Vad är riktig fotboll?
En läderkula framställd utav någon underbetald stackare i västra Asien. På det sättet hade nog en realist/pessimist uttryckt sig.
Vad är riktig fotboll? Då menar jag självfallet inte det materiella som ingressen så pass uppenbart syftar på. Jag menar snarare själva spelet, det lite mer abstrakta. Dock i likhet med ingressen är jag en realist/pessimist, ja kalla det vad ni vill. För att härmed avbryta min självdekorerade presentation vill jag påpeka att detta med benämningen realist/pessimist är relativt lustigt. Jag finner dessa två ord ytterst snarlika och kallar dem därför för synonymer jämte varandra. Jag menar om man är optimistisk kallar man sig säkerligen för en realist, om man däremot erkänner sig själv lite mer negativ, åt det pessimistiska hållet lär man kalla sig för pessimist. Här uppstår således en ny frågeställning: Kan man vara en optimistisk realist? Eller mer ordagrant: Kan man vara en optimistisk pessimist? Det kan man vara, jag ser mig själv om en sådan.
Nåja, för att återgå till själva huvudämnet, vad är riktig fotboll? Är dagens fotboll i en uppåtgående formkurva eller ligger densamma i en neråtgående spiral? Jag anser den sistnämnda vara mest korrekta tyvärr. Inte för att den moderna fotbollen inte rosar marknaden, för det gör den definitivt, den säljer säkerligen bättre än någonsin förr. Men om man ser sig runtom i Europa ser man att flera arenor i flera ligor tappar publiksnitt för varje säsong som går. I synnerhet i Italien är detta märkbart. Vad beror då detta på? Har en annan nationalsport tillkommit? Knappast! Det är självfallet flera olika faktorer som spelar in här, exempelvis den utbredda rasismen som dessvärre genomsyrar den italienska fotbollsmentaliteten, detta skrämmer förstås bort gemene man + gemene mans familj från matcherna. Högre biljettpriser för att sålla bort det så kallade drägget från arenorna bidrar också till det minskade åskådarantalet. Sist men inte minst finns den faktorn som jag så gärna vill belysa. Fotbollen är inte lika rolig längre att kolla på. Alldeles för många lag spelar på ett ej tilltalande sätt, detta hämmar definitivt fotbollens potentiellt positiva utveckling. Det jag alltså säger är att många lag spelar en tråkig fotboll, men ni som är lika inbitna fotbollsfantaster som jag vet att fotboll inte bara handlar om underhållning, eller hur?
Majoriteten av oss fotbollsföljare vet att sporten handlar om kärleken, relationen till ditt egna lag. För vissa är kärleken till laget större än till något annat, för mig är fotbollen viktig, men absolut inte en sådan stor del utav livet. När man då är besatt utav ett lag, bryr man sig inte särdeles ofta om hur laget spelar, utan snarare om de vinner eller ej. Laget man följer ska vinna till varje pris, men till vilket pris? Okej, jag ska inte hyckla, jag blir (precis som alla andra) lyrisk när mitt lag vinner de där 3 oerhört viktiga poängen, men relativt ofta känner jag att man ändå vill se roligare fotboll. I synnerhet när man kollar på en match objektivt, följaktligen en match där varken något av lagen är protagonist kontra antagonist. När man kollar på en sådan match vill man endast se underhållande fotboll, man vill inte att något speciellt lag ska vinna den nämnda bataljen, utan det är själva underhållningsvärdet som spelar någon roll. Skillnaden är tydlig, när man ser på en match med sitt lag gäller det att vinna till varje pris, medan när man ser på en känslomässigt nollställd match är det underhållning till varje pris som gäller. Kan man inte hitta någon form utav balans däremellan? För, kalla mig övernitisk/kritisk som tar upp detta i-landsproblem, jag är inte 100 % nöjd när mitt lag gnetar sig till en seger.
Ta mitt Chelsea exempelvis, ett lag som jag har följt under en väldigt lång period, självfallet blir jag nöjd och glad när de vinner (vilket de allt som oftast gör) men samtidigt känner jag en lätt mättnadskänsla när jag tittar på dem. De spelar sällan särskilt roligt, dags att nu förklara & förtydliga min mening utav rolig fotboll. Underhållande fotboll för mig är med offensiv inriktning och inte en säker defensiv grund som Chelsea, Juventus med flera så gärna prioriterar. Förstå mig rätt, jag är synnerligen väl medveten om att det defensiva spelet för tillfället verkar vara det mest framgångsrika, men det är alltför få lag som sätter underhållning som sitt främsta prio. För att nu återgå till Londongiganterna, deras matcher i ligan defilerar de hem utan större problem, samt att de gärna öser in mål i dessa matcher, varför är inte detta särskilt kul då? Jo, sportens naturliga spänning förtas när ett lag dominerar så pass mycket som Chelsea gör. Medan de i Europaspelet inte alls följer sitt spel från den inhemska ligan, där satsas allt på att säkra den egna nollan i målkolumnen, sådär lagom roligt va? Det är inte utan en klump i halsen som jag erinrar mig tiden då Zenden och Grönkjaer hade kantspelet, anförda av Petit och Stanic centralt. Med härliga ytterbackar i form utav Graeme Le Saux & Petrescu/Melchiot. Att ej förglömma den offensiva trion JFH, Eidur och fantastiske Gianfranco Zola. Den truppen var mycket mer begränsad än dagens dito, men de satsade friskt och offensivt och nådde ändå framgång (om än inte så pass stora framgångar som det nuvarande Chelsea). När man ser tillbaka på det lite äldre Chelsea tycker man att dagens motsvarighet, med bättre ekonomi och således bättre material, bör kunna hålla en högre underhållningsnivå än vad de har för stunden.
Det har faktiskt nästan gått så pass långt att jag föredrar matcher med många andra av mina lag framför Chelsea. Jag ser hellre mitt roliga Barca vinna, jag ser hellre mitt roliga Lyon vinna, jag ser hellre mitt roliga Fiorentina kanske vinna, jag ser hellre mitt roliga PSV vinna samt att jag till och med ser mitt roliga Helsingborg kanske vinna! Om det är fler som tänker fotboll som jag bör Chelsea och liknande lag tänka över sin situation.
Som tidigare nämnt finns det visserligen en materiell begränsning som fungerar som ursäkt för mången lag. Visst, det är okej att lag som nyblivna cupmästarna Nancy spelar mer defensivt inriktat, det är också okej att det toskanska byalaget Empoli satsar mycket på sin defensiva säkerhet. Dock hävdar jag att om man har ekonomin som tillåter spelare utav högsta klass bör man prioritera offensiven (se Barcelona, Arsenal & Tottenham). Beviset på att offensivt spel kombinerat med framgång existerar, inte bara Barcelona har byggt sina framgångar på ett offensivt spel utan även Arsenal, Fiorentina, Lyon, Hamburg i viss mån, Ajax (har alltid underhålligt med ett flytande spel, dock inte lika framgångsrikt just denna säsong), dagens Porto osv. Som ni ser förefaller det inte vara särdeles svårt att vinna titlar med hjälp utav ett offensivt spel. De lag jag är mest imponerad utav är de materiellt begränsade lagen som ändå spelar offensivt och bra, ett lag som faller in i detta fack är PSV Eindhoven. Man har de senaste åren totaldominerat Eeredirivisie och har även med sitt säkra offensiva spel nått framgångar ute i Europa. PSV är en bra förebild för lag med begränsade tillgångar och därmed begränsat material.
I grund och botten handlar ändå fotbollen om att underhålla och ha roligt själv, tyvärr finns det flera lag som har gått ifrån detta koncept, varav vissa lyckligtvis verkar vara på väg att hitta tillbaka. Blackburn Rovers exempelvis, deras emblem är utsmyckat med de latinska orden: ”Arte et Labore”. Detta betyder ”Konst och Arbete”, under de senaste årtiondena har Rovers dessvärre endast stått för slit och arbete, men årets upplaga (visserligen bryskare än någonsin) verkar vara på väg mot konsten igen, något som pekar på detta är att man har erkänt intresse för Fabrizio Miccoli, en spelartyp som för ett tag sedan inte skulle få plats i ett hårt brittiskt lag.
Som ni förstår vill jag, i likhet med Joga Boñito reklamerna från Nike, ha en roligare fotboll att följa, att fler lag återgår till det essentiella med sporten, själva nöjet. Att sedan denna kampanj, anförda utav den excentriska spelarlegendaren Eric Cantona inte gör det för rätt anledning är en annan sida utav myntet. Jag är först ut med att erkänna Nikes dolda intressen och mål med denna kampanj. Likt Ny Demokratis populistiska opportunism under 90-talet försöker nu Nike spela på folkets naivitet, ett bra budskap men helgar medlen målet? Tänkvärt även för alla de lag som bör ta åt sig denna text.
Helgar verkligen medlen målen?
