Bästa Sportingminnet!
Igår så beskrev jag den sämsta/tyngsta Sportingminnet jag har upplevt, nu tänkte jag beskriva ett av de allra bästa minnen jag har upplevt.
Jag har några bra minnen, trots att vi Sporting anhängare inte är bortskämda med stora framgångar som våra rivaler, speciellt sista 20 åren. Ett minne som jag har som dock inte är så färskt i minnet är en match mellan Sporting och União Leiria. Jag var bara 5 år gammal då. Sporting behövde bara vinna för att säkra liga segern den säsongen. Det jag minns är att det var så mycket folk på gamla Alvalade stadion att matchen fick börja senare och med en hel del publik på löparbanan. Minns också att Sporting vann och människorna vart vilda av glädje.
Efter ligasegern säsongen 81-82 så var det en stor tomhet på framgångar för Sporting, visst säsongerna 86-87 och 94-95 vann vi supercupen. 94-95 vann vi också den portugisiska cupen över Maritimo med 2-0. Och även om det var stort att vinna den inhemska cupen så smakade det fortfarande för lite för en klubb som Sporting.
Det skulle dröja ytterligare fyra säsonger innan vi Sporting anhängare kunde fira en ligaseger, säsongen var då 99-00. En säsong som kom att få ett eget kapitel i Sporting historian. Inför den säsongen så hade Sporting lyckats få till sig självaste Peter Schmeichel, en levande legend till målvaktspositionen. Det skulle visa sig vara en bidragande orsak till titeln. Men säsongen började inte alls bra, och efter den 5: e omgången så fick den italienska tränaren Materazzi sparken. Augusto Inácio skulle få ta över. Inácio som fram till den omgången arbetade som expertkommentator på radiokanalen Antenna 1. Inácio började sin karriär hos Sporting, han skulle lämna Sporting till rivalerna Fc Porto där han fullförde sedan resten av sin spelarkarriär och påbörjade sin tränarkarriär. Nu fick han återvända till sitt hem. Planen var att han skulle bara vara kvar tills Sporting funnit en ny tränare, då skulle Inácio flyttas upp som en fotbollssamordnare. Trots att Inácio inte inledde så bra och förlorade bland annat borta mot Alverca och Fc Porto, så fick han fortsätta. Vilket skulle vissa sig vara ett bra val av presidenten Roquette. Sen vet vi alla hur det slutade, Sporting gick och vann titeln i sista omgången.
Detta är inte minnet som jag tänkte dela med mig av till er. Inte heller säsongen 2001-2002 då vi vann trippeln. Nä det bästa minnet som jag vill dela med mig är faktiskt en vanlig seriematch. I och för sig ett derby, nämligen den första och hittills den enda derby jag har haft nöjet att närvara live på. Jag hade sett flertals derby mellan reservlagen och de diverse ungdomslagen, men aldrig hade det blivit en Sporting – Benfica i seniorfotbollen.
Matchen spelades på en lördag, men redan på måndag började man känna av stämningen inför Lissabonderbyt. På nyheterna började man prata om matchen redan, man kunde följa bägge lagens förberedelser inför matchen. Det som pratades mest om var Benficas dåliga start av säsongen, visserligen så hade det bara spelats två omgångar, men faktum att Benfica på sex möjliga poäng endast mäktat med en pinne var anmärkningsvärt. Speciellt med tanke på att både Sporting och Porto tagit sex av sex möjliga poäng. Det man pratade om var ifall Benfica skulle ha råd att förlora derbyt och efter tre omgångar ligga hela åtta poäng efter rivalerna. För engångsskull så var det rätt lugnt mellan klubbarna under veckan. Inga särskilda grova påhopp på varandra, som annars är vanligt under veckan före ett derby.
Benfica hade precis gjort klart med Karagounis och frågan alla ställde sig var ifall Koeman skulle satsa på en spelare som pga landslagsspel under veckan inte skulle hinna med mer än en träning med laget innan derbyt. Just landslagens matcher var nåt som irriterade Koeman enormt under veckan. Gång på gång så klagade han över att bara få två dagar på sig att förbereda laget för derbyt, då de flesta av Benficas landslagsspelare skulle vara tillbaks i träning dagen innan derbyt. Ett problem som alla storlagen har i världen.
I Sporting kretsen så tyckte vi alla att det var mest en ursäkt som Koeman ville ha ifall han skulle förlora matchen. Dagarna innan match så åkte jag in till köpcentrumet som ligger vägg i vägg med Alvalade. Som vanligt så sitter det ett gäng äldre herrar som är sportinguistas och diskuterar hur man ska besegra Benfica. Det enda alla var överens om var att Sporting behövde en Liedson i toppform. Samt att alla ville ha revansch för matchen tidigare i våras då Benfica vann hemma och mer eller mindre vann ligan i och med segern över oss i den matchen.
Så till matchdagen, olyckligt nog så var det samma dag som vi skulle på en släktträff. Släkten samlar ihop sig en gång om året och äter lunch tillsammans. Med tanke på att 95 procent av släkten är benfiquistas så var det en allmän ”mobbning” på oss 5 procent som är sportinguistas. Då matchen skulle spelas i Alvalade så var det bara jag, farsan och en kusin som skulle gå på matchen. Under lunchen fick vi utstå en hel del psykningar. Vissa mer allvarliga och andra mer skämtsamma. Det är en hårfin gräns det där. Och det har blivit en hel del heta diskussioner släktmedlemmar emellan. Denna gång fortlöpte lunchen utan större heta diskussioner trots allt.
Matchen skulle börja vid 21 tiden om jag inte minns helt galet nu. Vi åkte hemifrån lite innan 19 tiden. Jag ville in tidigare då jag aldrig upplevt en derby stämning, men kom inte iväg tidigare än så i alla fall. Som vanligt var det svårt att hitta en ”laglig” p-plats, men efter ett tag så hittar vi en helt okej. Redan på vägen till Alvalade så såg man många bilar med Sporting halsdukar och flagor viftandes på väg till Alvalade, det är en vacker syn måste jag säga. Trots att just det inte var första gången man såg så är det nåt som man aldrig glömmer bort heller.
Runt arenan så fanns de vanliga stånden, vissa som sålde mat och dryck, andra som sålde matchtröjor, halsdukar och flagor, andra som sålde ”castanhas”. Vart man än vände sig så såg man bara sportinguistas och enstaka benfiquistas. Efter att ha andats in den här nya upplevelsen så valde jag att gå och ta emot Sporting bussen och applådera mina hjältar och ge de styrka inför derbyt. Bara gjort det en gång förut och det går inte alls att jämföra med känslan denna gång. Tusentals sportinguistas längs vägen där bussen alltid åker för att lämna av spelarna, så utbrast dagens första glädjefnatt när man såg bussen rulla in på den smala vägen. Alla sjöng och applåderade spelarbussen.
Nu var det tid att inta sin plats på läktaren. Jag och min far har hittat de bästa platserna på Alvalade, och det är dit vi köper biljetter så fort någon av oss ska gå på match. På vägen till platserna passerar vi en TV som sänder Porto - Rio Ave. Med enbart tio minuter kvar så står det 0-0. Jag väljer att gå till våra platser och inte se färdigt den matchen. Jag vill aldrig missa uppvärmningen när jag går på en match. De gångerna som jag missat uppvärmningen så har det alltid känts som om man missat något. Farsan kommer tio minuter efter och jag frågade vad slutade det? Han svarade det står fortfarande 0-0 och det är 4 minuters tilläggstid. Porto skulle det visa sig på de minuterna ha gjort tre mål och vunnit. Detta såg vi som en extra press på Benfica som nu skulle bli åtta poäng efter Porto och Sporting efter tre omgångar ifall Sporting vann derbyt.
Stämningen på läktarna blir bättre och bättre. Nu i efterhand så kan jag bedöma att stämningen då var högre än för några månader sedan då Sporting spelade Uefa cupfinal, konstigt nog eller inte. Jag tror att många underskattar detta derby. Lissabonderbyt måste vara ett av världens bästa derbyn. Benficas klack försöker göra sig hörda, men varje gång de börjar sjunga så tystar alla sportinguistas de med bu rop eller visslingar. Då bestämmer sig benfiquistas i klacken att börja kasta ”bomber” på läktaren bredvid. Det skulle visa sig att tre personer vart skadade efter dessa ”bomber” exploderat mitt bland supportrarna. Det skulle inte vara sista gången under matchen som Benficas klack skämde ut sig. Tråkigt nog så är det precis samma sak som Sporting klackarna gör när de är på bortaplan. Synd att man inte bara kan stöda sitt lag utan att försöka skada motståndarnas supportrar.
Äntligen så var matchen igång och om det nu var möjligt så höjdes stämningen inne på Alvalade en nivå till. Det var ingen stormatch som lagen bjöd på men som de kämpade. Dagens andra glädjefnatt kom under första halvleken då Loureiro gjorde ett mycket vackert mål och gav Sporting ledning med 1-0. En ledning som stod sig fram till halvtid. Andra halvleken hinner inte bli gammal innan Benficas hetlevrade Rocha drar på sig ett rött kort, på plats kunde jag inte urskilja om det var korrekt eller inte, men i efterhand med hjälp av tv bilderna så anser jag att den var korrekt. Konstig nog eller inte då vi pratar om Sporting, så fick Benfica mer att säga till med tio man än med elva. Så pass att man turligt får in kvitteringen på en Simão frispark som tar i muren och lurar Nélson i Sporting målet. Med enbart elva minuter kvar av matchen så får Tello på ett grymt inlägg som lilla Liedson lyckas nå högre på än Benficas 2 meter långa Luisão. Kvällens tredje och sista jubel bröt loss när bollen stannar först bakom Quim i Benfica målet.
Stämningen från och med Liedson 2-1 mål tills matchens slut och hemfärd är nog en av det mäktigaste jag upplevt inom sporten. Vart man än tittade så såg man glada sportinguistas viftandes dels med halsdukar och dels med flagor. Riktigt stort att fått uppleva detta på plats för första gången. Jag kan varmt rekommendera er att åka ner på ett Lissabonderby.
