Det tyngsta Sportingsminnet!
Säsongen 2004-2005 kom mitt kära Sporting till Uefacupfinal. Det är enbart den andra europeiska cupfinalen som vi Sporting supportrar fått se vårat Sporting nå. Jag ska nu försöka beskriva vad man kände under veckan både innan och efter cupfinalen.
Efter 32-delsfinal segern över Feyenoord bestämde jag mig för att chansa och gick in till Uefas sajt och bokade två final biljetter. En till mig och en till min far. Det kändes som om vi (Sporting) skulle nå finalen, trots att säsongen varit ett berg och dal banna, så hade jag en feeling om att Sporting skulle vara en av lagen som den 16 maj 2005 skulle spela finalen på José Alvalade. Tänk att missa en cupfinal som dessutom spelades på vår hemmaplan. Det gick inte för sig alls.
Men först var vi tvungna att ta oss förbi två motståndare till innan drömmen skulle bli till verklighet. Kvartsfinalen fick vi premier league laget Newcastle. Ett lag som vi tidigare under säsongen mötte två gånger och inte förlorat mot. Personligen föredrar jag att Sporting börjar borta när det handlar om dubbelmöten. Jag fick som jag ville. Trots att vi förlorade den matchen med 1-0 så kände jag ingen oro, vi skulle bara vända det på hemmaplan. Vilket vi gjorde också. Trots att vi vann med 4-1 så kändes det som kört när Dyer i början av matchen kontrar in 0-1 till Newcastle. Men sen står mina hjältar för en av Sportings bästa vändningar någonsin och vinner med 4-1 och tar sig vidare till semifinalen. Nu var det bara holländska AZ som stod i vägen för drömmen.
Semifinalen skulle bli en dramatisk omgång. Precis tvärtemot min önskan så är det Sporting som fick börja på hemmaplan. Förväntan var på topp i José Alvalade innan matchen började. Sporting började bäst men återigen så tillåter man motståndarna kontra in ett ledningsmål. Som tur hann man inte bli allt för besviken då Douala kvitterade omgående. Men det skulle dröja långt in i andra halvleken tills chilenaren Pinilla kunde göra 2-1 målet och ge Sporting i alla fall ett måls övertag inför returen. Returen skulle bli en dramatisk upplevelse, där man ena stunden befanns sig i helvetet och den andra stunden i himlen, så var det faktiskt under matchens 120 minuter. För precis i den 120:e minuten kom högerbacken Miguel Garcia högst upp på en hörna och reducerade till 3-2, precis vad som krävdes för att Sporting skulle gå till final på flera mål gjorda på borta plan. Jag kunde knappt tro det var sant.
Miguel Garcias 3-2 mål som gav SCP en final plats 41 år senare
Min Sporting var i en europeisk cupfinal 41 år senare. Sånt som man bara kunde drömma om var nu verklighet. Nu skulle de närmaste dagarna gå sakta, man gick och väntade på Uefas biljettlottning. Man satt fastklistrad vid datorn och kollade sitt email en gång i minuten, när man fått reda att visa hade börjat få besked på ett forum jag besöker. Visa hade fått positiva besked medan de flesta hade fått negativa. Så kom den till slut… jag tog ett djupt andetag och klickade på den. Det första jag hann tänka på var shit det är på engelska, läste fram till där det stod att jag var en av de lyckliga som vart utlottade att få två biljetter. Läste inte klart mailet, tog tag i telefonen och ringde upp min ovetandes far och sa till han, nu ska vi boka en resa till Lissabon för vi ska gå på finalen! Han trodde inte på mig och först en vecka senare när jag fick hem biljetterna trodde han på mig.
Nu till den värsta sportsveckan i mitt liv. Sporting hade nu bara tre matcher kvar denna säsong. Man hade chansen att vinna både ligan och Uefa cupen på fyra – sex dagar. Jag ska erkänna att jag hann tänka en kort stund på Bayer Leverkusen som på sju dagar förlorade, bundesliga till Bayern München, Champions League finalen till Real Madrid samt den tyska cupfinalen. Men det styrde jag snabbt bort från mitt huvud, det skulle inte hända mitt Sporting inte. Lycklig ovetandes om vad som skulle ske.
I ligans näst sista omgång åkte Sporting tvärsöver vägen till sina ärkerivaler Benfica. Sporting behövde bara spela oavgjord så skulle ligan mer eller mindre vara i hamn. Med ynkliga sex minuter kvar av matchen så kom målet som tog bort alla chanser för Sporting att vinna ligan. Brassejätten Luisão kom högre upp med sitt huvud än Ricardo med sina händer. 1-0 till Benfica var ett faktum. Jag ska inte ens gå in på om målet var korrekt eller inte. Fyra minuter från att för första gången som vuxen få uppleva på plats en vecka senare Sporting lira hem ligasegern.
Dagen efter åkte vi då till Lissabon för att se Uefa cupfinalen. Det var en tung resa ner. Hoppet att få uppleva en av två möjliga Sporting fester var inte aktuellt redan.
Måndag till onsdag gick i snigelfart, det kändes som om det aldrig skulle bli onsdag. Under dessa dagar åkte man in till José Alvalade och andades in final luften runt arenan. Man kände på alla att förväntan var på topp. Det var trots allt 41 år sen Sporting var i en europeisk cupfinal. Passade på och köpte en ny matchtröja. Inte för att jag skulle ha den på mig under finalen för den matchtröjan hade jag redan valt ut. Det var matchtröjan som jag köpte hösten 2004 då jag var nere i Lissabon och såg Sporting bland annat vinna första matchen i denna Uefa cup som vi nu var i final. Vidskeplig som jag är så var det en självklarhet att matchtröjan som jag hade på mig i den matchen skulle även vara den som jag skulle bära under finalen nu.
Farsan hade fått samma vanliga matchtröja från säsongen vi vann ligan sist 2001-2002. Med den på sig så har vi aldrig sett Sporting förlora en match. Hade tänkt ut allt på förhand.
Så vart det äntligen onsdag. Vi bestämde oss för att åka in till José Alvalade tidigt. Svårt som det är att hitta parkeringsplatser i Lissabon och främst i närheten av fotbollsarenorna på matchdag så tyckte vi att det var klokt. Vi lämnade lägenheten redan vid 14 tiden, matchen skulle inte börja förens 19.45. Arenan skulle inte öppnas innan 17 tiden. Trots att vi var tidigt ute så var det ett rent helvete att hitta en parkeringsplats, men med hjälp av tigare så hittade vi en liten lucka där vi kunde parkera, han fick en bra slant som tack för hjälpen. Klockan är inte mer än 14.30 när vi närmar oss själva arenan till fots.
Överallt ser man Sporting supportrar, inte oväntad när finalen spelas på vår egen hemmaplan. Det låg en förväntan i luften. Allt kändes bara kanon, bra väder bra uppslutning av supportrarna, Bara en i högform Pinilla var skadad, inga avstängda inför finalen. Utan att vara stöddig så kändes det att vi bara skulle vinna denna match! Det fanns liksom ingen annan möjlighet. Visst det skulle inte bli en storseger men på ett eller annan sätt skulle vi stå där som vinnare.
Den enda orosmoment som fanns var hur skulle laget reagera på förlusten fyra dagar tidigare mot Benfica? Lycklig ovetandes när portarna öppnas går vi till våra platser. Har för en gång skull inte tagit med mig radion då det sades att inga föremål kunde medtas in på arenan. Men vartefter tiden närmade sig matchstart så gick rykten runt arenan att Sporting tränaren hade gjort några ändringar i startelvan, för oss som följt Sporting under Peseiros ledning visste vi att när han gör ändringar så brukar det skita sig, på ren svenska. Det man reagerade mest över när startelvan presenterades var saknaden av Rui Jorge i startelvan och att se Rogério spela på mittfältet, nåt som vi trodde att Peseiro lärt sig att det inte funkade alls. Även saknaden av Polga var märklig, då denne hade varit mycket bra sista matcherna. Men fortfarande kände jag att vi skulle vinna denna final.
Matchen inledes med en klar Sportingdominans, man öppnade matchen på det sedvanliga Sportingmanér. Det vill säga fullt fart framåt. Ryssarna fick inte låna bollen speciellt mycket och när Rogério gjorde ett kanon mål i den 29: e minuten så kändes det som om det svåraste var avklarat. Man fortsatte pressa ryssarna och hade några halvchanser som man brände. Man ägde totalt första halvleken men andra halvleken skulle bli den mest plågsamma jag upplevt på en fotbollsarena.
Det kändes som om lagen bytt tröjor med varandra under halvtid, för lika dominerande som Sporting var under första halvleken vart man dominerad av CSKA i andra halvleken. I ett hafs så hade ryssarna vänt på matchen, 1-2 till dem. Matchen skulle definitivt avgöras när Rogério på mindre än en halvmeter från mållinjen med öppet mål lyckas styra bollen i stolpen och längs mållinjen till den andra stolpen innan den ryska målvakten fick tag i bollen och satte igång kontringen som skulle resultera i 1-3 målet. Matchen var förlorad!
Det gjorde nåt så fruktansvärt ont i själen att se mina hjältar kämpa i uppförsbacke. När domaren väl blåste av matchen kände jag mig helt tom inombords, gråten var inte långt bort. Det tog säkert över 50 minuter innan jag började gå nerför läktaren, helt förtvivlad.
Tanken som jag tidigare slagit bort om Bayer Leverkusen var helt plötsligt det enda som jag kunde tänka på. Visst vi hade bara misslyckats två gånger på mindre än fyra dagar, men vi hade fortfarande en liten chans att knippa andra platsen i ligan som skulle innebära en direkt kvalificering till Champions League. Om vi bara vann över Nacional, fyra dagar efter final förlusten, i sista omgången i ligan och Porto tappade poäng så skulle vi nå den åtråvärda Champions League platsen.
Vi hade inte saken i egna händer visserligen. Men den lilla chansen att nå andra platsen var borta efter endast 20 minuter. Nacional hade otroligt nog fått en 0-3 ledning, efter TRE solklara offside mål. Innan halvtid hade Sporting fått sin lagkapten utvisad och bränt en straff. 2-4 skulle matchen sluta och den direkta Champions League platsen var borta, extra jobbig då Porto inte lyckades vinna sin match heller.
Och på måndag flög man hem, en resa som var tänkt att sluta i två stora fester, vart istället två kvällar av sorg.
