Vi måste ena oss
Idioter som Mackay och Whelan finns tyvärr och verkar inom den fotbollen som vi älskar. För att värna den, måste vi vara ännu tydligare i vårt avståndstagande mot deras avskyvärda rasism.
Jag kan inte förvänta att alla har koll på vad som händer och inte händer i Wigan Athletic. Det är en liten klubb med ett svenskt supporterfölje färre än mina fingrar. Men den senaste tiden har klubben varit i det mediala rampljuset på ett sätt som man inte är i särskilt ofta. Denna gång har det inte gällt någon fantastisk avslutning på säsongen som betytt nytt kontrakt i Premier League eller för den delen en smått otrolig titel i FA-cupen. Denna gång har det handlat om klubbens företrädare som i olika forum uttalat sig antisemitiskt, homofobiskt, rasistiskt och sexistiskt. I princip alla sorters människor har fått sig en släng av det verbala avskrädet till ord från Dave Whelan och Malky Mackay, ägare respektive tränare i Wigan. Ja bortsett från vita, heterosexuella män som Whelan och Macky då.
Media har en fäbless för att benämna kontroversiella händelser med ett väl valt namn i samspel med ”gate”. Vi har fått läsa om ”cykel-gate”, ”Blatter-gate” och fan hans moster. I detta fall, med Mackay och Whelan är dock två personer inblandade vilket gör det svårare för media att skapa ett lämpligt klickvänligt namn.
Whacky-gate?
Titta där, det var inte särskilt svårt. Behövde bara fusionera deras namn med vissa finkirurgiska ingrepp. Det blir dock väl The Sunskt. Att benämna det som utspelat sig i England och Wigan de senaste månaderna som ”whacky” är dock ett otroligt förminskande och bagatelliserande av de avskyvärda uttalanden som gjorts. Whacky betyder förvisso galen men på ett lite småtrevligt, klatschigt sätt. Det är ett ord som inte på något sätt förmår korrekt beskriva Mackays och Whelans debila kommentarer.
När den här typen av händelser utspelar sig i ens klubb blir man givetvis besviken, förbannad och ledsen. Man börjar revidera sin inställning till klubben man älskar. Man vill ta avstånd från den.
Att säga ”vi” om sin klubb äcklar en. Vilket i sin tur genererar ytterligare ledsamhet.
Noa Bachner skrev nyligen en viktig text om i princip allt skevt som hänt den senaste tiden i fotbollsengland och fotbollsvärlden i stort. Det var en text, som bland annat kommenterade det som hänt i Wigan, som lyste av en uppgivenhet. En uppgivenhet inför den ytterst problematiska avsaknaden av ett moraliskt ramverk hos makthavarna inom fotbollen. Jag delar denna känsla av bedrövelse med Noa. Verkligen.
För någon dryg vecka sedan skrev jag en text efter att Uwe Rösler att fått sparken från Wigan. Det var innan Mackay hade anställts och innan Whelan hade gjort sin antisemitiska grej.
Herregud, det känns som jag levt ett helt liv sedan dess.
Hur som helst berörde den texten min (och supportrar i allmänhet) naiva optimism. Den känslan av att flyga och drömma sig uppåt i ligasystemet utifrån (i efterhand) tveksamma premisser. Men också det tunga fall som flygandet implicit innebär i ett senare skede.
Här är jag kanske naiv eller feltänkande igen. Men jag menar på att det finns en liten positiv sak att ta med sig i allt detta om Mackay och Whelan. Det är att det de facto ses som fel, att det ÄR kontroversiellt. Att det inte flyger obemärkt förbi.
Vi lever i en värld där rasism i allra högsta grad lever kvar. Det ser vi om inte annat i politiken det senaste decenniet runt om i Europa. Men vi lever också i en värld där uttalanden likt Whelans ses som avskyvärda.
Vi är många som vill få bort detta från vår fotboll. Vi får helt enkelt vara ännu tydligare med det. Människor som Mackay och Whelan polariserar Wigan som förening, vi supportrars förhållande till vår klubb.
Men det enar oss i den gemensamma kampen mot antisemitism, homofobi, rasism och sexism.
Fotnot: Att Dave Whelan åtalas för sina uttalanden blev klart under tiden som denna skrevs. Mer om det följer.
