Ett vemodigt uppvaknande
Det är som om man har fått tuggummi i håret, det har nämligen etsat sig fast och vill inte försvinna oavsett mängden klorin man använder
Ja så är det, idag svider det och kommer garanterat göra det ett bra tag till. Hur ska man kunna vet vad man säger i ett sådant läge som detta? I denna missmodiga situation? Ingen vet, men jag försöker i alla fall.
Det är som att vakna upp med en redig baksmälla, ögonen är rödsprängda, man är torr i käften och magen dansar limbo. Allt detta på grund utav sorg, på grund utav lite fotboll? Javisst, det är helt ofattbart att Lyon åkte ut på det sättet som de gjorde, men ska man verkligen bli nedslagen utav det? Nej, det ska man inte! Ändå kan jag inte hålla tillbaka den där halvgoda middagen jag förbrukade innan matchens början igår. Fotboll påverkar en, ofta alltför mycket, men man vill ha något som berör, i mitt fall heter laget i Lyon, för andra heter det Milan...
Det var en nattsvart dag igår för oss Lyonnaiser, men synnerligen för mig fotbollsmässigt. Låt mig påpeka att jag är en lätt påverkbar person när det kommer till denna gudomliga sport, förstå då hur jag kände mig inatt efter gårdagens händelser:
Till att börja med är jag en Stockholmsbaserad Helsingborgare. Således befann jag mig på Söderstadion igår för att ännu en gång få se det absoluta laget i mitt hjärta åka på pumpen. Det var tungt, men väntat.
Sedan kom jag hem, slog på Viasat Sport 1 för att följa laget jag har följt längst under min tid som fotbollssupporter, nämligen Inter. Som Interista är man visserligen van vid debacle av alla olika former och slag, men detta var i överkant anser jag. Villarreal var bättre, men den där baksmällan lade sin grund under de där 20 minuterna jag såg mitt Nerrazzuri kämpa förtvivlat för sin överlevnad.
Efter den avlsutade sändningen bestämde jag mig självfallet för att se återsändningen utav stormötet Milan mot Lyon. Spelmässigt började det bra, det var jämnt men Lyon hade vassare chanser och fler därtill än sina motståndare, som inte på något sätt var spelmässigt sämre än fransmännen. Sedan kom smällen, 1-0 efter en felpass signerad, för dagen väldigt pigge Fred. Då kändes det avgjort. Å andra sidan har Milan Dida.
Dida har på det senaste året växt ut och blivit vad Dudek var i Liverpool. En makalös målvakt som definitivt klarar de svettigaste räddningarna men som också står för de enklaste misstagen. Mallen för dessa målvakter är jag mycket förtrogen med (läs Daniel Andersson i Helsingborg). Det var ovan nämnda Dida som fick Lyon in i matchen igen, efter en bra Lyonperiod kunde Diarra enkelt, tack vare Dida, kvittera, och det märktes att hemmalaget var skakat. De låg fel i positionerna och hittade inte spelet under resten av halvleken. Detta var Lyons bästa period, som kröntes med Freds stolpskott innan pausen.
Andra halvlek blev ett ställningskrig där Milans normala spelfördelare, Kaká, blev totalt utraderad av planens gigant, Cris. Hoppas att Cris väljer att stanna på Stade Gerland istället för att "byta upp sig" till Milan. Trots det mariga och svårsmälta motståndet hittade Milan andra vägar. Man flyttade upp härlige Serginho som tog tillvara på oförsiktige Clercs spel. Genom spelet på vänsterkanten, Lyons höger, lyckades Milan komma till flera inlägg, men väldigt få avslut. Cris och Cacapa var suveräna.
Dessvärre kändes det av någon anledning aldrig rätt, jag slappnade alrig av, utan hoppade upp och ner i takt till Henrik Strömblads smattrande tunga och Hyséns ständigt härligt aviga inlägg. Som sagt, av någon anledning var jag aldrig nöjd, det bara kändes fel. Det var inte det att Lyon var sämre än Milan för det var de inte. Det kan däremot ha varit den tryckande luften i mitt rum, Milans kända spetskvalité, det stora publiktrycket eller bara det att just jag håller på Lyon. Det är inte många gånger jag får se mina lag lyckas, undantag Lyon i den inhemska ligan.
Min oro skulle besvaras. För när jag tittade på matchklockan som visade 85 spelade minuter började jag drömma om ett avancemang som faktiskt var nära förestående. Det skulle jag inte ha gjort, det var nog det Abidal också gjorde. Visst det är en lagsport, men att Lyon inte spelar semifinal är till stor del Abidals fel. Synd, för han var fakteliga mycket bra och stabil på sin kant, fram till Milans andra ledningsmål för kvällen. På ett lite för högt inlägg tittar Abidal på Kaká och Shevchenko ställs därmed fri. Resten är historia. Abidal får ta på sig det målet, inget att orda om, jag saknar Berthod.
Det mest förhatliga med det hela var att jag visste att Milan skulle ta hem det, eftersom att jag höll på deras motståndare. Att sedan Clerc totalt missar sista passen är oerhört klantigt, men jag tror inte att Lyon hade orkat eller hunnit plocka fram nödvändiga 2-2. Révèillere från start i nästa match?
Jag älskar att hata Inzaghi den äldre, men jag hatar även att älska densamme. Att det är just han som sänker oss tycker jag är roligt, det finns få med lika stort fotbollshjärta som den lille från Piacenza. Att han sedan filmar så pass mycket att Totti framstår som en hederlig kis är det jag verkligen ogillar honom för. En fuskare med hjärta, igår visade han sitt bättre jag. Synd för Lyon. Smart utav Ancelotti att peta blygsamme Gilardino för de stora matchernas man. Det var det som fällde avgörandet.
På det hela taget är jag ändå nöjd. Över två matcher var Lyon lika bra som Milan och nu äntligen verkar Olympique Lyonnais fått ett litet erkännande. Dock tänker jag fortsätta gräma mig över den snöpliga sortin. Monsieur Houlliér, ska liksom alla spelare, ha all heder för de två matchernas genomförande. Han har nu visat att han vet vad han kan göra med sitt spelarmaterial.
Här i slutet på denna återblick vill jag gratulera Milan till avancemanget. Ingen var egentligen det bättre laget, båda lagen hade sina stunder. Det handlar om att göra mål och det var just det Milan gjorde. Det bevisar att Lyon saknar en ritkigt glad målgörare som hanterar att göra mål även i dessa stora matcher. Egentligen finns det inte ritkigt något som heter tur, ett bra lag skapar sin egna tur genom det bra spelet, men visst känns det nesligt när Lyon får stolpe ut och Milan får stolpe-stolpe-Inzaghi-in? Så kan det vara...
Är vi för evigt bundna till att vandra i den absoluta toppfotbollens periferi eller kan vi någon gång uppfylla Eurosports krav och bli bäst i världen?
ALLEZ LES GONES!!!
