycker synd om sig själva suktar efter en tidig återkomst till Premier League. Men är det verkligen något man kan förvänta sig?
I dessa dystra tider med idel förluster och tränarbyten börjar man fundera. Owen Coyle sa åt oss Wiganfans i sin sista Bagdad Bob-intervju att vi skulle ta oss en ”reality check”. Coyle hade fel i det han menade men samtidigt omedvetet väldigt mycket rätt. Coyles kommentar levererades utifrån hans perspektiv som en tränare som jobbat med en given trupp som enligt honom själv kraftigt försvagats från fjolåret. Coyle var helt fel ute eftersom dagens spelartrupp som Wigan förfogar över bör kunna prestera bättre än vad den i skrivande stund gör.
Men sett ur ett annat perspektiv, kan vi verkligen förvänta oss guld och gröna skogar? Dels är det erkänt jobbigt att ta steget ner till Championship från Premier League och bara spela sig upp igen. Det är en vedertagen analys som utförs varje gång ett lag åker ner och något tröttsam vid det här laget, men den existerar inte utan anledning. Att glamourspela sig genom Championship är svårt. Det var väl också just det folk trodde sig att Wigan tänkte göra men dessa månader med Coyle kan inte i något avseende någonstans härledas till glamour.
Nej, det har sett tråkigt ut och spelidé har inte funnits överhuvudtaget. Det började trögt men så började man så smått, med kraftig betoning på smått, trumma igång lite. Bara för att senare falla totalt pladask med ölmagen bar rakt ner.
Coyle avskedades och det med rätta. Gubben var fel för jobbet på alla tänkbara sätt trots att han kanske i teorin på förhand var väldigt rätt. Dave Whelans jakt på Coyles ersättare började omgående och i diverse intervjuer menade Whelan att det finns bara ett mål för denna ersättare. To get back into the Premier League.
Dagens Wigan bör också ha en liknande målsättning. Truppen är tillräckligt bra för ett sådant mål jämfört med andra lag och så många spelare har faktiskt inte lämnat laget trots allt. Spelare av betydande värde that is. Koné var tungt, James McCarthy likaså även om han i årets inledande matcher mest såg ut att tycka synd om sig själv. Men summa summarum, truppen är bra.
Men. Är den så bra att vi kan förvänta oss att utan rätt tränare, utan rätt inställning per automatik bara studsa tillbaks till Premier League? Nej, inte alls, långt ifrån. Truppen är något bättre än de flesta lagen, klart bättre än vissa men det räcker inte så långt när man haft en inkompetent tränare och spelare som inte är redo att gå över lik. För att gå över lik, det är vad hela Championshipgrejen någonstans handlar om.
Efter åtta år i rad i fotbollens finrum Premier League är det kanske lätt att bli något bortskämd. Det man dock inte får glömma och vilket vore absurt att glömma, är att dessa åtta år också är Wigans enda sejour i högsta ligan. Wigan är inget Aston Villa, inget Birmingham eller för den delen Norwich. Vi är inget lag som studsar lite upp och ner när vi känner för det, nosar på lite Europa någon gång när vi känner för det. Det sista var dock ett extremt dåligt exempel eftersom det de facto blev europaspel i år, en produkt av en dröm som inte bör slå in men som gjorde det, fantastiskt nog.
Men. Att sitta här och ropa efter Premier League och känna sig för fin för nuvarande sammanhang, det är inte bra och då saknar man helt vad historisk förankring heter. Att man själv sitter och är lite nödig är väl delvis försvarbart, men det mer anmärkningsvärda är väl att Dave Whelan också är på den nivån. Att man bara givet ska tillbaks för att man är något så mycket bättre än de lagen man möter.
Viktigt är också att komma ihåg hur många av Wigans säsonger i Premier League egentligen såg ut. Runt perioden nyår-mars tämligen uträknade för att sedan absurt och mirakulöst nog kunna klara sig kvar genom sensationella uppryckningar sista delen av säsongen.
Men katten har ju bara nio liv, och ifjol var antagligen det nionde redan förbrukat och katten gick till de sälla jaktmarkerna.
Tittar man också på de lag som Wigan varje vecka ställs mot inser man att det är lag som antagligen historiskt sett har en bättre claim till Premier League än vad Wigan har. Det är klassiska lag som Leicester, Nottingham Forest och Leeds.
Med tanke på hur extremt klassiskt och framgångsrikt det sistnämnda laget är, Leeds, finns det kanske fog för en reality check trots allt. Leedsfansen har upplevt de tidigare nämnda gyllene och gröna skogarna men har senaste åren förstått att det är en process att åter hitta tillbaks från den rätt totaleroderade marken man stått på ett tag. Man har tålamod och respekt för situationen men också tilltro till att det en dag kan bli rätt vackert igen.
Om Leeds kan sitta lugnt i sin båt, borde vi inte göra det också?
